Modeveckornas exklusivitet ramas gång på gång in av pampig arkitektur som förstärker modebubblan. I Stockholm är Grand Hôtel det närmsta vi kan komma palats utan att vara på slottet, men ändå kan man ana det blåa blodets närvaro även där. Säsongens modevecka för Stockholms räkning har kommit och gått, men en ny modevecka tycks alltid vara en flygresa bort. Något som kännetecknar modeindustrin är dess snabba tempo och konstanta strävan efter förnyelse. På så sätt måste modevärldens svar på ”efter regn kommer solsken” vara ”efter kollaps kommer hype”. I alla fall enligt James Taylor-Foster, intendent för samtida arkitektur och design på ArkDes.

I samband med att ArkDes öppnar Boxen – en utställningsbyggnad i en utställningsbyggnad – för allmänheten i juni, berättar James i förbigående att han ska på hans vän Virgil Ablohs Louis Vuitton-visning i Paris. Några andetag senare frågar han om han får ”pick my brain” någon gång. Månader går och istället är det jag som lyckas plocka hans.

***

Det råder väl inga tvivel om att Louis Vuittons visning var en framgångssaga. Men vad hade visningen varit utan scenografin och förutsättningarna som Palais-Royal möjliggjorde? Jag tänker på den 200 meter långa catwalken, färgprismat – det var en syn i sig.  

– Mode är, som så mycket annat, ett kommunikationsverktyg. Det är ett sätt att forma sin identitet, och detta handlar till stor del om synlighet. Idag är mode ett offentligt spektakel. Det är i denna kontext Virgil Abloh lyckas skapa just det. Catwalken var ett arkitektoniskt uttalande. Det var en scenografi. Det var på flera sätt en utställning. Saken med modevisningar, som alltid fascinerat mig, är att ett halvårs arbete producerar något som är över på tio minuter. Det blir inte flyktigare än så. Det är den flyktigaste formen av arkitektur.

Vad finns det att säga om att modeveckan i Stockholm hade Grand Hôtel som officiella arena?

– Grand Hôtel är en unik institution. Det är där presidenter och premiärministrar bor när de besöker Stockholm. Det är också en ikon. På så sätt kan jag förstå varför Fashion Week Stockholm tar plats där. Vad jag hade tyckt varit intressantare var om modeveckan syntes mer på andra platser i stan, i miljöer som inte är lika aggressivt institutionellt laddade, miljöer som inte är lika hyperexklusiva.

Det är en avskräckande plats?

– Det är en avskräckande plats! Möjligtvis är det vad Fashion Week Stockholm ville uppnå, och i så fall har de lyckats. Men jag tror personligen inte att det är användbart att alienera folk i längden.

– Du kan nog inte hitta något som är mer skräckinjagande än Palais-Royal, men Paris är Paris och Stockholm är Stockholm. I Paris finns det så många liknande platser att de sammantaget minskar deras hotfulla intryck. Stockholm har inte sådana platser på samma sätt. Vad Stockholm istället har är andra otroliga utrymmen och andra typer av arkitektur. Det hade varit givande att se en modevecka i Stockholm som värderade dess egna kontext och vad staden har att erbjuda – en enastående mångfald av arkitektur som kan husera modeveckan.

Vart hade du velat se en modevisning i Stockholm?

– Trädgården, Bofills båge, någonstans vid eller omkring Stadshuset; även Skärholmen centrum och Tensta är underskattade platser i Stockholm. Det finns så många sorters miljöer. Bara dessa tre förslag är så otroligt olika varandra, men det jag vill komma åt är att det vore stort att se modeveckan använda sig av sin urbana miljö.

”Ett rum och en t-shirt gör egentligen samma sak. De skyddar oss och är fyllda med en känsla av identitet, det råkar bara vara så att en t-shirt sitter närmare kroppen än ett rum.”

Numera är det ju många visningar som livesänds, men jag vet inte om det går att argumentera för att livesändningar kan få modeintresserade att känna sig mer inkluderade? När allt kommer omkring är du ändå inte välkommen. Du får bara beundra på distans.

– En livestream är en livestream. På ett sätt får du känna dig mer inkluderad, på ett annat är det som att du förskjuts ytterligare från det faktiska evenemanget.

– Däremot tror jag att detta har potentialen att ändras. Jag tror att Virgils Louis Vuitton-visning var ett steg i den riktningen. Han hade trots allt bjudit in vad som kändes som tusentals modestudenter, helt gratis.

– Det är vad jag är intresserad av, hur mode och modevisningar kan bli offentliga evenemang och hur det kan se ut. Och med publik menar jag den breda publiken. Enligt mig är mode som det ser ut idag en stängd meritokrati.

Vad kan göra mode mer tillgängligt?

– Först måste vi bena ut vad mode är. Är det trender? Är det något som ska hålla oss varma?

– Jag brukar säga att det är en liten skillnad mellan mode och arkitektur. Ett rum och en t-shirt gör egentligen samma sak. De skyddar oss och är fyllda med en känsla av identitet, det råkar bara vara så att en t-shirt sitter närmare kroppen än ett rum. För att förstå hur de liknar varandra behöver vi reflektera kring hur den mänskliga kroppen rör sig igenom och ockuperar utrymmen.

Jag undrar om storheten i presentationen av Louis Vuitton vår/sommar 2019 på något sätt tog fokus ifrån den faktiska kollektionen?

– Vad vi faktiskt såg var en explosion. En explosion av färg, av människor. Fokus låg på kollektionen som paraderade längsmed catwalken, men även på publiken som satt mittemot varandra med gäster som Rihanna, Kanye West och Kim Kardashian West. Deras närvaro skapade ett ögonblickligt samhälle. Men det mest fascinerande är som sagt hur snabbt dessa evenemang sker och hur fort de försvinner.

Vad händer efteråt?

– Efterdyningen är kanske mer spännande än själva evenemanget. Mode handlar om hype – mer än något annat kreativt område. Men för att hype ska existera måste det även finnas kollaps. Så vad händer efteråt? Helt plötsligt har kollektionen blivit verklig.

– Jag vill inte bli för filosofisk, men filosofen Giorgio Agamben skrev en fantastisk samling som heter What is an apparatus? och en av texterna heter What is the contemporary? I den uppsatsen ifrågasätter han vad det samtida är som koncept och vart det samtida uppstår. Tar vi Louis Vuittons vår/sommar 2019 som exempel, är det uppenbart att ambitionen var att placera det samtida ögonblicket vid själva visningen. Men det var inte bara en visning, det kändes dessutom som att historia skrevs i takt med att modellerna gick längs med catwalken. Något hände, och det är svårt att formulera vad, men något gjorde detta kortvariga spektakel till något monumentalt: en schism i modevärldens materia. Allt berodde på förutsättningarna; att det var just Virgil Abloh, visningen i sig självt, att de mest inflytelserika människorna var på plats. Det var en upplevelse som var överfylld med olika sinnesintryck som gör det extra svårt att placera det samtida och exakt vart det uppstår.

När du pratar om kollapsen efter visningen, menar du att kollapsen på något sätt saknar slut? För du bär ju visningen med dig i form av ett minne, du skrev om den, du fortsätter att prata om den. Kan inte det ses som att fortsätta hypen, eller är det ett sätt att bearbeta kollapsen?

– Mode är rytmiskt i sin natur. Det går så snabbt. Enligt modeindustrin är det som gjordes förra året utdaterat. Detta är otroligt slösaktigt men den möjliggör också intensiv innovation. Men min poäng är att det inte verkar spela någon roll vart hypen slutar och kollapsen börjar när vi talar om Virgil Ablohs Louis Vuitton-visning.

Varför?

– För hur många är det som faktiskt bär Louis Vuitton? Jag vet inte hur du känner, men det enda från Louis Vuitton som jag ser regelbundet är en läderväska med det ikoniska LV-monogrammet. Jag hade absolut kunnat bära många av plaggen från vårkollektionen om jag hade haft råd, men det krävs verkligen en viss typ av person för att bära upp en färgstark tröja som refererar till Trollkarlen av Oz. Och långt ifrån alla vill ha på sig något sånt.

– Men oavsett hur framgångsrik den här kollektionen var så förväntas Virgil fortfarande göra en ny kollektion nästa säsong. Uppoffringen för att vi kollektivt fick dela den här fantastiska och emotionella och multisensoriska upplevelsen är att den efterföljs av en kollaps. Det vill säga: kollapsen leder oss direkt in i en ny hype.

– Numera verkar det vara flera märken i den svenska kontexten som sträva efter någon typ av hållbarhet. Detta är en förändring som jag tror modeindustrin mår bra av. Rytmen av hype – kollaps – hype – kollaps – hype – kollaps är kanske inte möjlig långsiktigt.

Modeindustrin är som vilken annan industri, en reflektion av det kapitalistiska samhället. Vårt behov att konsumera nya saker vill inte mättas.

– Kapitalism är det främsta ramverk modeindustrin arbetar inom. Det handlar om ekonomiskt värde och hur det uppnås. Det är därför vi hela tiden ifrågasätter och omdefinierar vad det är som är modernt. Virgil är absolut inget undantag. Han har hittat ett sätt att göra en enkel t-shirt flera gånger mer värdefull. Han har länge arbetat med att skapa artificiellt värde, och är expert på det.

Virgil Ablohs Louis Vuitton-visning var ju fortfarande ett exklusivt event. För att gå på visningen måste du vara inbjuden. Visst kan du indirekt köpa in dig, men rent krasst är inte ens pengar nog.

– Visningarna är skapade av modevärlden, för modevärlden. Till och med jag som hade en inbjudan kände mig ovälkommen. Jag var avslappnat klädd med en vit t-shirt på mig. Säkerhetsvakterna antog att jag försökte ta mig in oinbjuden, men så fort jag visade dem min inbjudan ändrades deras attityd helt – och nedför röda mattan gick jag. Det var fotografer som tog bilder på mig, troligtvis på grund av att de trodde att jag såg så konstig ut. Som att jag måste vara någon särskild som går klädd på det viset till en Louis Vuitton-visning. Det råkade bara vara så att jag inte ansträngt mig.