För nio år sedan debuterade Caroline Ringskog Ferrada-Noli med romanen Naturen. 2016 kom boken Kära Liv och Caroline baserad på podcasten En varg söker sin pod som hon har tillsammans med Liv Strömquist. Nu är hon åter aktuell med boken Rich boy som undersöker vad det innebär att leva och älska som kvinna. Tre kvinnoliv sammanvävda, två mödrar och tre döttrar som tillsammans överlappar tre generationer. En berättelse om klass, moderskap och om trauman som går i arv.

***

Hej Caroline! I din roman får vi ta del av Gully, Marianne och Annikas liv. Tre kvinnor som lever under olika tider av 1900-talet, från 40-talet fram tills idag. Hur skulle du säga att deras förutsättningar har förändrats?

– Jag skulle säga att det finns yttre förändringar, liksom kvinnans juridiska rättigheter som ju har förbättrats, fri abort, p-piller, delad vårdnad etcetera. Men den emotionella upplevelsen av att vi lever i en värld där män är värda mer än kvinnor lever kvar inom oss. Ett slags beroendemönster där kvinnor fortfarande – trots samhällets byråkratiska förändringar – är killtokiga.

Men vad tror du den där killtokigheten beror på?

– Jag tror att det är en spegling av hur det är generellt, hela samhället är ju killtokigt. Att vara man premieras, man kan bara kolla på vem som bestämmer. Om man tänker att hela världen är en heterosexuell tvåsamhet så har ju mannen fortfarande mest makt i det förhållandet. Ta Trump som exempel, det är så tydligt att han har så mycket makt och att de runt omkring honom inte har det. Hela analysen kring honom känns som det speglar en relation där han är den typiska killen. Alla analyserar hans irrationella handlingar, försöker förstå honom och behöver honom. Så tror jag många upplever ett kärleksförhållande.

Varför fortsätter vi med tvåsamheten om vi inte vinner något på den?

– Det finns forskning på att det som gör en lyckligast är att vara så nära normen som möjligt. Jag tror att det finns en strävan inom oss att må bra vilket gör att vi vill dit normen är, i det här fallet till tvåsamheten. Och jag tycker inte man kan klandra någon för det utan det är ett sätt att försöka klara sig. Mina karaktärer i boken hamnar fel, eller hamnar i en tvåsamhet med en dysfunktionell maktbalans. Det är ojämlikheten som gör dem olyckliga, inte tvåsamheten.

Men även när Annika dumpar sin kille och blir singel så mår hon ju fortfarande extremt dåligt. Jag hade föreställt mig att hon skulle bli lycklig och fri.

– En anledning till att jag skrev den här boken är att jag upplevt att många personer runt omkring mig gjorde val som påminde mer om att de levde i någon slags maoistisk kommunism. Typ nu är klockan slagen, jag är snart trettio och det är dags för mig att ta på mig den här normativa uniformen, bli ihop med någon och skaffa barn. Och då var det särskilt kvinnor som jag upplevde inte valde utifrån vilja och lust utan typ förlikade sig. De kände sig tvungna att hänga med i normen. Och Annika gör ju detta tills hon inte pallar mer och efter det är det som att hon faller ut från det normala och trygga och det mår man ju piss av att vara i.

– Men sedan vänder det för henne och det är nästan äckligt cyniskt, men hon kommer ju på vad det innebär att vara vit och ha papper och bo i Sverige. Hon kommer på vad det innebär att vara medelklass. Hon ser sina egna privilegier. Hon kan klara sig utan att vara man. Hon är rik, en rich boy, en av samhällets vinnare. Men det handlar mer om en känsla av att hon inte är det eftersom hon är tjej.

En sak som slog mig i min läsning var att ingen av Gully, Marianne eller Annika har vänner, eller under en del av boken finns Pia, som blir Mariannes väninna, men hon lyckas liksom inte hålla henne kvar som vän, hon väljer att vara lojal mot sin familj istället.

– Jag läste en sociologisk undersökning som påverkade mig väldigt mycket. Den handlade om psykisk ohälsa bland hemlösa och där var det tydligt att de som mådde sämst var kvinnorna. Männen hade oftare vänner och ett kontaktnät medan kvinnorna var ensamma, utan samma sociala säkerhet, vilket gjorde att hennes tillvaro berodde mycket på vilken kille hon hängde med och hur hans livsförhållande såg ut.

– Jag tog bort nätverket som fångar den som faller och gjorde dem ensamma i relation till samhället. Om karaktärerna hade haft vänner och familj skulle deras utsatthet inte kännas trovärdig. Många journalister har sagt till mig att mina karaktärer är så osympatiska och dåliga och det kanske dom är – det viktiga för mig var att, trots deras svagheter, ge dom utrymme.

”Man blir sjuk av att leva i den här världen.”

Ja, du sa det till tidningen Elle, att det inte finns några starka kvinnor i den här boken. Att du ville ge plats åt de svaga. Vad menar du med det?

– Det jag menade med det är att det finns en viss typ av kvinna som uppmuntras att ta plats och ges utrymme. Hon är smart, duktig, snäll och bra, men det är inte mänskligt att vara så ensidig. Ta Maria i Bibeln till exempel, Jesus mamma, hon är inte ett subjekt utan ett objekt, typ en bakgrundsfigur. Det känns som ett dåligt hantverk hur hon beskrivs. Med den här boken ville jag skildra kvinnor som hela personer. Dom är osympatiska och keffa utan att någon tar ifrån dem deras existensberättigande. Jag tror det fanns en desperation inom mig som längtade efter att få se ett sådant porträtt i litteraturen.

Jag grät när jag läste om Annika och hur hon bemöttes i vården. Jag tyckte det var väldigt smärtsamt att ta del av hur hon mådde, hennes extrema självhat men också hur psykiatrin bara verkade vilja ge henne diagnos, göra henne till ett fel, ett undantag, när hon själv efterfrågade terapi.

– Ja, hon blir ju utredd för Emotionell Personlighetsstörning som jag har läst är ett slags “slaskhink” inom psykiatrin. Och det finns ju något väldigt sorgligt med att så många lider av psykisk ohälsa och blir diagnostiserade istället för att se att det finns något i samhället som det är fel på. Att man blir sjuk av att leva i den här världen.

Finns det någon roman som du kan rekommendera till de som läst Rich boy som älskar den och sen känner att all annan litteratur bara är ett hav av duktiga flickor och dåliga män?

– Gift av Tove Ditlevsen.