Förra helgen nyöppnade Röhsska museet i Göteborg efter en tids ombyggnad. En av de aktuella utställningarna är Unmaking democratic design, där man har gett konstnären och designern Fredrik Paulsen i uppgift att tolka begreppet demokratisk design genom stolen som föremål. Utställningens titel kommer från tanken om att plocka isär begreppet ”demokratisk design” till olika beståndsdelar: material, hantverk, användare, industri och design historia. Allt började när kuratorn Johan Deurell började på Röhsska museet för ett år sedan och gjorde research bland utställningar i museets tidigare historia. Som institution har de varit en aktiv part i att skriva en svensk designhistoria där just myterna om demokratisk design varit en del av berättelsen, med till exempel utställningen Ellen Key till Ikea.

– Idag kanske många förknippar formgivning tillgänglig för en stor grupp konsumenter med billig design. Men det kan också handla om tillverkning, sociala aspekter, ergonomi, material och estetik. Vi ville problematisera samtida idéer om demokratisk design som fortfarande cirkulerar, och undersöka vad begreppet har betytt i olika skeden i designhistorieskrivningen, berättar Johan.

”En rosa t-shirt som det står feminist på är inte nödvändigtvis mer demokratisk än någon annan t-shirt tillverkad i en sweatshop.”

Utöver utställningen har de också skapat en booklet i samarbete med Europa [grafiska formgivare] som står för den grafiska formen, som refererar till Fredriks infärgningsteknik, samt skapat ett typsnitt som ser ut att var byggt av enkla reglar. De har också tillsammans med den brittiske fotografen Jason Evans (tidigare på i-D magazine, verk i Tate Moderns samling) skapat en fotoinstallation för utställningen.

– Som kurator är föremålen ditt medium. Redan från början hade jag en tydlig idé, jag ville skapa en känsla av en konstutställning eller biennal, för att undgå folks förväntningar på design som funktion. Funktionen här är att uppmana till kritiskt tänkande. Tanken med att använda en trycksak istället för etiketter handlar lite om det. Jag ville inte styra de sinnliga intrycken, utan ge möjlighet till en första upplevelse och sedan fördjupning via text. Med att publicera en rätt så omfattande trycksak kunde vi också problematisera diskussionen. Vidare tycker jag det är viktigt att behandla besökarna som tänkande individer. Den här utställningen förenklar inte, den konkretiserar komplicerade idéer.

Det känns som att demokrati, hantverk och design ligger i tiden. Sara Kristoffersson kommer i bookleten fram till att det inte finns någon demokratisk design. Hur ser vi på just design idag skulle du säga?

– Precis som Sara, så tror jag inte det finns någon demokratisk design som passar alla. Men det finns kanske tillfällen då designen kan ha som ambition att vara demokratisk. Idag pratas det ofta om inkluderande och exkluderande design, om normkritiska perspektiv och ergonomi. Samtidigt kan jag tycka att produktionsperspektivet är rätt frånvarande i de debatterna. En rosa t-shirt som det står feminist på är inte nödvändigtvis mer demokratisk än någon annan t-shirt tillverkad i en sweatshop. Det är en tröja med ett tryck på. Om vi verkligen vill kritisera den neoliberala ekonomiska modellen, som industridesign också opererar inom, kan det vara en idé att bredda fokus från konsumtion och semiotik till att också inkludera produktion och materialitet.

Hur undersöker ni demokratisk design med utställningen?

– Vi sätter ingen hierarki mellan att betrakta och att delta. Med Unmaking democratic design var det viktigt för oss att aktivera våra besökare och bjuda in till delaktighet i utställningen. I en del av utställningen undersöks hur stolar påverkar mellanmänskliga relationer, och besökarna får således använda föremålen i utställningen. Fredrik Paulsens interaktiva installation Boden (2019) är en fullt fungerande verkstad, där besökarna tillsammans med inbjudna formgivare snickrar stolar. Det finns inga manualer. Men förutsättningarna är att stolen ska gå att sitta på och vara resultatet av ett gemensamt arbete där materialen och verktygen museet tillhandahåller används. Tanken är att undersöka medskapandedialoger och hur vi förstår föremål genom görandet. Stolarna som tillverkas här blir sedan en del av utställningen.

Varför föll valet just på stolen?

– Stolen är en ikon och många formgivare brukar ju säga att det är det svåraste att designa. I den traditionella designhistorieskrivningen används stolar för att visa på teknologisk, materiell, kulturell och social utveckling. Det finns otaliga böcker om stolar och nästan varje designmuseum värt namnet har en betydande stolssamling. På Röhsska har vi ett öppet stolsmagasin där man kan följa utvecklingen från 1700-talet till idag. Många känner till möbelföretaget Vitras affischer med stolar, som brukar börja med Thonet-stolen i böjträ från mitten av 1800-talet genom nya stålrörskonstruktioner på 20-talet, plywood från 30-talet och formpressad plast från 50-talet, fram till idag. Vi ville också kritisera idén om historien som ständigt progressiv, mer rationell, mer funktionell. Den livsfarliga gungbänken i utställningen är väl ett exempel på det. Men jag tänker också att stolarna som tillverkas i Boden och hamnar på väggen blir en pendang till vår traditionella stolutställning: här finns inte samma idéer om upphovspersoner, den senare stolen anses inte bättre än den förra, och det är inte heller något företag, museum eller expert som styr vilka som hamnar i den formhistorien.

Berätta om Röhsska-stolen.

– Vi kommer få två stolar kan man säga. Den ena är en sammanfattning av alla stolarna från Boden, som Fredrik ska snickra på vernissagen. Den andra är ett resultat av vårt samarbete med möbeltillverkaren Blå Station. Vi satte Fredrik på utmaningen att ta fram en prisvärd stol i platt paket, men som skulle vara tillverkad under svensk arbetsrätt och med svenska material. För att det skulle funka för oss som museum fick vi full tillgång till alla arbetskostnader och materialkostnader som vi redovisar i utställningsguiden. Man kan också följa bokträdets förvandling till Röhsska-stol i den brittiske fotografen Jason Evans fotoinstallation. Blå Station tog sedan över rättigheterna och valde att sätta stolen i industriproduktion. Lite ironiskt kanske så blev vår stol omedelbart nominerad till ett pris för framtida formklassiker av Bukowskis.

När kom Fredrik Paulsen in projektet?

– Ganska så tidigt i researchprocessen började jag och min chef Nina Due tänka på vilken svensk formgivare som skulle passa för det här. Jag hade redan identifierat vilka huvudteman av demokratisk design-begreppet vi ville undersöka. Eftersom Fredrik genom sin praktik visat ett aktivt intresse för medskapande-dialoger, använder lättillgängliga material på ett hantverksmässigt sätt och på så sätt förhåller sig till värdehierarkier, kändes han rätt given. Fredrik arbetar med design mer som en process och ett koncept, än med att skapa produkter. Eftersom det är en konceptuell utställning, passade det oss bra.

Hur har det varit att kurera ihop detta?

– Fredrik och jag har jobbat väldigt nära i den här utställningen, så han är nästan min co-kurator i projektet. Vi är ett bra team. För mig var det viktigt att hålla isär de olika temana, för att kommunicera på ett tydligare sätt. För Fredrik var det viktigt att utställningsdesignen följde samma logik som hans stolar och Boden. Jag är nöjd med resultatet!

Vad hoppas ni att utställningen ska väcka hos besökarna?

– Nyfikenhet, kritiska frågor och en flerdimensionell upplevelse!