Qiu Miaojin var en öppet lesbisk Taiwanesisk författare som, trots beslutet att begå självmord som 26-åring, skrev flera nu kultförklarade böcker. Notes of a crocodile är en av dem.

***

Boken behandlar psykisk ohälsa, otillfredsställd kärlek och att känna sig annorlunda. I det tysta slits jaget, med smeknamnet Lazi, mellan att vilja behaga och att inte känna sig kapabel till det. Hon rymmer, flyttar och försvinner – i hopplöst hopp om något som kan återuppliva det inre hon beskriver som ett “kadaver”. Språket vågar vara naket och sårbart, och det är med en smula olust som jag upplever karaktärens depression som lättläst. Lazi försöker under en period att nöja sig med manligt sällskap, men det är inte män hon vill ha. Istället cementeras hennes känsla av utanförskap genom komplicerade relationer till de kvinnor hon förälskar sig i.

Notes of a crocodile är uppbyggd av anteckningsböcker som växlar mellan Lazis tillvaro under hennes år vid ett prestigefyllt universitet i Taipei, och en surrealistisk observation av krokodiler som exotifieras av människan – en metafor för queerpersoners utsatthet. För att dölja sitt sanna jag bär krokodilerna (heteronormativa) människokostymer i strävan efter ett drägligt liv i bakgrunden – alltid i bakgrunden – av debatten om deras rättigheter i samhället.

Debatten, som förs utan representation, följs av krokodilerna med både oro och fascination via nyhetssändningar på tv. Det är en häxjakt a la Arthur Millers The crucible, definierad av rädsla, rykten och det ändlösa behovet att peka ut någon, vem som helst, som främmande. Varför krokodilerna bör avlägsna sig förklaras aldrig och jag vill ha svårt att tro att det är deras kärlek till petits-choux som är anledningen.

För krokodilerna i Notes of a crocodile är kläder inte något du bär för att uttrycka dig själv och din personlighet, det är något du använder som en mobil bunker; ett extra lager hud som inte bara är förställande utan också hämmande. Det är kläder som du bär för att du inte duger som du är. Utan dem skulle du bli utpekad på stan, gjord till ett spektakel, och sedan undanröjd i en jakt (tänk facklor och högafflar i urban miljö) med avsikt att rena samhället.

Är det något den här sommarboken belyser så är det kanske att de som behöver tålamod mest inte har tillgång till det. Att leva i utanförskap och censur är som att vänta på att tålamodet ska acceptera ens vänförfrågan i en evighet. För någon som sällan får upprättelse för sin existens vore just tålamodet en extraordinär vän att ha. En vän, likt Alfons Åbergs Mållgan, som alltid finns där när Alfons behöver honom. Å andra sidan är Mållgan en låtsaskompis, och att leva ett öppet, fritt liv som queerperson är lika verkligt som ett fragment ur Alfons fiktiva fantasi. I Notes of a crocodile faller marginaliserade kroppar offer för bristen på uttryckssätt som inte känns konstlade eller oärliga. Tålamod blir, liksom Mållgan, något som bara finns på låtsas. Då är det väl inte så konstigt att krokodilerna tröstäter petits-choux?