Att vi lever i en värld där kameran har en konstant närvaro är inget nytt, snarare är det en del av vår vardag. Smartphones har möjliggjort att vi på ett helt nytt sätt kan skapa och dela våra egna självporträtt. Där upplevs vi ha kontrollen över bilden andra har av oss. De vi framställer oss som på nätet är på många sätt en spegling av jagets ideal, det vi försöker uppnå är alltså den bästa versionen av de vi kan vara. Samtidigt väger vi konstant vad som är, eller kan upplevas som, autentiskt och inte.

Även om våra internetvanor och hur vi för oss online känns självklara idag så går det inte att förneka att det definierar sättet vi förhåller oss till andra. Ironiskt nog har smartphones – vårt främsta sätt att kommunicera – också fått oss att bli hypermedvetna om oss själva, och därför mer inåtvända. Vilka signaler vi sänder ut är överproportionerligt mer väsentligt än dem vi tar emot.

Men vårt självreflexiva tillstånd gör oss osäkra. Blir den som först träffar mitt idealiserade jag på nätet besviken om den sedan träffar mig IRL? Är någon ens intresserad av mitt liv/ den jag framställer mig som? Lyckas jag förmedla bilden av den-där-person-jag-egentligen-inte-riktigt-är?

Regissören Lina Maria Mannheimer såg tendenser hos 90-talister, första generationens digitala urinvånare, som vittnade om att just internets närvaro påverkat sättet de ser på bland annat sexualitet, kärlek och familjebildning. Det intresset växte och blev dokumentären Parning. I den följer vi Edvin Kempe och Naomi Carter, två personer som Lina beskriver som ”urtyper av svenska kids idag” under ett år i deras liv. Parning handlar lika mycket om deras relation till varandra, om hur de ser på sex och relationer, som den diskuterar hur 90-talister som generation förhåller sig till varandra på sociala medier och dejtingappar. Utöver att prata med Lina över Skype varje vecka, fick de uppgifter som de skulle dokumentera och sedan skicka till Lina.

Så vad händer när Edvin och Naomi, de personer som i filmen representerar sig själva samt fungerar som exempel av sin generation i Sverige, överlåter kontrollen av sin självporträttering till någon annan?

Naomi Carter

Hur skulle du beskriva Parning?

– Det är en film som handlar om två ganska vanliga, men ändå lite speciella, personer som försöker navigera i livet och i en relation som är ganska konventionell på många sätt. Den är mänsklig i att den visar vad vi försöker göra med och mot varandra.

Det är du och Edvin som håller i kameran. Upplever du att du ser ett självporträtt av dig när du ser filmen?

– Ja, absolut. Sen är det många olika självporträtt i den som är mer eller mindre medvetna. Lina har ju verkligen sett mig med många av mina sociala masker. Jag visar mig inte som mest sårbar i den här filmen, ofta för att jag tycker det är svårt att vara sårbar. Jag hade ju en bild av hur jag ville presentera mig – som Den roliga och härliga – men eftersom vi filmade så himla mycket blir den bilden mer mångfacetterad eftersom det inte går att vara den personen hela tiden.
– Jag skrev ett brev till Edvin. Det skickade jag också till Lina och i efterhand kände jag “men vad har jag gjort?” Det är alltså ett brev som är skitlångt där jag bara öser ur mig en massa känslor. Jag insåg att det kanske inte var något jag ville att alla skulle ta del av och delar av det brevet är med. Det är ett fint inslag i filmen, men den sidan hos en, där man är ledsen och olyckligt kär i någon, är kanske något man inte vill att alla ska se. Men det är viktigt att sånt visas!

Lina har beskrivit det som att ni genom att lämna över 100-tals timmar material, och sedan lät henne göra urvalet, gjorde att filmen kunde ge ett mer “äkta” porträtt. Håller du med?

– Om jag hade fått göra urvalet hade jag ju velat framställa mig som i så god dager som möjligt. Jag skulle alltid välja scener där jag är snygg, där jag säger smarta och roliga saker, där jag är snäll. Det skulle ju inte vara så nyanserat, och det skulle absolut inte bli såhär äkta.

– Jag har kämpat ganska mycket med mitt förhållande till den här filmen och det har berott på att jag är van att kontrollera mitt narrativ och här så gjorde jag inte det. Den kontrollförlusten var jättejobbig för mig att hantera, men jag visste ju att hon aldrig skulle göra en Paradise Hotel eller exploatera oss. Hon ville göra en bra film och att jag och Edvin skulle uppfattas som bra personer.

Känner du att du kan framställa dig på sociala medier på ett mer nyanserat sätt efter att ha sett filmen och ser att det funkar?

– Jag har inte tänkt på det men kanske lite. Jag får jättemycket prestationsångest av Instagram. Om jag har något jag vill lägga upp kan det ta flera dagar eftersom det tar så lång tid att komma på en caption som jag inte skäms över.

Var det någon uppgift som Lina gav som du inte var bekväm med?

– Ja, under sommaren som vi filmade så dejtade jag en del och då ville hon att jag skulle filma på en dejt. Men jag kände att det inte fanns något bra tillfälle att ta upp typ ”hej, jag är med i en dokumentär om dejting, kan jag få filma vår dejt?” Dels så skulle jag känna mig obekväm att prata med den här personen om det här projektet jag var med i, och dels så fanns det ju en risk för att de skulle tro att jag gick på dejt med dem bara för att jag var med i den här filmen.

Har du lärt dig något nytt om dig själv? Eller är det någon egenskap hos dig själv som du insett att du har i och med att du sett filmen?

– Ja, jag avbryter mig själv hela tiden när jag pratar. Det är som att jag har svårt att stå för vad jag känner så när jag ska säga någonting är det som att jag påbörjar en mening forceful och sen är det som att jag avslutar den med ”fast ja, eh.” Då vill jag säga åt mig själv: ”Säg bara en hel mening utan att avbryta dig själv!”

– En grej som jag också tycker är helt sjuk är när Edvin grillar korv på min fest. Varje gång den scenen kommer så tänker jag ”åh nej, nu kommer födelsedagen.” För då säger jag till honom att min korv var lite kall i mitten. Men hur har jag mage att klaga på honom när han står där och grillar korv åt mig och mina vänner? När det hände så var jag ju bara så fokuserad på att berätta för honom att korvarna var kalla, men nu känner jag bara ”din otacksamma jävel.”

Beroende på hur man ser det så skulle man ju kunna argumentera för att du bara vill hjälpa honom grilla bättre korv?

– Det ska jag börja säga! ”Jag ville bara hjälpa Edvin att grilla bättre korv, för hans egen skull.”

Men nu har du bara sagt lite halvdåliga saker som du har sett. Har du hittat något bra hos dig själv?

– Jag kan vara ganska hård mot Edvin, men något som jag tycker är fint är att jag är väldigt snabb på att be om ursäkt och inse att jag varit för hård när han säger till mig.

Edvin Kempe

Hur skulle du beskriva Parning?

– Rätt upp och ner så är det ju en rätt konstig grej. Varje gång jag ska prata om det så undrar jag om det verkligen är på riktigt. Eftersom jag inte är en känd person, skådis eller expert av något slag så kan ju folk undra ”varför gör de en film om dig för?” och det enda jag kan svara är ”för att jag svarade ja på ett mejl en gång i tiden?”. Parning för mig är en jättehäftig upplevelse som har blivit något större för mig än vad jag förväntade mig att det skulle bli.

– Ursprungligen var det tänkt att den skulle skildra en större grupp människor och skulle handla mer generellt om nätdejting, hur man har blivit påverkad av saker som sociala medier, porr etc och hur det har format det aktuella dejtinglandskapet, hur man pratar om sex och relationer samt hur man ser på könsroller. Men istället blev det ju en mer djupgående skildring av den slumpmässiga relationen mellan mig och Naomi.

Tänkte du under tiden som ni spelade in att du deltog i ett slags experiment?

– Jag har hela tiden varit medveten om att det ska bli en film på ett eller annat sätt, men sedan är det så svårt att föreställa sig hur det kan bli om man aldrig gjort något liknande innan.

När du ser på filmen, upplever du det som ett självporträtt av dig?

– Delvis ja, det är ju ett självporträtt av en period i mitt liv men det har ju hänt jättemycket sedan vi spelade in. Och när jag ser på filmen så undrar jag ”men Edvin, varför säger du det här? Det är ju inte alls sant!” men då måste jag påminna mig själv om att det var sant då.

Kan du ge ett exempel?

– Till exempel så är jag betydligt mer bekväm med att vara mer intim med andra personer. När vi började filma så var jag fortfarande livrädd för att visa kärlek och vara sårbar inför andra. Då kunde jag bryta ihop och ligga i fosterställning efter en dejt för att jag inte vågade säga något, eller kyssa någon eller så. Jag skulle vilja beskriva det som att jag haft en fobi inför att visa närhet och att vara emotionell till den grad att jag fått panikångestattacker efter möten där jag inte kunnat öppna upp romantiskt eller intimt. Även om det fortfarande är läskigt, så är det inte lika läskigt längre. It no longer reduces me to dust when it happens, typ.

Jag upplever ändå att man under filmens gång får ta del av din process, där du verkar bli allt mer bekväm. Och det kanske är början på den här processen som filmen porträtterar?

– Ja, det är ju under den tiden som jag förlorar min oskuld och det är många andra nyckelhändelser utifrån ett sexuellt och romantiskt perspektiv som jag går igenom under det året vi filmar.

Filmen erbjuder inte heller några slutsatser, och det hade ju varit förenklat om den gjorde det eftersom den visar er under en viss period i livet, och dessutom bara en liten del av de ni var under den här perioden. Men är det någon scen som du tycker är extra jobbig att se?

– Det är en scen där man får ta del av ett brev som Naomi skrev till mig. Det gjorde ont i mig att få det här brevet och när jag såg det på film blev det så tydligt att jag fundamentalt misslyckats att kommunicera vad det var jag kände för henne.

Var det någon uppgift som Lina gav som du inte var bekväm med?

– Nej, men det var en uppgift hon gav som jag aldrig skickade in. Hon ville att jag skulle filma när jag tittade på porr och plötsligt när jag var medveten om att någon var där och skulle se vad jag tittade på så blev det som att jag inte kunde göra de vanliga porrsurfsningsbesluten som jag brukar göra och då var det ju inte ens jag när jag tittade på porr utan snarare Edvin som är medveten om att någon annan kollar på medan jag tittar på porr.

– Porr är också något som jag har haft en ganska komplicerad relation till, eftersom jag inte alltid tyckt att jag haft kontroll över min porrkonsumtion. Det är något jag jobbat med att trappa ner på och därför något som kunde få lämnas utanför bioduken. Sedan så är det helt fine att prata om så här men det bara känns lite äh.

Om du fått göra urvalet, hade du valt att lyfta fram andra delar hos dig själv?

– Först och främst, hade jag och Naomi gjort urvalet hade det blivit en mycket sämre film. Jag tycker det är en fantastisk film, vilket jag vet är väldigt icke-jante att säga om något man deltar i själv.

– Jag hade nog framställt mig själv som lite jobbigare än vad jag är i filmen. Det känns inte som att filmen visar hur lite jag i vissa perioder lyssnade på Naomis signaler och vad hon kommunicerade till mig. Men det kan ju också ha att göra med att jag är självkritisk.

När jag tänker på självporträtt och hur man framställer sig själv online så är det ofta en förskönad bild man vill skapa. Och när jag tänker på Parning så tänker jag att det är något annat än det.

– På senare tid har jag pratat mycket med vänner om maskulinitet och att man som man ska framställa sig som hård och osårbar. Men egentligen tycker jag att det är att visa sig stark om man vågar visa sig sårbar. I längden tror jag att det är mer impactful att vara naken, rätt upp och ner, utan att upprätthålla några murar. Det är mycket finare att mötas av en person som inte försöker framställa sig som något de inte är. Så även om det inte ser lika häftigt ut på sociala medier så tror jag att man lever ett rikare liv på det sättet.

Är det något särskilt du har lärt dig i processen av att göra Parning?

– Relationen jag har till Naomi är den mest lärorika relationen jag har haft i hela mitt liv, mina föräldrar inkluderat. Vi har utmanat varandra och ställt så mycket krav på vad vi tycker att vi ska vara för varandra och andra. Vi vill verkligen se varandra explodera och skina och ta världen med storm. På grund av henne har det blivit mycket lättare för mig att vara öppen och tala om för personer i mitt liv att jag älskar och uppskattar dem.