Undercover ändrar fokus och gjorde sin sista damvisning
Sadie Sink, Max i Stranger Things 2, öppnade Jun Takahashis Undercover-show och satte direkt tonen. Det här handlade om riktiga ungdomar, tonåringar (Sink är 15 år och modellerna var castade i samma anda) och på kläderna kunde man läsa budskap som ”Total Youth” och ”Unbroken Innocence”. Soundtracket drog åt ett håll som skvallrade om både sockervadd och mörka hormoner: Shangri-Las och Julee Cruises The Nightingale från Twin Peaks och just Twin Peaks-referensen återkom även på kläderna där en bit körsbärspaj fick pryda pikétröjor som om den vore en Lacoste-krokodil (Agent Cooper är en stor körsbärspajsälskare i tv-serien).

Kläderna då? I korthet var det amerikanskt ungdomsmode som vi aldrig sett det förut. Collegetröjor och jackor hade frusit fast mitt i en rörelse, skolblazers förvandlades till mjukiskavajer, pikétröjor och chinos visade sig vara en overall, baseball-jackor och sweatpants kom plisserade, kepsar var gjorda av flätat löshår, skoldansens smoking blev en del av en pompom-inspirerad tracksuit. Det var magi och geni i ett.

Det är inte ovanligt att modeskapare reagerar på en ond omvärld genom att hylla oskuldsfullhet. Det är riskfyllt eftersom även om ungdomens oskuld är en skarp kontrast till världens ondska så är det inte säkert att det är en lösning.

Hos Takahashi är saker och ting aldrig däremot blåögda. Mörker och ondska samexisterar alltid med ljuset och det goda i Undercovers värld och när alla modeller tågade ut under finalen var de klädda som något slags ungdomsarmé i liknande parkasar. Det var då man tänkte på ungdomsrörelsen mot USA:s vapenlagar och kraften hos dem som ännu inte en övergivit sin idealism. Eller som det stod på parkasen: ”Enjoy it. Because it’s happening.”

Undercover meddelade igår att märket kommer sluta visa sina damkollektioner till förmån för herrkläderna. Nästa visning kommer därför ske under Paris herrmodevecka i juni.

Thom Browne tar sig an patriarkatet 
Susanne Ljung skrev nyligen en krönika i DN om ”den gråa kostymen” och vad den betyder. Till exempel om Carrie i Homeland [Clair Danes] och hennes illasittande gråa kostym, vad den symboliserar: att vara neutral, bara existera…inte behöva bry sig om image. Den är praktisk och ganska ofta tråkig. Men så ÄNTLIGEN, Thom Browne har helrenoverat plagget – och absolut inget är illasittande eller neutralt. Browne visade inte bara en oversized gråmelerad bredaxlad kavaj à la Balenciaga, utan fram träder en ny kvinnlig kostym. Tweedkavajer, tajta fodralklänningar, kjolar med bubblig yta, handsydda detaljer som accentuerar kvinnas kropp. Visningen nådde crescendo i form av en grå flanellklännning som släpade i backen, med en tecknad naken kvinnokropp: fitta, bröst och håriga armar, precis så som hon kan se ut. Vogue beskriver höstkollektionen med orden: ”50 shades of gray flannel, dare we say the very fabric of the patriarchy”. Och det är ju exakt så, Thom Browne tar sig an det ”trista” plagget och skriver om historien om patriarkatets torra gråa kostym.

Jacquemus sensuella souk
Det var inte bara Diet Pradas följare som kände sig lite oroliga när temat på Jacquemus visning visade sig vara ”Le Souk”. Souken kan ju, som bekant, vara en gateway drug till exotifiering och orientalism. Men ingen hade behövt oroa sig. Simon Porte Jacquemus levererade en varm, sensuell och uppsluppen kollektion med kläder som utstrålade levnadsglädje och känsla av att må bra i sin kropp. Han visade den dessutom på en självklart mångfaldsgodkänd modellskara. Lång-korta kjolar, benälskande slitsar och supertajta stickade klänningar satte tonen. Men vad var det för #newjob Simon hade teasat folk om i sociala medier? Det visade sig när designern kom ut för att tacka efter visningen: L’Homme Jacquemus lanseras senare i år. Som vi ser fram emot det.

Yohji Yamamotos hommage till Azzedine Alaïa
Att vara på en Yohji Yamamoto-visning är att betrakta en av modevärldens stora designer in action. Men det kräver något som många betraktare av mode idag inte besitter: koncentration, tålamod, förmåga att uppskatta form framför branding. Kollektionen hade varit tänkt som en meditation kring kubism, men under arbetets gång dog Yohjis vän Azzedine Alaïa och en del av kollektionen blev därför en hommage till hans bortgångne vän – en designer som dessutom både varit Yamamotos motsats och spegelbild. Där Yamamoto dolde kroppen framhävde Alaïa den, men båda var lika besatta av form och konstruktion och material och gjorde kläder som kom till sin fulla rätt när de hittade sin bärare.

Denna kollektion av dekonstruerade och strukturerade trenchcoats, kappor och klänningar visade att Yamamoto fortfarande gör just sådana plagg: Kläder där kvinnan är i centrum, som subjekt, inte som objekt.

Balenciaga tänker högteknologiskt och arktisk kyla 
Du har 70 idéer: World Food Program-merch, välgörenhet, utförsåkning, sci-fi, 50- och 90-tal, framtid, 3D, lager på lager på lager, teknologi med mera. Sen vill någon att du ska ”kill your darlings”. Nej, säger du och så lägger du till ytterligare 72. Grattis, gör du så kan du kalla dig för Demna Gvasalia. Balenciagas höst/vinter 2018 är nämligen fylld av idéer. Demna vill bort ifrån att imitera Cristóbal Balenciaga och stiger rakt in i den datoriserade samtiden. Kroppar hade 3D-scannats, fittings gjordes digitalt, för att sedan skrivas ut till formar där traditionella tyger som tweed, ull och sammet smälts samman med fjäderlätt skum. Modellernas plagg såg klonade ut, som robotar i identiskt maskinsvarvade dräkter. Skidjackor över ett lager av kappor, tröjor, t-shirts och fleecejackor kommer från idén om lager på lager som skydd mot köld. Vissa modeller bar så många som sju plagg och några hade också heltäckande underställ, en annan vink till snö och kyla. Men Demna lämnade inte Cristóbal helt utan visade också den klassiska Balenciaga ”bubble gown”.

Lotta Volkovas casting var däremot långt ifrån klonad. Det var mycket bättre mångfald än tidigare säsonger. Och höjdpunkten, Bons egen modechef, Martina Almquist gick iklädd en midnattsblå bubble gown-inspirerad kort kappa i sammet. Stolt Bonredaktion

Marine Serre gör överlevnadskit för den högpresterade personen 
För runt tio år sedan frågade den slovenske filosofen Slavoj Žižek i dokumentären The Pervert’s guide to cinema om vi förstod att kvinnors psyken är de enda som klarar av att greppa konceptet att en människa kan vara flera saker samtidigt. Han menade att maskuliniteten är en mask människor tar på sig när de behöver få vara något statiskt.

När Marine Serre visade sin höst/vinter 2018 påminns vi om just det. Att man kan vara allt man vill på en och samma gång. Hon kallar kollektionen för Manic Soul Machine som väldigt mycket beskriver hur det är att vara ny designer i en industri som skyndar mer och mer för varje säsong.

Till det dova mullret av en stressande trumma avlöste modellerna snabbt varandra i den avskalade visningslokalen. Samtidigt utforskade Serres kollektion högfunktionella kläder som lämnar plats för överstrykningspennan, läppstiftet och vattnet – den högpresterande personens överlevnadskit. Hon varvar kroppsstrumpor med blod-doppade, transparenta regnkappor, timglasformade kappor och skarpa sjalar som vajar i vinden, som för att utropa Serres egna, nya nation.

På halslinningen är texten ”futurewear” tryckt. Och det säger egentligen allt.

We löv Chanels skog

Chanel är kända för att ha maffiga visningar, och denna tar nog priset. Blomsterbeklädda väggar står sig slätt emot höstskogen modehuset skapade på Grand Palais. När modellerna, som var många till antalet, vandrade ut genom skogen på marken som var täckt av löv, upplevdes ett filmiskt ögonblick.

Att Karl Lagerfeld förvaltar Coco Chanels arv säsong efter säsong råder det ingen tvekan om. Den som vill se kvalitet och skicklighet i detaljer ska titta hit. Den som vill bli överraskad ska kanske inte titta just hit, eftersom tygerna i mångt och mycket är precis de vanliga: Chaneltyget i murriga färger. Men kollektionen är bred och det ryms även mycket som känns yngre. Lagerfeld har arbetat mycket med lurex och metallic och bäst där är den långa, glänsande kjolen med enorma fickor.

Det som kändes nytt och ungt är täckjackan sydd i det klassiska tyget, med märkets signaturficka på bröstet. En annan täckjacka har märkets klassiska passpoalband insydda mellan de quiltade fälten. Halsbandet med CHANEL skrivet över halsen är kul, och överhuvudtaget är stylingen genomgående lyckad. Lövklänningarna i olika varianter, kombinerade med typ en miljard halsband känns mysiga och andas både sekelskifte och 70-tal. Det mest utstickande är den tracksuit-liknande outfiten i kornblått.

Lemaire kommer sno Célines kunder
Christophe Lemaire och Sarah-Linh Tran gör märket man vill rekommendera till alla som vill investera i extremt stylish plagg som balanserar mellan tidlöshet och modernitet. Med sitt minimalistiska uttryck kommer kläderna inte alltid till sin rätt i bild, men kraften är uppenbar när man ser kläderna i verkligheten, på modeller eller kunder. Det här är kvinnor som skulle få en att tappa hakan om man såg dem på stan och Lemaire tippas av många bli go-to-märke för många av Célines kunder nu när Phoebe Philo har lämnat skeppet. Det är nämligen svårt att tänka sig en bättre destination för stilmedvetna kvinnor. För hösten var mottot ”relaché”, ett uttryck som betyder något i stil med att släppa taget. Kläderna var därför lite slängiga, nonchalanta och utstuderat slarviga. Så här ser chic ut 2018.

Comme des Garçons tolkar Susan Sontag
Rei Kawakubo bjöd in till Comme des Garçons Camp under hennes visning i Paris. Inspirationen hämtade hon från Susan Sontags hyllade essä Notes on ”Camp” som handlar om det smaklösa. Kawakubo relaterade till att det smaklösa kan presentera något nytt och bära på en djupare mening som leder till utveckling. Denna utveckling visade Comme des Garçons bland annat genom att vända ryggen till det mörka som blivit något av deras signum och det förväntade. Visningen var som sprungen från en cirkus med fantasifulla klänningar i spets, tyll och mestadels glada färger och tårtliknande kreationer.

Poiret – återuppståndelsen

Paul Poiret var en visionär som var före sin tid när han formade den moderna modevärlden under 1900-talets början. Han befriade kvinnan från korsetten, gjorde midjan låg och skapade oväntade silhuetter. Trots att han (såklart) dog fattig och bortglömd är han idag en känd ikon. Poirets namn är laddat med värden som nyskapande, excentriskt och framåtanda. Ett sådant namn har ett värde i den kommersiella modeindustrin. Därför valde den sydkoreanska modemogulen Chung Yoo-kyung att väcka legenden till liv, med haute couture-designern Yiqing Yin som creative director.

Yiqing valde i premiärkollektionen att ta fasta på att återskapa det som var typiskt för det forna modehuset – skärningarna, lapptekniken och färgerna refererar tydligt till Poirets arkiv. Mycket känns igen, men det som saknas är magin.

För att försöka beskriva känslan i ord: de exklusiva utsmyckningarna, det självklara i silhuetterna och de typiska färgkombinationerna lyser med sin frånvaro. Något som förvånar med tanke på att Poirets signaturmidja var nedhasad, är att många av plaggen har markerad midja. Stylingen var mer nedtonad än väntat, för Poiret var verkligen ingen minimalist. I vissa av de mer kommersiella looksen syns inga Poiret-referenser alls. De var istället ersatta med mc-jackan, skjortan och kostymen.

Sett till hur Poiret den äldre var som modeskapare, borde nyckelorden i nya Poiret handla om att blicka framåt, istället för att blicka bakåt. För om vi ska influeras av hans arbete är det inte genom kopior, utan genom framåtanda. Det borde inte vara Yiqings uppdrag att återskapa plaggen från förra sekelskiftet, utan istället att skapa plagg som är före sin tid år 2018. Kanske var denna första kollektion en presentation av vad företagets grund är, och kanske kan vi avgöra först efter några säsonger i vilken riktning de tänker ta märket.

Y/Project är bara så jävla rätt
Nu ska vi förklara varför du kommer att tycka om Y/Project om du redan är såld på Vetements och Jaquemus:

2013 tog Glenn Martens över som creative director och han är tillsynes anledningen till varför världen vurmar över hans kreationer. Anledningen? Han har inget intresse av att anpassa sig efter industrin, samtidigt som han lyckas vara den mest trendmedvetna av alla på marknaden.

Det är streetwear som influerats av historiens största kungligheter. Resultatet är barockt och bombastiskt. Väldigt få modeskapare kan ta tidens populäraste material denim, blanda det med enorma gobelänger och tunga kungliga fuskpälskappor.

Det ligger någonting organiskt över hur kläderna draperats över modellerna. Den naturliga färgskalan ser ut att växa fram på modellerna som att de var trädstammar.

Gör Y/Project urbana stadskläder eller designar de för hovet? Det är omöjligt att veta – men så frågar de inte heller.