När italienska Måneskin vann Eurovision var det många som sade att det var ett tecken på att alla lockdowns över kontinenten hade fått folk att längta efter att få ligga igen.

Scrolla ner till modeveckorna för vår/sommar 2022 och ett av säsongens teman handlar om sex. (De handlade om att klä upp sig och gå ut också, men handen på hjärtat, är inte det bara eufemistiska omskrivningar för samma sak?)

Ibland när modevärlden är så här kan jag tycka att den är simpel. Liksom: Nu har vi suttit inne och inte haft sex… hm… låt mig verkligen känna av samtiden… ja, vi kommer vilja gå ut och ha sex! 

Men sure, mode tar också ofta en trend och säger saker som är komplexa och inte det minsta banala. Som hos Prada, där Miuccia Prada och Raf Simons försökte styra konversationen från sex till förförelse.

Samtidigt är det uppenbart att sex som ”trend” började redan innan pandemin – men då med en kroppspositiv vibb som var en radikal attack på modevärldens perfektionism. Den influensen sågs tydligt i New York där till exempel Eckhaus Latta visade mycket hud genom utklippta hål och slitsar eller transparenta tyger – och inte bara på trådsmala tonåringar.

Inom mode anser jag dock att det viktiga är att ha något relevant att säga med kläderna – vilket inte är någon diss av Eckhaus Lattas kollektion som var briljant, bara det att vi behöver hålla blicken fäst på det som är det viktiga.

Miu Miu, Miuccia Pradas yngre märke, var till exempel intressant. Hon plockade Y2K-trenden och de mest tonårsslampiga tankarna från den epoken med superlåga midjor och kjolar som inte var mycket mer än ett brett bälte, men lät sedan kollektionen kännas som om en ung tjej hade klippt sönder kontorets mest normala uniform. Grå stickade tröjor, beiga chinos, ljusblå skjortor, allt hade klippts och skurits och gjorts kortkort och supersexigt. 

Är den synliga kvinnokroppen ett uttryck för frihet och framsteg eller förtryck och bakåtsträvande?

Det fick mig att tänka på Yoko Onos klassiska performance Cut Piece från 1964 där hon lät publiken saxa bort allt mer av den kostym hon hade på sig där hon satt på scenen. Då fanns det något hotfullt och aggressivt i klippandet. Hos Miuccia blev saxen ett frihetsskapande verktyg.

Det är en återkommande diskussion i dagens kultur. Är den synliga kvinnokroppen ett uttryck för frihet och framsteg eller förtryck och bakåtsträvande? Svaret kan så klart vara olika i olika sammanhang och vems kropp vi tittar på.

Miu Miu visade sin kollektion på idel smala och snygga tjejer utan ett uns av kroppsaktivism och jag har aldrig upplevt att Miuccia är särskilt intresserad av den frågan. I stället återkommer hon – särskilt för Miu Miu – till utvecklingen och mognadsprocessen hos unga tjejer och där kan så klart upptäckten av den egna sexualiteten som ett slags frihet och uppror vara ett spännande ämne.

Hos Saint Laurent är sex en del av arvet. En look i vår/sommarkollektionen var basically bara en kavaj och ett par jeans och jag såg på sociala medier hur den fångade många modeskribenters intresse med sin kompromisslösa sexualitet. Kavajerna i showen hade också tagit månader av justeringar och Vacarello sade uttryckligen att han ville visa hur en axel ska se ut, nu när vi ser så många kavajer av det här snittet på trendiga kvinnor.

I dagens Instagram-drivna värld är ofta mode det som tycks handla om att uppfinna helt nya trender och plagg. Men mode är också detta: att genom att ändra proportionerna i ett klassiskt plagg göra det perfekt och ”nytt”.

Vilket för oss till Jonathan Anderson.  Ibland beundrar jag Jonathan Andersons kollektioner både för Loewe och för sitt eget märke mer som konstverk än som mode. I Loewes vårkollektion fastnade jag direkt fört några klänningar med stora metallplattor som redan har synts på Zendaya – de är verkligen magiska. Det är nästan som om en gyllene huvudlös torso svävar framför klänningen, ett slags optisk synvilla.

Jonathan Anderson hade även sitt eget sätt att kommentera sex inom modet, men de klänningar med ett plastfönster över bröst och mage som var en del av kollektionen gjorde kroppen artificiell och främmande, särskilt när plasten hade gjorts röd.

Man vill stanna upp och säga: tänk ändå vad mode kan göra med hur vi upplever kroppen! Vi är sådana analfabeter när det gäller vad kläder gör, ser det för mycket som utsmyckning, men kläder förvrider och manipulerar våra sinnen så att vi upplever andra kroppar som sexigare, underligare, skrämmande eller bisarra. Kanske är det därför jag tänker på Jonathan Andersons kläder som angränsande till konst, men även en look med ett par jeans och en kavaj förändrar vad kroppen som är framför oss är.

Hellre än att prata om sex är det kanske kroppen som är säsongens stora tema – ett mer intressant ämne så här efter en pandemi. Jag vet att många feminister hoppas att vi ska kunna sluta prata om den, men jag är ledsen att inom mode kommer det att vara omöjligt.