Zambisk-walesiska Rungano Nyomi befinner sig i post-premiärdepression. Hennes långfilmsdebut I am not a witch hyllas genomgående av kritiker som en av årets intressantaste filmer, men själv funderar hon på varför hon alls sysslar med film.

– Man har varnat mig om hur svårt det skulle bli efter min första film, säger Rungano med ett brett leende.

– Jag skrattar nu, men det är en riktig grej.

Regissören är i gott sällskap. Vid hennes sida finns nioåriga Maggie Mulubwa, huvudrollsinnehaverska i I am not a witch, redo att muntra upp. Rungano upptäckte Maggie på en bild tagen i norra Zambia. För att spåra upp henne fick hennes team via Whatsapp engagera hövdingen till en by nära där bilden tagits. Till sist, med många bybors hjälp, lyckades de hitta flickan med det rätta uttrycket för rollen. Relationen mellan Maggie och Rungano fortsatte efter filminspelningen och de två firade i år jul ihop.

I am not a witch är Runganos långfilmsdebut. Den följer nioåriga Shula, som anklagas för häxeri och förvisas till fångenskap i ett häxläger någonstans på den slående vackra landsbygden i Zambia. Som liten lärde sig Rungano älska zambiska sagor. Med I am not a witch har hon skapat sin egen, i the Guardian jämförs filmen med bröderna Grimms berättelser. Liksom i Robert Eggers the Witch från 2015 hålls publiken på halster: är häxan en metafor för kvinnans förtryck eller finns hon på riktigt? Och om häxor finns, är vår huvudperson en av dem?

***

Det tog ungefär tre år för Rungano att skriva I am not a witch. Som del av researchprocessen åkte hon till Ghana för att i en månad själv bo i Patinga, ett av världens äldsta så kallade häxläger. Ett antal sådana finns fortfarande kvar i delar av Afrika, och de är idag ett slags blandning av flyktingläger, turistattraktion och fängelse.

– Det var förvånansvärt “normalt”. Bilderna jag sett online var väldigt extrema, men det här lägret var väldigt fint, som en by där alla är kvinnor över sextio. Alla har flytt förföljelse, lägret är en plats där de kan leva i trygghet. Problemet är att de i utbyte måste arbeta gratis för en herre. De är i princip slavar.

En av kvinnorna i lägrets livsöden blev grunden till Shulas berättelse i I am not a witch.

– Jag frågade en kvinna varför hon var där. Hennes granne hade gått ut för att hämta vatten och snubblat, för att sedan säga att det var hennes fel att hon ramlat och spillt ut vattnet. Kvinnan själv tyckte att det var lika absurt som vem som helst – problemet är att den här delen av världen egentligen inte är så annorlunda än någon annanstans. Anklagelsen är ofta nog.

I filmens första scen tycks en grupp turister vara på häxsafari. Stämningen är uppsluppen och ivrigt tar de kort på de gamla kvinnorna, med löfte från fångvaktarna att häxorna är ofarliga så länge de hålls fastbundna.

– Jag ville visa allas gemensamma skuld till de här kvinnornas fångenskap. Det är inte bara lokalbefolkningen, många organisationer får pengar för att hjälpa kvinnorna i lägren, men det går inte alltid rätt till. Till vissa läger folk kommer hela tiden för att ta bilder och sedan dra. Det är Afrikaporr.

Har detta med häxor intresserat dig sedan tidigare?

– Som ung var jag besatt av The craft. Jag började med ouijabräden och allt. Men förutom det, nej. Det som började intressera mig när jag gjorde research för filmen var att alla manliga häxor var goda, utförde god magi. De onda var alltid äldre kvinnor. Jag tänkte att här har vi ytterligare ett absurt sätt att vara kvinnohatare på.

Du har sagt att du var inspirerad av gamla sägner när du skrev I am not a witch. Har du någon favoritsaga?

– En som inspirerade filmen är en fransk, Mr. Seguin’s goat, en av de vackraste sagor jag hört. Nyligen läste jag om Den lilla jungfrun, originalet är så mycket intressantare än Disneyversionen.

Den är så mörk.

– Ja, mer i linje med de sagor jag växte upp med. Zambiska sägner är fyllda av musik och humor, men också våld och mörker. De skiftar extremt mycket både i ton och genre, så jag tog fäste på det i filmen också.

I am not a witch är svår att genrebestämma. Här finns, för en svensk, paralleller att dra till Ruben Östlund och kanske Roy Andersson. Andra stunder hör snarast hemma i Triers Dogville, som den obarmhärtigt realistiska scen där en kvinna som pekats ut som häxa tvingas fly in i sin bil undan en arg mobb.

Hur mycket av humorn är satir riktad mot det zambiska samhället?

– Jag har fått en del frågor om det. Tanken var aldrig att peka mot Zambia. Visst, vi filmade i Zambia och har en zambisk ensemble, men alla flaggor och ortsspecifika namn är borta. Men jag tror inte det fungerade, folk har ingen koll på Zambia. Om folk var mer medvetna om Afrika och de olika länderna tror jag att satiren hade lyckats bättre. Nu tar folk allt för bokstavligt.

Jag tror inte det är korrekt att säga att det inte fungerar – det handlar nog också om vad du är van vid för filmer som åskådare. Skandinavien har en stark filmtradition med filmer som specifikt gör narr av våra egna samhällen.

– Ja, det stämmer. Jag såg The square med en egyptier. Jag och mina vänner tyckte att den var helt otroligt rolig. Han var bara sa “inget var särskilt roligt”, “jag förstod inte vad problemet var, det var ju inget problem”. Och jag sa ”ja, det är poängen”. Det är det som gör det roligt. Så det beror absolut på folks referenser.

***

Världen i I am not a witch bygger på regler. Shula och de andra utpekade häxorna hålls som slavar i sitt läger. Det enda som håller dem kvar är vita tygband. Under hot om att förvandlas till getter om de lösgör sig från dem arbetar kvinnorna vidare på fälten under den gassande solen.

Banden som håller Shula och de andra kvinnorna fångna är så vackra. Hur kom du på dem?

– Jag försökte hitta en visuell representation av att man ibland är medskyldig till sin egen fångenskap. Det var viktigt att det inte var kedjor – ett band går ju att slita loss. Som kvinna är du fången av samhällets förväntningar. Du har alltid det här vita bandet bakom dig och allt du behöver göra är att bryta det. Det går, men det finns alltid ett pris. Under Metoo undrade alla hur kvinnorna kunde mörka åt de här mäktiga männen. Varför sa ingen något? De kvinnor som brutit sina band har fått betala för det. Vi spelar alla med i det.

Du är zambian, men du har också beskrivit dig själv som en stadstjej från Wales. Fanns det något känsligt i att göra en film som denna?

– Bara gentemot kvinnorna i lägret.