Under hösten har det gått som en löpeld bland mina vänner och bekanta, vi har alla läst, förundrats och diskuterat romanen Nora eller brinn Oslo brinn skriven av Johanna Frid. Den handlar om svartsjuka, endometrios och kärlek. Om Johanna som blir besatt av sin pojkvän Emils ex, Nora, och inte kan, trots alla försök, släppa taget om henne. Fascinationen inför att hon har en trygg familj, en känd mamma och kunde dumpa Emil bara för att hon ville ut och resa är alldeles för stor. Hur kan någon vara så fri? Tvångsmässigt följer Johanna varenda rörelse Nora gör på sociala medier, alla inlägg, stories och selfies. Och det blir värre och värre, under romanens gång eskalerar besattheten, Nora tar allt större plats i Johannas liv, hon hittar hennes mamma, hennes vänner och ägnar dygn till att försöka kartlägga vem Nora är. Mitt i allt det finns Emil som förvirrat försöker förstå varför hans nya tjej blivit så fruktansvärt fixerad av ett ex han inte längre är tillsammans med.
Men jag förstår Johanna, faktum är att jag smittas av hennes besatthet, för under tiden som jag läser romanen väcks en vilja i mig som vill ta reda på vem Nora är. Hur skamfylld en besatthet än må vara är den också kittlande. Jag frågar runt, kollar med några gamla Biskops Arnö-elever och gemensamma bekanta. Till slut lyckas jag med mitt grävande projekt, litteratursverige är ju tacksamt nog en liten klick människor, där alla känner alla, och plötsligt är jag inne på Noras Instagram. Jag ser hennes mamma, hennes omtalade hashtags och alla selfies. Men Nora är inte den kvinnan jag förväntat mig. Hon är ingen gud, hon är inte perfektion förkroppsligad i en kvinnas kropp, utan en helt vanlig norsk jänta som lägger upp bilder på fikor, familjen, natur och sina vänner.
”Man har en stark längtan bort från sin egen livssituation och blir kär i en person som man själv vill vara eller som kan rädda en från sig själv.”
Men visst är det också oftast så? Man blir besatt av eller förälskad i någon som man tycker har något som kan tyckas vara helt oförståeligt för omvärlden. Jag skriver in förälskad här för att det ligger så nära besattheten, kanske kan det beskrivas som två sidor av samma mynt, där förälskelsen är besvarad men besattheten inte är det. Jag tänker på Roland Barthes klassiker Kärlekens samtal som är en samling intensiva korta texter där han analyserar förälskelsens form och ursprung, varför den uppstår utifrån den förälskades perspektiv. Han beskriver den intensiva kärleken som en form av flykt, som uppstår när en person genomgår en smärtsam period i livet. Man har en stark längtan bort från sin egen livssituation och blir kär i en person som man själv vill vara eller som kan rädda en från sig själv. Och då förstår jag plötsligt de gånger jag varit förälskad, men också besatt, vanligtvis när man är uttråkad, deprimerad eller i tider som nu, när allt är grått.
Det får mig att tänka på det andra temat i boken, Johannas endometrios. För den som inte vet så är endometrios en kronisk sjukdom som innebär att livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Hon plågas av enorma magsmärtor som gör att hon periodvis varken kan arbeta eller studera, istället tvingas hon ligga hemma, helt slutkörd av kramper och fullproppad med morfin. Hon möter olika människor inom vården, psykologer, läkare och psykiatriker som förklarar att det går att lindra symtomen och dämpa smärtorna men eftersom forskningen är bristfällig (kvinnosjukdom) finns ännu inga botemedel.
När vården inte räcker till har Johanna inte många andra runt omkring sig än Emil, hon tvingas be honom om hjälp när hon inte kan gå, blir sjuk av allt morfin och spyr av smärta. Hon blir helt enkelt beroende av honom och tvingas visa sina mest sårbara sidor utan att själv ha valt det.
Mitt i detta trauma som Johanna måste gå igenom vittnar Noras existens om att det finns andra mycket bättre liv där ute. Det finns livmödrar som inte växer utanför sig själva och mödrar som älskar sina döttrar villkorslöst. Betraktat ur ett Instagramfilter bekräftar Nora myten om den självständiga, starka kvinnan som kan klara sig själv och gör Johanna till ett misslyckande. Ur besvikelsen av att inte känna sig tillräcklig, varken som kvinna eller som människa växer besattheten fram, och först ser jag den som något sjukligt men vid närmare anblick kanske Johannas besatthet är en friskhetstecken. För på ett sätt representerar Nora det Johanna längtar efter och vill vara; frisk, trygg och fri, och att släppa taget om den drömmen är mer smärtsamt än att ha den kvar.