Det har gått några dagar sedan Hedi Slimanes Celine utan accent såg dagens – eller snarare nattens – ljus. Jag var inte där utan var inbjuden på en middag av Acne Studios, tillsammans med Cindy Crawford, Juergen Teller, Haim-systrarna med flera. Till middagen kom traumatiserade gäster från Celine-showen. ”I cried!”, sa en av dem. ”It was horrible”, en annan.

Recensionerna skrevs sedan av personer som tycktes ha vässat sina knivar i månader.

”A brand that was once thoroughly identified with a peerless instinct for what women want in fashion all of a sudden looked like a gust of toxic masculinity”, skrev Tim Blanks på Business of Fashion.

Här är Vanessa Friedman: ”It’s rare for a designer to be able to change how people use dress to express themselves more than once in their career — Yves Saint Laurent (the man) did it, but he was an outlier. It turns out Mr. Slimane isn’t. He had his moment. It mattered. Now he’s just reliving it.”

Ouch.

Lou Stoppard, som skriver för Financial Times och GQ, vände sig till Instagram där hon skrev: “The idea that his singular vision is so essential, so vital, that it should be projected again and again is so offensive especially under the name of a brand that was known for a sense of dialogue with the women who bought it.” Och, lade hon till, “I think a belligerent repetition of the same idea is Trumpian.”

Under veckorna som lett fram till showen har jag roats av hur varje inlägg på Celine-kontot besvarats med en kulsprutesvärm av kommentarer i stil med ”Boring!”, spy-emoji, eller att det ser ut som Saint Laurent. Många fans verkar inte förstå att det var Hedi Slimane som satte Saint Laurents nuvarande stil, precis som han gjorde för Dior Homme som ända fram till Kim Jones nyligen tog över följde den riktning Slimane drog upp under 00-talet.

Phoebe Philo-fans har så klart rätt att vara upprörda och ledsna över att kläder som de älskat inte längre finns att köpa eller sukta efter. Visst kan de gå till Loewe som många föreslår men är det verkligen samma sak när designern är en man? Kommunikationen mellan Phoebe Philo handlade inte bara om kläderna utan om känslan av att hon utgick från sitt eget liv, inte från relationer med ett gäng muser.

Kunde man ha testat någon från Phoebes team, i stil med hur Sarah Burton tog över efter Alexander McQueen eller Alessandro Michele tog över Gucci? Kanske fanns det ingen uppenbar kandidat. Det är i alla fall troligt att den franska lyxkoncernen LVMH, där Celine ingår, har beslutat sig för att det bästa sättet att ta död på varumärket på sikt hade varit att anställa en designer som gjorde samma sak som Phoebe Philo men inte lika bra.

Den kanske bästa modekritikern av dem alla, Cathy Horyn, var inte inbjuden till Celinevisningen – hon och Hedi har sedan gammalt en beef om vem som var viktigast för den smala kostymlooken, han eller Raf Simons – och recenserade därför inte visningen. Men hon skrev några rader om vad hon gillade i en recension av Comme des Garçons: ”one of the things I liked about it was how directly and simply he approached the matter of newness in classics like a trench and a suit, the specificity of the trouser cut, the shoulder line, the hue of the colors, and then gave everything a good polish.”

”När det gäller dammode är vi präglade att förvänta oss en ny idé, en ny kvinna, en ny säsong, stora gester och vild fantasi.”

Horyn skrev detta i kontexten av en diskussion om design, att det är för lite av det i dagens mode, en tråd hon tog upp från när hon tidigare i veckan diskuterade auktoritet och sa att Hedi Slimane har just auktoritet, en allt ovanligare egenskap i dagens modeindustri.

När man tittar tillbaka på vad Hedi Slimane gjorde för Dior Homme för 15 år sedan, en evighet i mode, ser man att visionen är densamma. Dior Homme kändes förvisso mer dandy än det han gjorde på Saint Laurent och kanske nu även Celine, men mycket av det han gjorde då är inte bara detsamma utan känns också fortfarande gångbart.

Vad säger det om mode, i det här fallet specifikt om herrmode? Kanske att det inte rör på sig så mycket som vi tycks tro. Kanske att klassiker alltid kan uppdateras för att funka i en ny tid. Hedi Slimane tycks ointresserad av att uppfinna en ny läderjacka som man aldrig sett förut, eller en byxa som förändrar vår syn på vad en byxa är. Det är istället fixeringen vid hur en svart byxa ska se ut 2019 som fascinerar honom: En högre midja, mer tyg kring skrev och höft, smalt, kort ben.  Inom herrmode är detta inte en underlig approach, det är de små stegens område, men när det gäller dammode är vi präglade att förvänta oss en ny idé, en ny kvinna, en ny säsong, stora gester och vild fantasi. Se bara hur upphetsade alla är över Valentino under Pierpaolo Picciolis ledning. Hedi Slimane verkar inte anse att tjejer och killar är så annorlunda. Kanske letar även tjejer efter den perfekta kortkorta partyklänningen, eller den perfekt skurna kavajen så som den borde vara just här och nu. Skrädderi är tydligt på kartan hos detta nya Celine. Men kanske är det ännu mer rätt att säga att det handlar om tillskärning och proportion.

I sin recension på Dazed Digital skriver Dean Mayo Davies: ”What Slimane has identified in Celine is Parisian air, a way of wearing. It’s like a great perfume in that it’s there and affects everything without being so rational to define, especially to those of us with geographical distance.”
Om det är något som parisarna kan och är bra på så är det val av kläder som sitter rätt, som passar kroppen, som är välskurna. Deras stil är sällan skrikig, de gestikulerar med små åthävor – förutom de gånger de går ut och vill vara kvällens blickfång. Celine under Hedi Slimane kommer ur den världen och vill vara det högsta och mest sofistikerade uttrycket för denna så kallade parisluft.
Parisarna har faktiskt klätt sig på det sättet i decennier, snart århundraden. Gabrielle Chanel började ha på sig seglartröjan i mellankrigsperioden och jag ser den fortfarande varje dag på Paris gator. Män och kvinnor i Paris gillar klassiker, för att de funkar, för att om det är något som är vardagsanpassat så är det en klassikerbaserad garderob.

Jag tror det är så man ska läsa Hedi Slimane och Celine, som en del av Paris, som en hyllning till Paris. Om Saint Laurent by Hedi Slimane var ett möte mellan Los Angeles och Yves Saint Laurents 70- och 80-tal så pekar alla tecken på att Celine by Hedi Slimane kommer handla om Paris, om stadens hantverk, om dess precision och öga.

På ett sätt kändes också kollektionen rätt i tiden. Den är del av en rörelse bort från streetwear som man sett hos Raf Simons, Alexander McQueen och på senaste Balenciaga-visningen. Det tröstar dock inga philophiles, de får vänta på en ny frälsare, eller på att Phoebe beslutar sig för att hon vill göra kläder igen.