Vad innebär det att vi kan styra över liv i så pass hög utsträckning att vi inte bara kan välja när vi ska dö utan också hur? Vad är det med människan och hennes ständiga begär efter att kontrollera sig själv och sin omgivning? Hur hanterar man att den familjen man har inte är den man älskar? 

Äntligen är den här. Lisa Langseths tredje långfilm, Euphoria. Den handlar om systrarna Emelie och Ines som ses för att åka på semester tillsammans efter att levt sina liv på helt åtskilda håll. Ines, som spelas av Alicia Vikander, valde att fly ifrån sin familj och hitta lyckan på annat håll medan Emelie, som spelas av Eva Green, stannade kvar och tog hand om deras sjuka mamma, spelad av Charlotte Rampling. På en flygplats någonstans i Centraleuropa möts de och försöker trevande återskapa en sedan länge död syskonrelation, Ines är skeptisk till Emilies iscensatta lycka och ställer sig frågande till hennes sätt att spendera pengar på lyxhotell, hummer och champagne.

Efter en lång taxiresa kommer systrarna fram till en vacker, slottsliknande resort, där det går upp för Ines att hennes systers ambition med resan inte bara har varit att lära känna sin frånvarande syster utan också att få sällskap under hennes sista dagar i livet. De befinner sig nämligen i ett valfrihetens paradis dit människor kommer för att leva ut sina drömmar innan det med hjälp av assistans tar sina liv.

***

Berätta om hur den här filmidén kom till dig!

– Jag har alltid försökt att hitta ämnen som i grunden har en konflikt jag inte kan lösa. Jag läste om kliniker i andra länder där det var lagligt med assisterat självmord och det var något i det som intresserade mig. Jag visste inte själv vad jag tyckte och det väckte massor av känslor inuti mig. Sen att bara tänka på själva begreppet assisterat självmord, det finns något otroligt obehagligt med det.

Innan jag såg filmen hade jag förväntat mig att den skulle behandla det moraliska kring frågan om assisterat självmord, men efteråt så tänkte jag att Euphoria mer handlar om valet mellan liv och död?

– Jag tror att det var precis så min process såg ut. Jag ville absolut inte göra en film som positionerade sig för eller emot assisterat självmord. Utan det blev nog snarare som en inkörsport för att jag skulle kunna försöka närma mig döden ifrån ett perspektiv som låg nära mig själv. Jag ville liksom få in döden i livet, gestalta den som något närvarande. Att vi ska dö och att vi inte vet vad som händer sen är en av dom största frågorna vi människor står inför och ändå sopar vi det under mattan och tänker att det inte är så viktigt. Men egentligen är det ju gigantiskt.

Jag tänkte mycket på att valet av miljö förstärkte deras dödslängtan. Det var så vackert och liksom livsbejakande, växter som bara andades liv samtidigt som alla människor som var där gjorde sig redo inför sin död.

– Jag tycker att det finns något spännande med naturen, den vill ju bara leva och den är också hänsynslös i det. Den har ingen analys av till vilket pris den lever utan bara en inneboende kraft av att vilja leva. Vi människor är ju mycket mer självmedvetna, vilket gör att vi kan hålla oss vid liv längre på artificiell väg eller med medicinsk hjälp men vi kan också välja att dö. Jag ville skapa en miljö som gestaltade den kontrasten visuellt.

Är du rädd för döden?

– Alltså jag tänker på döden extremt mycket och har nog gjort det i hela mitt liv. Men mitt förhållande till att jag ska dö har nog gått i olika faser beroende på hur jag har mått. Under vissa perioder i livet har jag nog tyckt att det är skönt att tänka på döden, om saker känns tunga så är det ju en lättnad att tänka på att det någon gång kommer att ta slut. Men om jag är rädd för döden frågar du, och då skulle jag nog svara att jag är lite räddare än vad jag har varit innan, men det är också en rädsla inför andras död och hur jag skulle hantera det.

Jag kan känna att det händer något inuti mig när jag tänker på att allting bara ska försvinna, liksom själva dödsögonblicket i sig, det är en svindlande tanke.

– Det finns ju ganska seriös forskning på vad som händer under själva dödsögonblicket, hur det känns, vad man ser och sånt där. Och om man tittar rent historiskt vilka berättelser vi kulturellt fått ta del av är det ofta skildringar av människor som färdas fridfullt genom en ljus tunnel och ser livet skimra förbi. Men en gång träffade jag en tjej som hade forskat mer i det där och hon berättade att det finns människor som har haft helt fruktansvärda upplevelser men det pallade ingen med att höra. Då kände jag bara hur det sög till i hela brösten och jag blev helt svettig.

”Det går att prata om det mesta idag men just vad du tror händer efter döden är lite pinsamt och jobbigt.”

Vi får ju se en person som tar sitt liv i filmen. Jag tyckte att det var en så otrolig scen, det kändes inte som ett vanligt sätt att porträttera döden på.

– Vanligtvis när man ser någon som dör på tv eller film så är det ju i samband med våld och då blir ju döden ett slags befrielse från smärta. Men att se någon som bara dricker något, äter en kaka och sedan dör. Utifrån är det bara ett slocknande, fullkomligt odramatiskt, men också den största dramatik man kan tänka sig. Det är så fascinerade. Det där smärtsamma att någon bara försvinner, ett människoliv tynar bort men den där surrande flugan på fönstret fortsätter att surra. Det är samma väder, det är fortfarande eftermiddag. Den där påtagliga förgängligheten som finns samtidigt som vi skådar livets största mysterier utan att vi har en aning om vad den döda människan är eller precis har upplevt.

Men det sjuka är ju att trots att vi säger att något slocknar, att en människa tynar bort, så är det ju ett faktum att inte ens det går att se. Ingenting i scenen förändras egentligen, hon sitter ju kvar där precis som innan.

– Jag vet, kroppen sitter obönhörligen ihop med den här närvaron och är väl egentligen fysiskt kopplad till den verklighet vi lever i just nu. Men då blir ju frågan vad som händer sen, de som är andliga eller religiösa anser ju att kroppen bara är ett skal eller något man klätt på sig för att ta sig igenom den här dimensionen.

Vad tror du?

– Det är en sak som jag har tänkt på när vi visat filmen och det är att det är så otroligt privat vad man har för bild av döden. Det går att prata om det mesta idag men just vad du tror händer efter döden är lite pinsamt och jobbigt. Men jag vet inte, jag tror att det finns något mer än det här livet men sen har jag ingen aning om vad. Jag är inte religiöst kopplad till någon religion men det jag känner är att det vore ju också för otroligt jävla osannolikt att allt det här, den här världen, bara skulle vara en slump, eller hur?