Ossian Melin är konstnär, 28 år och aktuell med föreställningen Total Fräschhet på Göteborgs stadsteater som vi tidigare i år kunnat se på Brunnsgatan 4. Förutom det driver han tillsammans med Anton Hellström och Filip Alladin instagramkontot Studio_Abramovinsch och jobbar som musikvideo-regissör.

I en intervju i Dagens Nyheter tidigare i år sa du att det ni gör är ett fuck you till duktig konst. Det fick mig att undra två saker: dels varför det skulle vara en drivkraft och dels vad som är skillnaden mellan er konst och duktig konst?

– Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag tänkte då, men nu när jag hör det tänker jag att man måste hänga upp det man gör på något och då är hat en bra och stark känsla. Det är skönt att hänga upp det på hatet.

– Om jag säger så här angående skillnaden på vår konst och på duktig konst: det vi gör är att vi aktivt försöker sträva bort från att inte låta vår konst bli ett sätt att bekräfta oss som duktiga privatpersoner. Allt det som kommer genom autopilot i det vi gör försöker vi ifrågasätta. Om vi vill göra en tavla med en sol i hörnet ställer vi oss frågan varför solen ska var just där och inte på en annan plats. Det handlar om att gå mot det som känns korrekt och duktigt. När man får den känslan tror jag det handlar om att man som person vill säga något uppbyggligt och det tycker jag illa om. Konstnärer som vill säga något med sin konst, att människor väljer att arbeta med kultur, allt det där känns tråkigt.

”På ett intellektuellt plan kan jag förstå att det är precis lika meningslöst att hålla på med det jag gör som att jobba på bank, i slutändan dras det ju ändå bara ett stort minus över allting man ägnat sig åt. Men när man gör konst kan man åtminstone lura sig själv att man gör något viktigt.”

Men vänta, menar du då att du inte har valt att arbeta med konst? Det är väl ändå ett val du har gjort?

– Nej, absolut inte. Det är något jag måste göra. Jag har testat att arbeta med vanliga jobb men då blir jag sinnessjuk. Jag känner mig konstig av det och får existentiell ångest. På ett intellektuellt plan kan jag förstå att det är precis lika meningslöst att hålla på med det jag gör som att jobba på bank. I slutändan dras det ju ändå bara ett stort minus över allting man ägnat sig åt. Men när man gör konst kan man åtminstone lura sig själv att man gör något viktigt. Att det man håller på med kan bli något mer bestående och i bästa fall odödligt som andra fortsätter att skapa på efter att man är död, men egentligen är det precis lika meningslöst.

Känner alla ni tre i trion så?

– Nej, det är nog bara jag, Anton känner nog en stor sorg över att han inte jobbar på bank medan jag fattar att det är omöjligt för mig att göra det. Jag tror ofta att Anton tänker “Nu lägger jag ner den här skiten och skaffar mig ett värdigt liv istället för att gå runt i smutsiga kläder”.

Är Anton mest normal av er tre?

– Ja, definitivt. Det låter som skitsnack när man säger det men det tror jag.

Hur är det att arbeta med sina bästa vänner? Kommer ni fortsätta med det här efter att sista pjäsen av trilogin är klar?

– Att arbeta så tätt som vi gör är som att ha en väldigt intim kärleksrelation och just nu har vi en riktig kris. Det blir ju så i relationer, man tar olika roller som gör att man hamnar i destruktiva mönster. Jag har jättemycket kontrollbehov och tjatar på Anton och när jag tjatar låtsas han ta mindre ansvar än vad han gör för att provocera mig och då blir jag ledsen och då blir han ledsen för jag är ledsen. Så håller vi på så där.

– Men vi försöker vara noga med att säga att vi älskar varandra och prata mycket. Vi båda är extremt rädda för att förlora varandra, men det är svårt. Just nu har vi inte umgåtts en enda gång på två år utan att arbeta och det blir ju ganska tråkigt efter ett tag. Sedan säger vi alltid att efter premiären eller efter det jobbet vi håller på med ska vi bara vila och ta det lugnt, men så kommer det ett nytt projekt och mer jobb och så är vi tillbaka i samma skit.

Tar ni inte semester eller gör något romantiskt för att hitta tillbaka till er glöd? Typ praktiserar lite self-love, går på spa och äter räkor?

– Häromdagen försökte jag kolla på Simpsons, men då började det snurra så mycket i huvudet och det enda jag kunde tänka på var att det jag fick in i huvudet inte hjälpte mig i jobbet. Så galen har jag blivit. Jag jobbar mer eller mindre all vaken tid. Så self-love kan jag inte säga att någon av oss praktiserar. Jag bedövar mig bara genom att antingen dricka öl eller tröstäta. Men det är också en pengafråga, jag har till exempel velat köpa ett par nya jeans i ett par månader men jag har inte haft råd. Så ser man folk på Instagram som åker på glassiga semestrar och äter på restaurang, det har jag inte råd att unna mig. Vi lever ju som råttor. Alladin sover i sina föräldrars källare, jag sover hos farsan och Anton bor hos sin flickvän.

Men alltså ni är ju ändå snart trettio. Hur förhåller sig era föräldrar till att ni kommer hem och bara “Jag vill satsa på konsten så är det OK om jag sover här?”

– Ja, alltså det där är min trettioårskris. Jag går och grubblar på det där jämt. Det är ju inte ett värdigt liv jag lever. Det finns en viss skillnad med att vara 21, satsa allt på konsten och bo på soffan, men det känns lite som att vi är tre killar kvar i repan. Mamma brukar citera Marcel Duchamp och säga “Hur bra en konstnär är beror på hur länge man klarar av att vara fattig” och det stämmer väl på ett sätt, att det är en uthållighets-grej. Det finns massa fejk-kultur-människor som hoppar av efter trettio för att de inte pallar ha den här pissiga livsstilen och då är det bara dom som inte har något val som är kvar. Om man har tur blir det lite mer jobb åt oss då.

Har du ett mål med det du gör?

– Ja, jag har supertydliga mål. Ett mål är att jag vill bli slags encyklopedi för mjuka abstrakta värden och verktyg. Allt ifrån hur man syr ett vackert hörn, till hur en skådespelare betonar en viss replik eller hur ljussättningen ska vara för att uppmärksamma en mjuk filt. När jag är sextiofem och har hållit på och sugit in mig massa kunskap och erfarenhet vill jag göra ett slutgiltigt tio timmars långt verk där jag ska visa vad jag kommit fram till. Då får man hoppas att jag blivit så pass vis att jag på riktigt kan bidra med något intressant till den här världen.

”Kvinnor anses som bra, de anses inte vara patetiska och jag skrattar liksom inte åt dem. Det är ju ett problem. Gubbar däremot är ju roliga för att de liksom är idioter, svinar runt och gillar sig själva?”

Varför är det bara killar i er konst?

– Jag har två teorier om varför vi genomgående pratar om män i vår konst: den ena teorin är att om min lillasyster; som är femton; ställer den frågan till mig och ägnar sig åt den analysen då bör inte jag som är mycket äldre än henne göra det. Och om man ska intellektualisera ytterligare så tänker jag att om Åhlens gör en feministisk kampanj och skryter om att de har kvinnor med i reklamen så bör inte konsten vara där och göra samma sak. Konsten bör vara minst tio år framför och arbeta med saker som man inte ens vet vad för politisk händelse den har med att göra.

– Min andra teori som jag testar nu för första gången är att jag tänker att det har med humor att göra. Vi gillar att arbeta med gravallvarliga teman och sedan blanda det med nonsenshumor, trolleri, meningslösa skämt och barnsliga saker. Det är ett sätt att få hjärtan att öppna sig, att liksom sprinkla pärlsocker över den där sårbara rawfood-kakan. Och i och med att vi arbetar med humor så är det såhär: det är helt meningslöst för mig att försöka skämta om kvinnor med kvinnor i den här tidsandan. Kvinnor anses som bra, de anses inte vara patetiska och jag skrattar liksom inte åt dem. Det är ju ett problem. Gubbar däremot är ju roliga för att de liksom är idioter, svinar runt och gillar sig själva?

Men då måste jag inflika – det är ju inte vilka killar som helst som figurerar på er Instagram. Det ju typ vältränade solbrända bodybuilder-killar som ni säger att ni älskar på dålig engelska. Allt känns väldigt ironiskt och kan tolkas som lite klassförakt?

– Klassförakt! Absolut inte! Det är min största dröm att vara bodybuilder. Det där läser du utifrån ditt kalla ironiska stockholms-perspektiv. När jag får göra konst där jag tillåts att ställa olika former och uttryck vid sidan om varandra blir det nästan som en religiös frälsning. Det är bara människor som inte fattar det som tror att det är ironi. Ingen människa lägger ner sitt liv på att göra något som är ironiskt. Det är som att säga på dödsbädden att ens äktenskap bara var ett skämt till sin soulmate. Det finns ju inte. Sedan kan vår publik ifrågasätta hur vi jobbar eller tolka det som att vi vill lägga ett ironiskt filter över vår föreställning genom att avsluta med en nordman-låt. Men då fattar dom inte ett piss för den låten betyder as-mycket för mig.