Om Los Angeles som stad utlovar uppfyllda drömmar så är LA Dreams en utställning som gör drömmar till en fysisk verklighet. Med kuratorn Melanie Lums öga och passion blir det vi ser på CFCHILL:s konsthall ett faktiskt exempel på vad många av oss skriver i vårt cv, men som långt ifrån alla kan leva upp till; LA Dreams är en utställning som ser möjligheter, inte begränsningar. Den sätter fingret på en ogenerad strävan efter det som tycks finnas inom räckhåll.

– Det finns en fascination för LA bland svenskar. Det är ljuset, det geografiska utrymmet, ett landskap som är främmande och igenkänningsbart på samma gång. Redan när samtalen om en framtida utställning i Stockholm började var vi måna om att fånga Los Angeles energi och den mängd konstnärliga uttryck som finns där.

Utställningen utgörs av sex konstnärer vars gemensamma nämnare är att de är bosatta i Los Angeles och nått framgång vid en relativt ung ålder. Att flera av dem redan vid 30- och 40-årsåldern har väntelistor på konst de ännu inte skapat avslöjar utsträckningen på deras popularitet. Los Angeles är en metropol utan mittpunkt, och det är något som reflekteras i konsten som produceras där. Precis som staden de lever i, bryter konsten kontinuerligt ny mark.

– Det vore problematiskt om dessa sex konstnärer förstås som definitionen av den konst som produceras i LA just nu. Det finns många unga och intressanta konstnärer som arbetar där, och de skiljer sig så mycket åt. Dessa konstnärer är en fantastisk representation, men det finns mycket mer att se, säger Melanie Lum.

Även om samtliga konstnärer lever i Los Angeles träffades flera av dem för första gången på resan till Stockholm, berättar kuratorn.

– Möjligheten att få ställa ut i Stockholm har varit otroligt berikande för både konstnärerna och mig. Alla vi har träffat har visat ett sådant genuint engagemang för konstnärernas praktik och inte varit rädda för att ställa frågor. Det har varit den största överraskningen. I städer såsom Los Angeles eller New York där det finns så mycket konst blir vernissager ofta sociala evenemang där konsten och praktiken ofta hamnar i skymundan. Att konstnärerna fått uppleva något annat här har betytt mycket för dem.

Ytor och ytligheter
– Becky Kolsrud

Du växte upp i Los Angeles. Hur tycker du att staden har förändrats?

– När jag växte upp under 80- och 90-talet var LA oglamoröst och hade ett dåligt rykte av jordbävningar, bränder, smog, trafikköer och kriminella gäng. Mycket har förändrats sedan dess och idag känns LA som en perfekt stad för konstnärer. Stämningen är mer välkomnande nu.

– Det är en billigare stad att leva i än exempelvis New York, och tillgången till ytor är bättre. Friheten är en helt annan. Det kommer bli intressant att se vad som händer nu när LA blir dyrare också, men eftersom LA inte är byggt utifrån ett centrum finns det inte heller en lika stor förlust i att flytta om ett område blir för dyrt. På så sätt kommer det alltid finnas lösningar.

Jag upplever att USA vill framhäva sig som ett land av överflöd. Därför tycker jag det är så intressant att du valt att låta den blåa färgen utgöra majoriteten av dina senaste tavlor, och vatten mer specifikt, eftersom det är en av de få saker som det verkar finnas begränsad tillgång av i Kalifornien.

– Jag växte upp under torka och nu är vi i en period av torka igen. Den blåa färgen är inget mer än en symbol för vatten. Den blå jag använder har en fast form och är matt. Det är egenskaper vatten inte har.

– Blå är en mångfacetterad färg för mig. Jag inspireras också av kommersiella färger och tyg. Det blåa i mina tavlor är en nyans jag sett återkommande i modesammanhang, men också hos kungafamiljer både här och i Storbritannien. Den väcker ett ha-begär hos mig, och därför vill jag att den ska omsvepa mig. Det finns något artificiellt med LA och jag utforskar den ytligheten genom att skapa välkomponerade bakgrunder och placerar mina karaktärer i medvetna poser, precis som om det skulle vara en fotografering.

Så du leker med det artificiella?

– Alltid. Jag tror att om jag bemöter det artificiella med genuinitet så skapas rum för sanning. Något jag alltid återkommer till är tillfällena då vi vill vara vårt bästa jag. Ens bästa jag är inte nödvändigtvis ens sanna jag, men det är egentligen inte relevant. Ta känslan du har dagen du gått till frisören som exempel. Sådana ansträngningar är subtila och nästan osynliga, men det finns något i dessa gester som är så genuina. Därför har jag skapat dessa allegoriska kvinnor. När jag skapar en version av världen följer jag vissa regler, såsom att vatten är blått och land är grönt, men bortom det försöker jag bryta ner och sedan förhöja alla komponenter. Jag vill att det ska kännas för konstigt för att vara på riktigt.

Årstider som försvinner och saker i rörelse
– Math Bass & Lauren Davis Fisher

Turister som besöker Stockholm anser ofta att arkitekturen här är homogen och ser likadan ut överallt, särskilt i förorterna. I Los Angeles är det väldigt annorlunda. Eftersom du, Lauren, jobbar med temporära strukturer är jag nyfiken att höra om Los Angeles arkitektur påverkar ditt intresse?

Lauren Davis Fischer Jag växte upp i Boston och det finns fler likheter mellan Sverige och Boston, än det finns mellan Los Angeles och Sverige. Att växa upp där var spännande just på grund av dess arkitektur, delvis på grund av vädret och en tradition av att människor bygger sina egna hus. I Los Angeles krävs inte den stabiliteten på samma sätt eftersom man inte behöver ta hänsyn till föränderliga väderförhållanden. I LA ser många byggnader knäppa ut eftersom människor bara adderar, och fortsätter addera saker. Det som började som en enkel terrass får sedan ett tak och sedan kanske även väggar. Det är nästan som om det finns en överkänslighet i saker och tings struktur, eftersom ingenting verkar vara permanent.

Math Bass Har inte den konstanta närvaron av byggnadskonstruktioner också färgat ditt skapande?

Lauren Absolut. De avslöjar rörelsen och arbetet som föregår något färdigställt. Och återigen, eftersom de inte berörs av föränderligt väder så är de byggda på ett visst sätt. Ibland blir de semi-permanenta, men eftersom de inte var byggda för att vara det så blir de behållare för rörelser; just på grund av att ytterligare ställningar kan adderas eller tas ner väldigt lätt.

Math, jag läste att du är intresserad av relationen mellan begränsningar och rörelse. Det är också något som jag tycker är närvarande bland dina verk i den här utställningen. Hur tycker du att den relationen utspelar sig i LA?

Math I LA är du beroende av en bil. En period bodde jag där utan bil och det kunde ta timmar att göra en enda sak. Det var också isolerande. När du åker bil skapas en succession av bilder, som i sin tur blir en cinematisk upplevelse. Känslan av att vara statisk och samtidigt i rörelse blir på så vis ett kontinuerligt förhållningssätt som jag nog inte tänkt på lika mycket på om jag bott någon annanstans.

När jag var i LA senast kunde jag se konsekvenserna av löpeld som härjat på båda sidorna av motorvägen. Jag kan tänka mig att sådana typer av bilder påverkar en och sätter upplevelsen av att vara fast men samtidigt i rörelse på sin spets.

Math Vi har inte årstider, men vi har naturkatastrofer. Det leder till att det finns en prekär känsla inbäddad i landskapet.

Lauren Avsaknaden av tydliga årstider gör också att man får en särskild relation till tid. När vädret är mer eller mindre detsamma blir det svårare att minnas exakt när något hände. Årstider ramar in tid, men när man bor i LA går det inte längre att säga “det hände i vintras” till exempel.

Math Eftersom man inte har tillgång till den typen av tidsuppfattning kan man istället släppa taget. De tidsmarkörer som däremot finns är naturkatastroferna.

Lauren Precis, men eftersom de inte är linjära på samma sätt som årstider är…

Math …så behöver man inte heller tänka linjärt.

Gör ett icke-linjärt förhållningssätt till tid det lättare att vara konstnär?

Lauren Jag tror det finns en idé om att vissa årstider är produktiva och andra inte. Det slipper du tänka på i Los Angeles till exempel. Där är det mycket lättare att isolera sig i sin studio och få massor gjort. Kontinuitet gör det lättare att fokusera.

När bejakandet blir kapitalistiskt motstånd
– Aaron Garber-Maikovska

Hur länge har du bott i LA?

– Sjutton år. Till en början var staden så förvirrande och främmande, inte bara fysiskt utan estetiskt också. Det var nästan förolämpande. Men sedan lär du dig att kanalisera dess energi och då är det rena paradiset.

Som performancekonstnär, hur viktig är den miljö du jobbar med, och i?

– Jag är väldigt intresserad av fysiska rum. Så fort du lämnar LA breder ett oändligt landskap ut sig och repetitiva mönster i form av stora butikskedjor som Best Buy och Target förföljer dig. De ser alltid likadana ut och visst kan det kännas fruktansvärt, men det utgör samtidigt ett perfekt scenario eftersom jag vet vad jag ska förvänta mig. Jag vet exakt hur toaletten på Starbucks kommer vara och därför känner jag mig trygg att gå på toaletten där [skratt]. Det är inte bara betryggande, utan det skapar även en rytm som är tacksam att undersöka.

– I LA finns det dessutom alltid ännu en reklamskylt som vill komma åt mitt personliga utrymme, fysiskt, emotionellt och psykologiskt. I boken Walden återvänder [Henry David] Thoreau till naturen för att hitta sig själv, jag känner att jag kan göra det vart som helst. Den monotona repetitionen av Best Buy och Target kan ses som själsdödande, men om jag kan ha en transcendental upplevelse i exempelvis gång 4 på Best Buy, mitt i kapitalismens fäste, då är den upplevelsen en motståndsrörelse.

Du menar att genom att bejaka kapitalismens struktur, så kan du skapa dig en upphöjd upplevelse i dess utformning?

– Samtliga delar i dessa företagskedjor är byggda för att trigga en transaktion, från det att du parkerar din bil utanför till att du låter dig bli exalterad av allt du ser där inne, även ljuset är gjort för att manipulera dig. Går du in utan att reflektera kring den atmosfär de noggrant har kurerat kan det vara förlamande. Gör du dig däremot medveten om vad de försöker göra så behöver det inte längre vara en inskränkande plats. Precis som i judo, om din motståndare är större än du, ser du till att vända deras styrka emot dem.

Jag skulle vilja prata om de tavlor du ställer ut här i Stockholm.

– Jag har alltid sett mig själv som en konstnär, och jag har alltid målat. Det är ett konventionellt hantverk, men jag uppskattar att ingenting behöver artikuleras fullt ut. Jag tror på måleriets förmåga att säga vad som helst, men det är svårt att skapa en tavla som någon vill vara med. Särskilt idag. När jag målar tavlor tänker jag mycket på hur jag ska lyckas med att göra ett avtryck från min samtid. Det är så jag jobbar med min kropp också. Kan jag hitta en unik gest? Det finns ett symbiotiskt förhållande mellan de två.

– I den här serien har jag använt olja på veckad plast. Eftersom det är plast absorberas inte färgen, och det är ett agilt material. Sånt är viktigt för mig. Det känns fint att se dem här.

Hyperaktiva tavlor gör det gamla till något nytt
– Joshua Nathanson

Eftersom du rör dig mellan olika konstdiscipliner, anser du att olika medium kan uttrycka olika saker?

– Definitivt. Teckna är grunden till allt jag gör. Sedan skapar jag tavlor, och ibland skulpturer eller animationer utifrån mina teckningar. Egentligen tycker jag nog mest om att måla tavlor, även om det är en platt yta så går det att skapa en illusion av djup som inte finns på riktigt. Skulpturer är tredimensionella. Visst går det att leka med illusioner även där, men deras närvaro är mer påtaglig. Sättet du måste förhålla dig till en skulptur är mer likt ett riktigt djur eller en person. Sedan gillar jag animation eftersom de inte är statiska och kan förändras genom tid.

– Anledningen till varför jag jobbar med olika medium beror på att jag studerat antik konst och brukade jobba som guide på Brooklyn Museum. Turerna jag höll i berättade om kulturer där konst var integrerat i allt från arkitektur och design, till musik och kläder. De ansåg kanske inte att det var konst, men allt var en del i det hela. Jag gillar idén att konst kan vara en sinnesförfattning, och inte bara en representation av en kultur.

Skulle du säga att din konst är en produkt av den tid du lever i?

– Ja och nej. Nej, eftersom måleri är ett gammalt och föråldrat hantverk. Självklart finns det undantag, men som kultur bryr vi oss inte om tavlor längre. Artister och kändisar, de betyder mycket för oss istället. Musik är mycket lättare att dela, medan att söka upp en tavla idag är en intim upplevelse. Måleri är en fristad för mig, ett försök att återbesöka ett tidigare sätt att vara. Det är en monumental känsla som är unik och som vi saknar i vår populärkultur.

– Och ja, eftersom de tavlor jag skapar ser annorlunda ut jämfört med hur tavlor sett ut genom historien. Mina tavlor är precis som jag, hyperaktiva. De är ofta snabba och skapar samma frenetiska känsla som när du sitter med din mobil eller springer runt och försöker få så många ärenden som möjligt gjorda. Med tavlorna i den här utställningen gjorde jag däremot ett medvetet val att sakta ner farten. Jag gick ut i naturen och besökte gamla kyrkor för att återskapa en långsammare takt. Dessa tavlor är betydligt mer meditativa. I vanliga fall skulle jag gått till en galleria eller flygplats.

Din konst har starka kopplingar till internet. Är du intresserad av sociala medier?

– Nej inte direkt. Jag har ett Instagramkonto där jag ibland lägger upp min konst, andras konst jag gillar och saker jag tycker är roliga. Men jag bryr mig allt mindre om hur mina verk ser ut på internet. Faktum är att jag börjat lägga ner allt mer tid på tavlornas textur, bara för att det ska bli ännu viktigare att du upplever dem på riktigt.

Jag har en litteraturbakgrund, och jag får ofta höra att boken i dess traditionella form är en utdöende art som snart kommer ersättas helt. Tror du tavlor kommer gå samma öde till mötes?

– Döende, absolut, men jag tror inte den kan dö helt. Att skriva eller att måla är att öppna upp en magisk plats. Den klaraste dröm jag någonsin haft är inte mer levande än en medelmåttig teckning ritad av ett barn. Den typen av kreativitet händer när du är klarvaken och det som skapas är så unikt att jag omöjligt kan se det utkonkurreras helt.

Är LA svaret på dina drömmar?

– På sätt och vis. Jag flyttade runt mycket under min uppväxt och hamnade inte i LA förens i slutet av tjugoårsåldern. Det kändes direkt som hemma. Att komma till LA för mig var precis som när filmen Wizard of oz går från svartvitt till färg.