Den amerikanska sydstatsflaggan har blivit en symbol för rasdiskriminering och förtryck, och på Moderna Museet i Stockholm visas den just nu i en ny tappning. Men Arthur Jafas version, Black flag (2017), är sydd helt i svart tyg. Med erfarenhet av att växa upp som en svart man i den amerikanska Södern ser konstnären sin tolkning som ett självporträtt. Ett annat verk, ett svartvitt foto med titeln Monster (1988) bär större likheter med honom själv, men Jafa föredrar att se det mer som “sin internaliserade överman som tvingar sig på” än ett självporträtt. Den här typen av tvetydighet genomsyrar utställningen En serie ytterst osannolika men extraordinära överlämnanden.

När jag såg Jafas utställning – som tar avstamp i viljan att förmedla svartas erfarenheter genom filmkonst på samma sätt som svart musik kan – för första gången på Serpentine Galleries i London började jag tänka på Nella Larsens roman Passing, där de två afrikan-amerikanska huvudkaraktärerna, Clare och Irene, kan passera som vita. I romanen blir det tydligt att svarthet i första hand inte är en visuell markering utan något som sitter djupare än så.

Vithet, för mig, är ett begrepp som växt fram ur behovet att kunna formulera en rådande maktstruktur som systematiskt gynnar en viss grupp individer på bekostnad av andra. Det är också ett fenomen vars existens är beroende av annanhet. Jafa å sin sida vill avskaffa vithet, enligt honom ”en patologisk cykel”, och påpekar att det är dags för ”vita personer att vänja sig vid tanken det är skillnad på vithet och vita personer.”

– Vithet är egentligen inte något som kan stå på egna ben, utan existerar genom avsaknaden av något annat. Det är också därför vithet är något väldigt skört att basera sin självuppfattning på. Du är inte vit för att du har en vit ådra, du är vit för att du inte är svart. På så sätt kan vithet inte existera utan svarthet.

– Svarthet är inte belagd i kroppen. Det betyder att du kan vara svart och ha en asiatisk förälder, en vit förälder, vad som helst. Det är inte ovanligt. Men du kan inte vara vit och ha en svart förälder.

Jafa föddes 1960 och växte upp i Tupelo, Mississippi, men bor sedan länge i Los Angeles. En flytt som viskar om hans karriär som filmfotograf, med ett CV som bland annat innehåller Daughters of the dust (1991) och Crooklyn (1994). På konstfronten är han betydligt färskare – även om Guldlejonet han tilldelades för bästa konstnär vid Venedigbiennalen tidigare i år föreslår något annat. Genombrottet som konstnär kom först 2016 med videoverket Love is the message, the message is death, efter att hans vänner avrått honom från att bara lägga upp filmen på Youtube. Verket är ett videomontage på sju minuter som rör sig mellan amerikansk historia, bilder på våldsamma poliser och populärkultur, tonsatt med Kanye Wests låt Ultralight beam. Ögonblick i verket inkluderar klipp från en marsch under Medborgarrättsrörelsen i USA, Barack Obama som sjunger Amazing grace vid minnesstunden för efter skjutningen i Charleston och Beyoncés musikvideo till låten 7/11. De tvära kasten mellan mjukt och hårt är definierande för hans konstnärskap och syftet bakom det varierade innehållet är Jafas vilja att undersöka och komma åt komplexiteten i afrikansk-amerikansk historia och tillvaro. 

Innan man besöker utställningen är det viktigt att förstå att även om alla är välkomna så riktar sig inte En serie ytterst osannolika men extraordinära överlämnanden till alla. Måhända att POCs (people of colour) inte är målgruppen som är top of mind när man tänker på Moderna Museet, men Jafa är tydlig med att hans konst riktar sig till en svart publik, och därför är det enda rimliga att det är deras upplevelser av utställningen som har faktisk betydelse. Självklart får alla, som alltid, ha åsikter om konsten de ser och hör, men det som gör att den här utställningen sticker ut är att värdet och dess effekt är oberoende av alla som inte är svarta. Du som inte är svart och besöker utställningen kan med andra ord se det här som en befriande uppmaning till att ta en välförtjänt paus från tyckandet.

Jafa är en hängiven bildsamlare som hittat ett framgångsrikt medium genom vilket han kan förmedla det han ser och upptäcker. Innan han började göra videoverk av sin samling arkiverade han allt material i fotoböcker, och i utställningen visas även flera av hans pärmar med collage och bilder. Till en början ifrågasatte han varför man ville ställa ut dem över huvud taget eftersom han ser dem som moodboards och inte färdiga konstverk. Han liknar det med någon som kommer hem till en kock men i stället för att äta hans mat vill bläddra bland hans recept. Samtidigt är han som konstnär intresserad av hur något ackumulerar värde, särskilt när det kommer till upphittade objekt.

– Till exempel, när jag vaknade i går kollade jag min Instagram som vanligt. Då hittade jag det här klippet [en svart man i peruk och högklackade stövlar dansar till Mary J Bliges My Life] av en slump och jag blev helt blown away. Jag har troligtvis kollat på det typ hundra gånger de senaste 24 timmarna.

Jafas videoverk är i konstant förändring. Under utställningens turné, från London till Berlin, Prag och nu Stockholm, redigerar och ändrar han dem innan de visas på en ny plats. På så sätt kan hans konst ses som levande vykort som gör det möjligt att öppna dörren till minnen och erfarenheter, oavsett om det sker på en personlig eller kollektiv nivå. Moderna Museet beskriver Jafas utställning som ”angelägen, politisk och brännande aktuell” men personligen känner han en viss ambivalens inför att kalla sina verk politiska.

– Samtidigt blir allt jag gör politiskt bara genom att vara den jag är – en svart man från Södern. Kanske hamnar jag i trubbel för att säga det här, men jag tror inte att exempelvis Malcom X hade den effekt han hade på grund av det politiska elementet i hans strategi, det handlade mer om att vara ett ombud och en kraft på en fundamental nivå.

Författaren Ursula K Le Guin har beskrivit en utbredd tendens att vilja se sci-fi-författare som en grupp som ägnar sig åt att försöka förutse framtiden, när vad de egentligen gör är att vända och vrida på sin samtid. I en liknande anda försöker Jafa navigera i en miljö där det tycks helt otänkbart att föreställa sig alternativa världar. 

– Status quo har en kraftfull och hämmande egenskap: förmågan att övertyga oss om att det här är den enda möjliga verkligheten. Det är så djupt inpräglat i oss att vi inte ens kan fantisera om hur ett samhälle utan sexism, rasism, patriarkat och homofobi skulle kunna se ut.

Jafa beskriver sin konst som ett resultat av någon som ”började läsa science fiction som 8-åring och aldrig slutade” men sci-fi har också påverkat hur han förstår världen.

– Svartas liv är science fiction. Det är ett verktyg som hjälpt mig förstå hur förtryck fungerar, den kontext jag lever i och hur min roll som Den Andre formuleras i den. Klassiskt sett är det en genre som mer än någon annan utforskar och försöker processa Den Andre – antagandet är förstås att läsaren är vit och att Den Andre är alla icke-vita.

– Svartas liv skulle vara en skräckfilm om vita bara skulle ta svarta och äta upp dem. Men de äter oss inte bara, de knullar oss, de skrattar åt oss, de utnyttjar oss för nöjes skull. Det är det som gör det till science fiction. Du är tvungen att leva i en kontext där du har en superkomplicerad och fetisch-artad relation till din förtryckare. Vita kommer inte att förinta svarta, utan oss skulle de helt förlora definitionen av vilka de själva är.

Jafa trivs som bäst bland motsägelser. Ingenting är absolut. Ett exempel som han tar upp är fotografiet Monster (1988), som han vet ser ut som ett självporträtt, men som han kallar en motsägelse i sig själv. Samtidigt som han skrattar och säger att “it ain’t that deep” kopplar han komplexiteten i bilden till hur han brukar beskriva kameran som en förlängning av den vita blicken. Han förklarar att om en svart person blir placerad framför en kamera, plockar hen automatiskt fram sin arsenal av inlärda beteenden som maskerar hens sanna jag – för att avslöja sitt sanna jag vore att hamna under vit granskning, en situation ingen vill hamna i. Han vet att han generaliserar när han säger det, men i slutändan handlar det om överlevnad. Enligt Jafa lever svarta i väst i en konstant vågskål där mycket är antingen eller.

– Polerna är Trayvon Martin och Jay-Z. Jay-Z kunde lätt ha varit Trayvon Martin och Trayvon Martin kunde ha växt upp för att bli Jay-Z. De kommer från samma prekära plats, typisk för svartas liv. Vad du tittar på är två sidor av samma mynt. Jay-Z var langare och allt det där, han kunde enkelt ha förlorat livet. Istället är han biljonär och Trayvon Martin är aska.