Filmregissören Milad Alami föddes i Iran 1982 och kom till Sverige sex år gammal. Som barn bodde han i Skellefteå men för tio år sedan flyttade han till Köpenhamn för att studera på Den Danske Filmskole, där han sedan dess fortfarande bor kvar.
Nu debuterar Milad med sin första långfilm, The Charmer, som handlar om Esmail, spelad av Ardalan Esmaili, en iransk man som riskerar att utvisas från Danmark om han inte hittar någon att gifta sig med.
***
Din kortfilm Mommy från 2014 handlar om en ung mamma och hennes längtan efter att vara kvar i ungdomen, samtidigt som hon har ett ansvar som förälder. Det finns vissa scener som jag blev väldigt berörd av att se, när mamman bjuder sin dotter på öl eller när dottern vaknar upp själv hemma när mamman har gått ut och sätter sig ensam och äter en nutellamacka i ett nerfestat kök. Hur togs filmen emot när den kom?
– Jag tror att anledningen till att människor blir berörda av Mommy är för att den säger en provocerande sak – att ingen människa är ond. Trots att det sker hemska saker som får karaktärerna i filmen att råka illa ut och så tror jag det är vad det innebär att vara människa, alla gör sitt bästa men vi fuckar upp hela tiden. I slutet av dagen älskar mamman sin dotter och hennes dotter älskar sin mamma trots att deras dag har varit omtumlande och konstig.
Den ensamstående mamman är en karaktär som jag tänker ligger långt ifrån det liv du lever, i och med att du är man och utan barn. Hur kände du inför att berätta “hennes” historia?
– Mitt ansvar som manusförfattare och regissör är att berätta en historia som känns genuin och kan beröra. Om jag känner att jag kan sätta mig in i karaktärens situation känner jag att jag kan berätta den. Mommys huvudkaraktär är en person som vill hålla kvar i bilden av sig själv som ung samtidigt som det är dags att växa upp. För mig är det inte en historia om att vara ensam mamma eller att vara kvinna utan om en person som känner sig splittrad mellan två olika liv.
– I förhållande till vem som har rätt att berätta vad så skulle jag säga att man får berätta vad som helst bara man gör det med värdighet och respekt. Vad jag kan störa mig på är berättelser där den som berättar inte har satt sig in i sina karaktärers situation och istället bygger sin historia på föreställningar om dem. Det tycker jag också blir tydligt i resultatet eftersom berättelserna ofta känns schablonartade och fördomsfulla. Där handlar det om att ta sitt arbete på allvar och göra ett ordentligt jobb.
Hur kom berättelsen bakom The Charmer till?
– Det började med att jag och Ingeborg Topsøe, som jag har skrivit manuset med, diskuterade vilka teman som intresserade oss och kom fram till att vi ville göra en historia som handlade om klass, exotifiering och makt. Sedan började vi skissa på vilken typ av karaktär som vi ville gestalta genom berättelsen, och precis som i mina tidigare filmer gillar jag personer som är splittrade, oförutsägbara och bär på hemligheter – mysterier helt enkelt. Så efter att vi hade pratat växte historien och vår huvudkaraktär Esmail fram ganska organiskt.
Det som fascinerade mig med Esmail var hans förmåga att röra sig friktionsfritt bland olika människor och miljöer. Hur utvecklar man sådana egenskaper?
– Jag tror att det finns en hel generation som har utvecklat de egenskaperna. Jag kan känna igen det från mig själv och mina vänner. Det handlar om att man är en del av en minoritet och måste lära sig att anpassa sig till vad som förväntas av en i den miljö man lever i. Jag kom från Iran till Sverige som sexåring, och när jag kom hit upplevde jag saker för första gången som andra runt omkring mig tog för givet. Då var jag tvungen att anpassa mig väldigt fort, och just den viljan av att verkligen vilja passa in ville jag att Esmail skulle ha.
”Vissa blir förälskade i något de vill uppnå, andra känner kärlek när de känner sig förstådda och sedan finns det människor som blir förälskade i trygghet.”
Han har en väldigt distanserad eller nästan mekanisk relation till de kvinnor han träffar. Hur är det möjligt att stänga av sig själv känslomässigt på det sättet? Kan du själv förstå det?
– Det Esmail gör är helt galet. Han prostituerar i stort sett sig själv för att få stanna i Danmark och det är ju ett vansinnigt projekt. Men det som var viktigt för mig var att skildra att han var medveten om att han blev exotifierad och använde det till sin fördel och på grund av det kunde han stänga av delar av sig själv. Jag menar, som kvinna att bli sexualiserad, det är något som man upplever väldigt ofta och jag ville att det skulle vara samma med Esmail. Men ju mer man spelar på andra människors föreställningar om sig själv, desto mer apatisk blir man. Man blir ju ett objekt och tappar kontakten med sig själv.
– I förhållande till de kvinnor han träffar är han emotionellt avstängd eftersom det han egentligen vill ha är ett medborgarskap, men just därför var det viktigt att gestalta honom som ett offer för deras exotifiering också. Om det hade varit så att Esmail hade njutit av att utnyttja de kvinnorna han träffar hade historien blivit konstig, nu blir det ju han som är det största offret i slutändan. Han hoppar så mycket mellan olika personer och miljöer att han till slut förlorar sig själv. Hans fasad vittrar bort.
Men han träffar ju en person – Sara – som han känner igen sig i. Det känns som att det är första gången som han kan spegla sig i en annan människa i den miljön som han lever i. Det fick mig att undra ifall det är så med förälskelse, att igenkänning är en förutsättning för att kunna känna kärlek överhuvudtaget?
– Det vet jag inte, men hon fattar ju vad han håller på med och ifrågasätter honom direkt. När han inte kan ljuga utan tvingas vara ärlig utvecklas deras relation till något mer genuint. I skapandet av Sara ville vi göra en hel, komplex människa med en egen sexualitet och vilja, och det är anledningen till att han blir kär. Alla andra relationer i Esmails liv är skadliga, men hon vet ju exakt vad han vill ha och är tydlig med att hon inte kan ge honom det. Därför blir han kär.
– Jag tror man kan känna kärlek när man känner igen sig i den andra men jag tror också kärlek kan uppstå om man träffar sin motsats. Man ser något främmande som man vill vara en del av. Jag tror alla människor kämpar för att slippa känna sig ensamma. Vissa blir förälskade i något de vill uppnå, andra känner kärlek när de känner sig förstådda och sedan finns det människor som blir förälskade i trygghet. Det finns delar av världen där livet är så pass osäkert så att man gifter sig för att känna trygghet med någon annan.
Förra veckan pratade jag med en kompis som sa att hon trodde att långvarig kärlek oftast uppstår mellan personer med samma klassbakgrund. Att man kan bli förälskad över klassgränserna, men då handlar det främst om romantisering eller exotifiering och sedan blir man ihop med någon som har samma sociala och ekonomiska bakgrund som en själv. Vad tror du om det?
– Det håller jag nog inte med om, jag är nog lite mer romantisk än så. Men jag vet inte. Den slovenska filosofen Slavoj Žižek beskriver ju kärlek som det värsta som kan hända en människa, i någon av hans texter skriver han till och med att han gärna hade valt bort det om han kunde. Det är ju irrationellt och något som faktiskt kan skada en själv. Och därför tänker jag att det är för enkelt att säga att kärlek inte skulle vara klassöverskridande, och det säger ju filmen också, att när kärlek händer så händer det bara. Man kan inte styra det.
– När jag tänker på mina karaktärer så tänker jag att det är primitiva människor, jag ser dom nästan som djur. Oavsett hur mycket intellektuell kunskap dom har eller vilken klass dom tillhör så är dom i slutändan människor med begär, viljor och osäkerheter. Det är ju det jag tycker i spännande och det kan man nog se i alla mina filmer.