Förra året presenterade CF Hill grupputställningen LA Dreams, och i sann Hollywoodanda har de valt att fortsätta framgångssagan med en uppföljare: LA Dreams 2.
Är det något som tycks definiera Los Angeles så är det stadens ovilja att kategoriseras. LA är onekligen platsen för den som söker frihet, och vill se sina drömmar besannas. Det enda som verkar definiera den konst och arkitektur som produceras där är strävan efter en vacker yta, oavsett individuell smak och preferenser. I LA Dreams 2, kurerad av Melanie Lum, är samtliga verk visuellt tilldragande, om än på helt skilda sätt. Men bli inte bländad av den initiala stjärnglansen – en attraktiv yta utesluter inte djup. Bland verken finns mångbottnade symboler, uttryck, färgskalor och genomtänkta beslut som gör varje utförande unikt.
Om fashionabel konst som reflekterar samtiden
– Justin John Greene
Hur tror du att LA har påverkat din konst?
– När det kommer till innehållet så spelar LA en stor roll. I mina senaste verk syns typiska miljöer från staden, ett exempel är tavlan Angelino Heights som ställs ut på CFHILL. Där är scenen en bakgård med ogräs som sticker upp mellan cementblocken – något som är väldigt vanligt där. Jag gör det delvis för att det är vad jag vet och för att det bara finns där framför mig.
– Även Hollywood har påverkat mig. Mitt första minne av konst är kitschiga porträtt av klassiska Hollywoodikoner som Charlie Chaplin. Den nonchalansen gentemot något som kunde varit heligt har gjort att jag känner att det är okej att leka och associera friare till konsthistorien.
Karaktärerna i dina verk är välklädda. Hur klär du dem?
– Den änglaliknande karaktären i Angelino Heights bär min mammas vintageklänning som jag tyckte passade in i kompositionen av det verket. Dels har den något drömskt över sig men också en Californian hippie-vibe.
Är det viktigt för dig att det du avbildar känns aktuellt?
– Ja, jag jobbar med figurativa oljemålningar och det är ett sånt gammalt och traditionellt sätt att skapa konst på, därför är det viktigt att tavlorna är talande för vår samtid.
Om fantasier, begränsningar och att vara världsmedborgare
– Yanyan Huang
Hur påverkar din bakgrund ditt konstnärskap?
– Jag ser mig själv som en unik blandning. Jag föddes i Kina och flyttade till Amerika när jag var liten, sedan flyttade jag till Italien och har bott där en tredjedel av mitt liv. Det har gett mig ett globalt perspektiv på konst som hade varit omöjligt i en tidigare tidsålder (om du inte var Marco Polo). Min bakgrund gör att mina visuella influenser är en blandning från Västeuropa, Amerika och Kina. Mina verk är internationella chiffer på sätt och vis.
– Trots att det jag gör uppfattas olika beroende på land, situation och betraktarens konsthistoriska förkunskaper, så hoppas jag kunna kommunicera känslor som sitter djupare än språk och nationsgränser.
En viktig del i din praktik är att hela tiden hålla dig själv tillbaka. Kan du berätta mer om hur du arbetar med återhållsamhet?
– Det handlar om hur mycket jag vill avslöja om mig själv redan vid det första intrycket. Människor har inte tid för en alltför generös emotionell öppenhet och blir obekväma när de möts av det i en social interaktion. Jag antar att jag reviderar mina verk på samma sätt som jag väger mina ord och anpassar hur mycket av min personlighet jag visar i en viss situation.
Kan du berätta om hur du ser på mode och hur det kommer sig att du enbart designar kläder till dig själv?
– Mina kläder har mönster tagna från mina verk och är sydda för att passa min kropp. De är resultatet av år av research om vad som passar mig och mitt liv. Med standardiseringen av den globala modeindustrin går människor miste om värdefull materialkunskap och vad det är som passar just deras kroppar. Mina plagg blev till efter en lång tid av att försöka passa in i fantasier som inte hade någon relation till varken min kropp eller livsstil.
– Än så länge gör jag dem bara till mig eftersom jag inte vill tvinga ytterligare en fantasi på någon annan. Fantasier kan vara både inspirerande och destruktiva, och jag vill hellre inspirera andra till att själva reflektera över deras behov och begär.
Om performativa objekt som lever sina egna liv
– Lauren Davis Fisher
Du ställer ut både skulpturer och teckningar i den här utställningen, hur ser du på dialogen mellan dem?
– Jag ser på teckning som tråden som flätar samman alla aspekter av min praktik. Eftersom jag jobbar med flera olika medium kan jag utforska vad som händer om man utvinner en tredimensionell form ur en illustrerad bild, eller tvärtom. Det blir extra tydligt i den här utställningen eftersom jag visar väggskulpturer.
Det finns objekt som återkommer i både skulpturerna och teckningarna. Är det viktigt för dig att dina verk för en dialog med varandra?
– Jag ser på objekten som performativa. Jag regisserar dem, men de har också en egen karaktär bortom mig. Det betyder att jag lär mig hur de agerar och fungerar allt eftersom. Det väcker i sin tur en nyfikenhet kring hur de kommer att bete sig i en ny kontext, i relation till andra objekt.
Vissa av de här objekten bär tydliga referenser till serieteckning. Jag gissar att det inte är ett sammanträffande?
– Det kommer från mitt intresse för karaktärer och animering. En serietecknad figur är en symbol för en karaktär, en performativ karaktär som kan vara unik och generisk på samma gång.
Konst som visualiserar hur vi zonar ut
– Marisa Thakal
Hur börjar du en ny tavla?
– Jag har en väldigt öppen idé om vad jag vill ha. Jag improviserar och mina målningar utgör många lager. Det kan finnas sju färdiga målningar på en canvas innan jag är nöjd. Färg är den viktigaste delen för mig så jag börjar alltid med att bestämma vilka färger jag ska använda. Mina tavlor är lite som att tänka på något annat samtidigt som du har en konversation med någon.
– Om något känns för verkligt så måste jag fuck it up, och om något känns för värdefullt eller för fint så måste jag täcka över det. Jag vill konstant utmana mig själv och göra det så svårt som möjligt för mig. Det är ett pussel.
Så när vet du att en tavla är färdig?
– Det är svårt! Ofta handlar det om en obalanserad balans där jag känner att allt är på rätt plats trots att det är rörigt. Även om jag jobbar spontant så vill jag i slutändan att allt ska se medvetet ut.
Hur använder du dig av text i dina tavlor?
– Jag skriver mycket. I stället för att skissa så skriver jag ofta ner idéer, dikter, låttexter och radiocitat som jag hör. Det blir en lista som jag hela tiden återvänder till. Text är också ett sätt för mig att föra en dialog med betraktaren som har en tendens att känna att något är för abstrakt.
Om konst som hyllar och kritiserar på samma gång
– Alex Chaves
Du refererar ofta till konsthistoria, bland annat genom igenkänningsbara imitationer. Hur började det intresset?
– Jag ville hoppa in i konversationen. Precis som med färg och bild är historia något som konstnärer kan leka med. Det är intressant att utforska vad som har blivit en del av kanon, och anses vara värdefullt. Genom mina referenser visar jag vördnad och ifrågasätter på samma gång. Jag gillar att se tillbaka lika mycket som jag tycker om att skapa något nytt.
Kan du berätta om ditt verk Came Court?
– Jag älskar tennis och gillar designen på planen. När spelet, planen och den abstrakta bilden blir till ett skapas en allegori för livserfarenheter med betoning på konkurrens med hjälp av sport. Tennis är på många sätt en överklassaktivitet och genom att porträttera sporten i en oljemålning blir det i sig en upprepning och kommentar på lyx och klass.
– Att svara på frågor om min konst är svårt. När jag är i min studio är det inte som att jag har en formulering till hands som förklarar varför jag gör saker på ett visst sätt.
Cassi Namoda, en av de andra konstnärerna hoppar in och undrar om konstnärer någonsin gjort det. “Jag skulle tro att konstnärer generellt inte gör det, varken nu eller historiskt. Man vill inte förklara eller ens prata om sin praktik. Jag läser en bok av Max Beckmann och han säger i princip att konstnärer som anser sig själva vara intressanta är värre än dekorativa konstnärer. Jag tror han säger det för att det så lätt blir en pitch för försäljning.”
Nej, och jag förstår det också. Det finns en anledning till varför konstnärer väljer ett visuellt medium för att uttrycka sig.
– Exakt. Det visuella behöver inte vara lika konkret utan kan vara mer symboliskt, som en färg eller…
“Eller emojis”, lägger Cassi till.
Absolut, även emojis kan vara abstrakta. Jag tror att det finns många emojis vi tolkar olika. Till exempel den upp-och-nedvända smileyn som jag använder väldigt ofta, framförallt för att den är så oklar?
– Jag använder den också!
Jag menar, är den ironisk? Är den bara glad fast bara upp och ned?
“Jag tror att den ljuger. När jag är osäker på om jag är glad eller inte brukar jag använda den.”, säger Cassi.
Om när appropriering blir en romantisk akt
– Cassi Namoda
Skulle du kunna berätta lite om bakgrunden till verken du ställer ut här?
– De är inspirerade av scener ur livet i Moçambique men det är mer av en personlig koppling. Mitt bagage blev genomsökt vid Gatwick Airport på vägen till Stockholm och när de såg mina tavlor var deras reaktion “ah, det är Kuba!” och jag svarade att “ja, det stämmer.” Jag vill helst att det ska vara öppet för betraktaren.
– Ett postkolonialt perspektiv och mitt intresse för hur man ser på tid präglar också verken. På landsbygden i Afrika tror man inte på tid som något som passerar utan som något man producerar. Tid är aldrig bortslösad. Ur ett västerländskt perspektiv ses en man som sitter under ett träd som att han inte gör något vettigt med sin tid. Men han kanske förbereder sig inför något som kommer. Det förflutna är som ett hav av kunskap som är förlorad. Därför det är viktigt med stora familjer, så att någon ska komma ihåg ditt namn. Det är när ditt namn inte längre är ihågkommet som du inte längre lever. Du måste komma ihåg själarna som har försvunnit.
Kan du berätta lite om afrikansk expressionism och hur det relaterar till din praktik?
– Konstnärer som Matisse, Picasso och Giacometti inspirerades av afrikansk skulptur. De här europeiska männen har påverkat hur jag ser på konst men jag, som brun person och ung kvinna har ett annat perspektiv. Min värld är global, jag är ”mixed race” och växte upp främst i Afrika, så när jag tänker på konsthistoriens narrativ så återapproprierar jag det som de en gång approprierat. Det är inte en politisk utan en romantisk akt.
Hur är det romantiskt?
– Måleri är romantiskt. Det är en romantiserad version av världen. Det är WOW, ambiancé!
Får du ofta frågan om dina verk är politiska?
– Nej, inte särskilt ofta. Men det händer såklart eftersom så fort man är utanför spektrumet av att vara vit och straight så antas det att man även är politisk. Jag ser snarare min praktik som antropologisk.
Alex Chaves inflikar att beroende på vem som avbildas så påverkas den initiala reaktionen. “Att porträttera en vit kropp är konst, att porträttera en svart kropp är politik.”
– Hittills så har det varit främst POC-konstnärer med en politisk agenda som fått utrymme, men nu börjar det bli mer accepterat för att vem som helst att skapa vacker konst och inte behöver vara mer eller mindre än så. Institutioner, gallerier och konsthandlare som har samlat vita manliga konstnärer i 20 år har börjat inse att något saknas och att det är dags att öppna upp för något nytt.
CF Hills utställning LA Dreams 2 kurerad av Melanie Lum är öppen 12 april – 12 maj. Medverkande konstnärer är Lauren Davis Fisher (som även deltog i LA Dreams), Justin John Greene, Cassi Namoda, Alex Chaves, Yanyan Huang och Marisa Takal.