Vår era utnämndes i fredags till svettbyxans tid av amerikanska GQ som slog fast att det som pågår är inget mindre än ett paradigmskifte där jeansen slutligen har fått ge upp och svettbyxan –  jag föredrar den här anglicismen – är ny herre på täppan. Jeansen är numera vad kostymbyxan var för en äldre generation, hopplöst förknippade med rockfarmor och rockmormor. Glöm skrädderiets återkomst som det snackats om så mycket på sistone.

Min inställning till svettbyxor är enkel och gammaldags. Jag känner mig avklädd när jag har på dem och inte på ett härligt loungeigt sätt som när man har på sig ett par sidenpyjamasbyxor när man är ute, utan mer på ett ”gick ut utan byxor”-sätt. Även när jag klär upp svettbyxan med en kavaj känner jag mig lite väl avslappnad, men okej det kan funka en söndag när man äter brunch på lokal.

Delvis kommer säkert detta av att bo i Paris som är lite mer formellt än många andra länder, men faktum är att jag i stort sett aldrig byter om till svettbyxor om jag inte väldigt medvetet tänker på det en helgdag hemma. Och trots att jag arbetar hemifrån gör jag precis som Kajsa Ekis Ekman: jag klär mig för att vara redo att gå utanför dörren. Summa summarum: jag bär aldrig svettbyxor.
Men jag inser att jag är hopplöst ute med denna estetiskkänsla. Det är som att vara emot jeans och t-shirt på 60-talet och i en John Waters-film är jag uppenbarligen en ”square”.

Jag är estetiskt och känslomässigt emot svettbyxan – Bons svar på Karl Lagerfeld som kallade den ”ett tecken på att man har gett upp” – men i ett svagt ögonblick för ett par månader sedan tänkte jag ge upp, jag skulle köpa ett par svettbyxor med ett tydligt varumärke på för att jag tänkte att det jag behövde var ett plagg som alla oavsett modekunskap skulle förstå. Jag letade igenom alla exemplar på Mr Porter, la några potentiella plagg i varukorgen, men i slutänden tog jag mitt förnuft tillfånga. Det var för dyrt och för korkat, men absolut: feel free om du vill kommunicera att du har pengar och gillar lyxvarumärken, låt inte mig och min negativitet stoppa dig.

I flera experiment har det samtidigt visat sig att formella kläder förstärker människors abstrakta tankeförmåga vilket får mig att undra lite vad svettbyxan förstärker? Man gissar ju snabbt på ”en längtan efter att inte göra särskilt mycket”, men enligt Mike Slepian, mannen bakom studien The Cognitive Consequences of Formal Clothing, får svettbyxor oss att tänka mer konkret och kan därför vara bra för produktiviteten när det gäller projektlanseringar och liknande. Man blir en väloljad kugge i maskineriet, som jag föredrar att kalla det.

Det är förstås en möjlig förklaring till varför jag inte diggar svettbyxan: jag inte är så konkret som person och gillar det abstrakta. Men det är hög tid för mig att inse att jag är akterseglad nu. Svettbyxan är inte bara här för att stanna, den vann. Den är överallt, den är hiphop istället för töntpop, den är digital nomad som nu måste jobba hemma istället för kontorsslav, till och med Anna Wintour har ett par på sig under karantänen samtidigt som grå svettbyxor gör att tjejer och killar får kåtslag på TikTok. Så jag fattar att folk kastar in handduken just nu för på videomötet är det ju ändå ingen som ser vad du har på dig på underkroppen.

Men samtidigt: iklädd ett par konkretiserande svettbyxor hade jag aldrig kunnat skriva den här krönikan, mvh Gammal Stofil.