Halvnakna medelålders män som gnider sig mot varandra. Sexualiserade ögonblick som att hälla vatten över sig. Dans så att ”manboobsen” slänger och far. Det hela är ett scenario för Gävle-bandet The Scrags senaste musikvideo Sick of Divine regisserad och skapad av konstnären samt filmskaparen Sandra Isacsson.

Musiken andas 2000-talets klassiska garagerock som nötts och blötts i New York-stök. Tänk The Kills. Låten handlar om när nattlivet bromsar och kreativiteten samt spontaniteten dör i en storstad. Vi som bor i Stockholm kan väl relatera till detta när barer, klubbar och uteställen sakta men säkert kastas ut från innerstaden. Rest in peace, Bitter Pills.

Det är svårt att inte sugas in i musikens lo-fi-sound och självklara hook i refrängen. En uppdaterad indieklassiker som känns lika hemma för 20 år sedan som i dag.

Själva musikvideon hämtar inspiration från ikoniska tillfällen i popkulturen. Tänk att Nicki Minaj Anaconda istället spelas in på en camping i Rättvik med vita, medelålders män. Visst osar det sex, men på ett till viss del skruvat sätt. Det hela började med att Isacsson satte in en annons på en statisthemsida med rubriken Man Boobs – and the rest is history. Det ger vibbar av dark rooms på bögklubbar, av en lekfull maskulinitet (om vi tänker hur ”maskulina grabbar” brottas och bråkar) – och av någon infantil ”det här ska vi skratta åt”-mentalitet. Det skulle till exempel kunna vara meme-material.

Jag har svårt att kalla konceptet för bisarrt, även om det av många skulle kunna beskrivas så. Vi är inte vana att se liknande scener utspela sig med just dessa karaktärer. Sexighet ligger alltid i betraktarens ögon. Så frågan är: är det vi som reagerar som egentligen är de bisarra? Kanske är det också budskapet.