Anna Odell är konstnär och filmregissör utbildad vid Konstfack och Kungliga Konsthögskolan. 2009 väckte hon stor uppmärksamhet med sitt konstverk Okänd, kvinna 2009-349701 där hon iscensatte en psykos för att undersöka psykiatrin inifrån. Hennes debutfilm Återträffen (2013) handlade om mobbning och var en uppgörelse med mobbarna från hennes egen skoltid. Den belönades senare med två guldbaggar. Nu inviger hon Stockholms Filmfestival med sin andra långfilm X&Y, där hon står bakom manus, regi och spelar en av huvudrollerna själv.

– Precis som i mina tidigare filmer och verk använder jag mig av mig själv och mina egna erfarenheter det är en metod för att kunna undersöka vad jag är intresserad av. I vanliga fall är jag ganska ointresserad av att blotta mig medialt och tackar ofta nej till att medverka i längre poddar och intervjuer, men när det gäller min konst gör jag det som behövs. Som i den här filmen, jag hade inte kunnat kräva av Mikael Persbrandt att blotta sig så mycket om jag själv inte hade gjort samma sak. Genom att vi gjorde det tillsammans skapades något speciellt som hade gått förlorat om någon annan hade spelat just mig.

Varför just Persbrandt?

– Jag ville undersöka könsroller och stereotyper, och då specifikt ”alfahannen”. Medialt sett är Mikael den ultimata personen för det. Om man ber någon i Sverige peka ut en alfahanne så tror jag inte det finns någon annan som anses vara det mer än vad han är.

I filmen får vi följa Odell och Persbrandt, två omskrivna kulturpersonligheter som tillsammans ska försöka vända ut och in på sig själva i en stor studio i Trollhättan. Inom ramen för ett fiktivt filmprojekt undersöker duon könsroller, kvinnliga och manliga identiteter och vad som finns bakom de bilder och föreställningar som media skapat av dem.

– Utgångspunkten för projektet var att det skulle röra sig mellan fiktion och verklighet för att skydda oss själva och skådespelarna. För att våga blotta sig själv och vara öppen krävs det att man känner sig trygg. Vi både spelar bilden av oss själva och är oss själva, men ingen vet när vi är vad. Tänk om allt är sant? Och i så fall, på vilket sätt, vad är sanning och vems sanning är det?

Till sin hjälp använder de sig av sex skådespelare, tre alter egon var, som får spela och representera olika sidor av dem själva. Annas alter egon spelas av Vera Vitali som är gränslös och sexuellt utmanande, Jens Albinus som är självdestruktiv och ångestladdad och Sofie Gråböl som är produktiv och logisk. Mikaels alter egon spelas av Trine Dyrholm som är gränslös och aggressiv, Thure Lindhardt som är självdestruktiv och sårad och Shanti Roney som är konstnärlig, driven och teatral. 

– Under en intervju bad jag Trine spela den hon trodde att Mikael var innerst inne samtidigt som jag och Mikael intervjuade henne. Därefter intervjuade jag och Trine Mikael om vad som var sant och inte. Så gjorde vi med flera av våra alter egon, det var roligt men också extremt blottande eftersom Trine, i det här fallet, var tvungen att gå helt på sina fördomar om Mikael samtidigt som Mikael skulle prata med sig själv, som Trine, om väldigt intima ämnen.

”Det är lättare att kalla mig galen och gränslös än att ta mig på allvar och bli tvungen att ifrågasätta sina egna värderingar.”

I en scen i filmen är du ensam med Mikael och alla hans alter egon. Du blir förhörd och i slutet blossar en av Mikaels alter egon upp och kallar dig störd. Detta är något som jag upplever är ett återkommande tema i dina projekt, att de som blir undersökta och provocerade av dig ofta kallar dig störd eller galen.

– Jag gör sånt som anses vara – åtminstone vid en första anblick – gränslöst. Gör man det i konstens namn och är kvinna tror jag risken är ganska stor att bli kallad galen. Och dessutom med min bakgrund som psykiskt sjuk, som folk känner till, är det ganska självklart på något sätt.

– Jag tror att det är ett sätt för människor att slippa lyssna på vad det är jag försöker säga och istället få utlopp för ilska och frustration. Det är lättare att kalla mig galen och gränslös än att ta mig på allvar och bli tvungen att ifrågasätta sina egna värderingar.

Hur gör du för att inte påverkas av den bild som media skapat av dig?

– För mig är det ganska enkelt eftersom jag inte tycker att den ”gränslösa galningen” stämmer in på sättet jag arbetar. Det finns alldeles för mycket research och hårt arbete bakom min konst för att jag skulle kunna vara galen. Jag tror egentligen att alla som tagit sig tid att titta på Okänd, kvinna 2009-349701 eller Återträffen kan bekräfta att det inte bara är galenskap bakom det jag gör, även de som är som mest hatiska. Sedan finns det alltid människor som inte gillar min konst, det är okej, men det är ofta personer som inte sett den utan baserar sin åsikt på det som skrivits om mig i media.

– Men sedan måste man kanske fråga sig vad man syftar på när man säger galenskap? Är det en människa som mår dåligt och i så fall kanske man bör fråga sig varför den mår dåligt, är det på grund av samhället? Är galenskap istället då en människa som säger nej till en galen värld? Det är lätt att tro att det vi gör i samhället nu är rätt och avfärda dem som kritiserar det som galna, men om man ser tillbaka historiskt har vi gjort otroligt mycket som inte var rätt enligt samhället, även fast vi trodde det då.

Både du och Mikael har ”kommit ut” med att ni har varit/är psykiskt sjuka och varit offentliga med era diagnoser. När du säger att galenskap är en reaktion på något i samhället menar du då att den är socialt konstruerad? 

– Det jag menar är att en person som säger nej till saker som den tycker är fel ibland kan avfärdas som galen och blandas ihop med någon som är psykiskt sjuk. Det bidrar ju till att psykisk sjukdom stigmatiseras samtidigt som de som försöker säga något kritiskt tystas ner.

– Och angående diagnoser – så länge samhället ser ut som det gör, med dess snäva ramar, så ser jag inget fel med att diagnoser finns. Det som kan bli fel är när den som får en diagnos inte får plats i samhället för att den anses besvärlig eller inkapabel. Men om diagnosen gör att man får stöd så är det ett sätt att göra livet lättare för den personen. Anledningen till att man från början söker hjälp är för att man mår dåligt. Jag vet åtminstone ingen som sökt sig till psykiatrin som inte lider, och förhoppningsvis kan en diagnos då ge den lidande möjligheter att få det stöd som den behöver för att må bättre.

Ditt alter ego Jens spelar en del av dig som jag uppfattar som den mest lidande. Han är ofta rädd, ängslig och oroar sig extremt mycket inför projektets alla moment. Han är också den som får ta mest skit och som alla kör över. Varför tror du det är så?

– Den som visar svaghet provocerar och det är därför alla blir arga på Jens. Jag tror det beror på rädsla, vi förhåller oss till svaghet som om den smittar. Vi har kommit till en punkt idag där vi kan säga att vi har en psykisk sjukdom men den är fortfarande bara okej om den inte syns. Exempelvis som när Mikael gick ut med att han är bipolär, då sade han det i ett friskt tillstånd och då kan vi acceptera det och heja på. Men om han tvärtemot skulle sagt det samtidigt som han var manisk eller jättedeprimerad hade det tagits emot på ett helt annat sätt.

– Även fast Jens karaktär spelar en del av mig så är jag, precis som alla andra, en del av samhället. Jag tycker det är skitjobbigt när mina svaga sidor syns, de är något som jag vill gömma undan. Det är svårt med människor som är inne i ett psykiskt haveri, svårt för den som är sjuk och för de som är runt omkring.

Hur gör du för att hantera ditt lidande när du inte har ett alter ego som bär den lasten?

– Genom att umgås med människor jag tycker om och genom att göra konst som jag på ett sätt mår bra av. Kanske inte specifikt film eftersom det är svindyrt och det är väldigt jobbigt att vara både manusförfattare, regissör och skådespelare som jag har varit nu. Men generellt är konsten ett sätt för mig att hantera livet. Sedan älskar jag att vara i sammanhang där människor får vara som de är. De ska få vara lite tokiga för det gör livet lättare att leva. Jag försöker att inte döma andra, utan försöker att förstå dem mer. Det är tufft att vara människa men det är spännande också, det får man inte glömma.