På åttiotalet hävdade Stig Larsson att författarens utseende spelar roll för bra litteratur och på nittiotalet tog Per Hagman över den ytliga stafettpinnen. Både Per och Stig är självutnämnt snygga och skönheten verkar genom något slags kosmisk lag flutit över på författarskapet, för båda skriver underbart. Men den egentliga frågan är – hade de överhuvudtaget fått några ragg om de inte hade varit författare?

– Att förneka utseendets betydelse är hyckleri, men det skulle inte falla mig in att läsa en författare för att han eller hon är snygg.
Det tror jag att ganska få människor gör. Några av världslitteraturens bästa författare tillhör för övrigt de allra fulaste: jag tänker särskilt på Lichtenberg, säger Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl, när Bon ber honom kommentera frågan.

Traditionellt har författarmän kunnat vara jävligt fula medan kvinnliga författare alltid har varit mer eller mindre hotta. Johan Stagnelius var känd för att ha varit riktigt vridet ful medan Virginia Woolf var mer rumsrent ful, med en intressant näsa – men aldrig ful liksom på riktigt, mer maskerat kultursnygg, med nyckelordet low-key.

Litteraturprofessor Ebba Witt Brattström förklarar skillnaden för män och kvinnor i författarvärlden:

– Du kan vara fulsnygg, gammal, alkoholiserad, känna dig bortglömd, allt är intressant om du är man, men inte kvinna, då är du patetisk.

Utseendet är en klassmarkör och maktfaktor och inom finkulturen är idealet att vara sexig på ett mer otillgängligt sätt, än i till exempel dokusåpavärlden, där sexigheten är explicit: svanktatueringar, jättestora bröst, jättelångt och jätteblont hår, vältränad kropp, snygg solbränna och mössa inomhus. Sinnebilden för att vara kulturellt het hittas närmast i Dagens Nyheters kulturchef Maria Schottenius svala looks. Kombinationen extremt högt kulturellt kapital med stram, classy page och svanhals gör henne attraktiv
på det svårgreppbara kultursättet, hårdvaluta som knäcker de flesta kulturella koder.

Att vara minimalistisk i sitt utseende har alltid varit ett sätt att visa makt på, att  inte behöva bjussa på ass och tits – eller vad som helst. Inte ha särskilt tajta kläder i gråskala. Det är även typiskt herrmode – aldrig färger, aldrig förändringar, aldrig good for nothing-toppar i polyester. Det är inte för inte Acnes kläder kallas mediauniformen. Detta beror självklart på att alla mediarävar just nu sitter och softar i ett par Acne-jeans, men grundas kanske framför  allt i att kläderna är minima-listiska, ”manliga” kläder, utan rysch och pysch – och aldrig rosa. Tjugohundratalets svar på dräkt och businesskostym, liksom.

– Erfarenheten säger att det särskilt för kvinnliga författare är en hjälp i genom-brottsskedet att vara vacker utanpå. Man får värdefullt stöd av bildredaktörer och redigerare och fler inbjudningar till TV. Framför allt tycks skönhet öka en författares chanser till säljande förhandsreportage när en ny bok skall komma ut, medan recensionerna däremot påverkas mindre. Skönheten ger alltså ingen garanti för litterär framgång men minskar risken för att ens insats skall passera obemärkt. En manlig författare ska snarare se lite härjad ut, och ju magrare desto bättre, fortsätter Horace.

När Björn Ranelids författartrovärdighet blev attackerad i Linda Skugges recension av hans bok Kvinnan är första könet anförde hon ”glansiga läppar, rakade armar” som argument för hans litterära uselhet.

Samma år, när Elfriede Jelinek vann Nobelpriset, drog sig inte ens de mest finkulturella dagstidningarna för att kommentera hennes utseende med den karaktäristiska fyrtiotalsvalken i luggen och de intensivt röda läpparna. Hon var as-snygg. Till skillnad från Björn Ranelid-incidenten var kommentarerna inte helt igenom äcklade; de uttryckte snarare en blandning av äckel och beundran. Elfriede Jelinek höll sig fortfarande inom ramen för vad som var kvinnligt, medan Björn Ranelid hade överstigt två tabun, det om det färglösa manliga korrekta modet och det om kulturidealet. Jelinek kunde lugnt avfärdas som ett färgglatt psykfall, men Ranelid blev bög med sitt påstådda läppglans.

– Jag tror att skönhetsidealet i litteratur-världen är det allmänna, men begränsat av en viss återhållsamhet i klädsel och utsmyckning. En kvinnlig författare bör inte vara alltför hårt sminkad, en manlig författare bör inte bära alltför eleganta kostymer, och båda bör undvika glada färger, säger Horace Engdahl.

På senare tid har saker och ting börjat luckras upp. När den unge författaren Daniel Sjölin fick jobbet som programledare i  SVT:s bokshow Babel skedde en smärre revolution. Inte för att SVT äntligen tog litteratur på allvar och gjorde ett bokprogram, de har haft tusen såna, men för att han var snygg och författare. Daniel Sjölin blev kallad litteratur-hunk runt om i media och gav den V-ringade tröjan ett ansikte. Revolutionen låg i att han inte alls var alkoholistsnygg utan bara vanligt snygg. Med sina synliga pecks som skymtade bakom den ständiga V-ringade tröjan blev han sexig på samma sätt som Fredrik Ljungberg är sexig – utan vin i mungipan.

Överlag verkar alkoholist-stylen vara passé. Den har tvingats lämna rum för vältränande metrosexuella pretty boys. Men vad som verkligen får de flesta kulturblaskornas trycksvärta att ånga av upphetsning är invandrarsnygga författare. Bon frågade de två exotiska hingstarna Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru om de ville vara med i det här reportaget men båda sa nej. Kanske är de lite trötta på att få stå som både sexobjekt och invandraralibi i en kulturvärld som mest befolkas av helvita not-so-hot asses.

Tätt efter olivfärgad hy och arabiskt namn kommer, på värdig andraplats, vad man kan kalla Sara Stridsberg-fenomenet. Länge har en inåtvänd älva som ser ut att bara äta nötter och fallfrukt gått hem i diverse konstnärliga och litterära sammanhang. Ett as-snyggt skogsrå som inte stör och som inte ligger långt från rollen som musa (musans uppgift var att ge den store författaren inspiration). I stilen ingår blekhet, stora uppspärrade och lite febriga ögon, små bröst, inget smink och platta skor, kanske stora rufsiga lockar. Det kan vara väldigt stylish att se ut så, men idag är det farligt opolitiskt korrekt. Det känns inte fräscht längre med alternativa vackra väsen. Musan-style borde stannat kvar i åttiotalet, för att inte säga sjuttiotalet.

Sara Stridsberg är musan inverterad. När hon debuterade med Happy Sally 2004 smällde BLM (Bonniers Litterära Magasin) upp henne på framsidan. En bildlig skrikighet, med slarvigt sminkat ansikte, rufsigt hår, bredbent skrevande och håliga jeans.

På samma sätt som kultursidorna numera älskar invandrare älskar de tjejer som trotsar både musa och Maria Schottenius kulturmedelklassiga, strama air. Egentligen är det ju normalt att både vara länning och att ha oborstat hår. Men i kontrast till den minimalistiska polokragen, pagen eller vad det nu är blir det nästan porr när någon går pyttelite över de estetiska gränserna. Frågan är vem som är snyggats, en välansad, vältränad leende Daniel Sjölin, en Johannes Anyuru i prydliga dreads eller en arg ung tjej? Eller kan det verkligen fortfarande vara Per Hagman? Om det nu har någon betydelse.

Andres Lokko

Stig Larsson sa på åttiotalet att man kunde se på en författare om denne var bra, alltså om författaren var snygg var han/hon bra. Är en snygg författare en bra författare?

– Jag vill gärna hålla med Stig i hans älskvärt raljanta teorier och dessutom så finns det något tilltalande i idealet att “bra saker ska se bra ut”. Men i en författares fall  – till skillnad från, säg, en väldesignad kudde eller ett stiligt skärp – är det snarare så att den som besitter förmågan att formulera sig vackert därigenom framstår som vacker själv. Oavsett om vi sedan ens har sett skriftställaren i fråga på bild eller ej.

Du har ju helskägg nu. Har det nåt att göra med att du ska bli författare?

– Skägg är bara en fin accessoar, ungefär som en stillsamt orange- och lilarandig skolslips från Ralph Laurens nya rugby-kollektion.

Har Torsten Flinck-Persbrandt-Strindberg-idealet (dunka huvet blodig på Dramatens trappa i slängkappa med yvigt hår) spelat ut sin roll?

– Det har aldrig spelat någon roll, bara varit ett oklädsamt ok för Stockholm som fört ner huvudstaden till en nästan göteborgsk nivå.

Tycker du att Per Hagman är snygg?

– Ja.

Är mode ytligt i förhållande till litteratur?

– Självklart inte. Det hela är väldigt enkelt: dåligt mode och dålig litteratur är dåligt, bra mode och bra litteratur är bra. Konstnärlighet ska endast jämföras inom sin egen genre. Visst kan man säga att Raf Simons är bättre – eller mindre ytlig – än The Sounds, men vad får vi ut av det? Jag skulle ju aldrig acceptera den som hävdar att, säg, musikkritik på något vis skulle vara en ytligare uttrycksform än musiken den kritiserar. Däremot verkar det få förunnat att kunna avgöra skillnaden mellan det briljanta och det mediokra. Oavsett sammanhang.

Är författarskapet en fåfänga?

– Ja, författarskapet består till ungefär 92% av ren och oförfalskad fåfänga. De övriga åtta procenten kan sedan fördelas mellan lika delar bitterhet och verklighetsflykt.

Sigge Eklund

Du har den där klassiska bakåtslick-lite- skäggstubb-kulturbrat-looken, med Daniel Sjöliniga V-ringade tröjor som avslöjar mycket bröstmuskler, känns det som att din look matchar din författarroll?

– Har jag en författarroll? Det kanske är svårt att undvika, men jag har verkligen försökt. Det var bland annat därför jag startade min blogg. Jag har medvetet publicerat allt jag skrivit där, även saker som jag vet är direkt dåliga, för att bryta ner bilden av Författaren med stort F, för att ingen ”författarroll” ska ligga mellan mig och den som läser.

Hur många extra läsare tror du din blogg har fått tack vare det snygga kortet på dig där du har halvöppen mun, vackert tjockt hår och glittrande ögon?

– Ha Ha! Jag tror inte att folk väljer bloggar efter bloggarens utseende. Mina personliga favoritbloggar saknar helt fotografier på bloggaren.

Inom bloggvärlden är texten mycket mer självbiografisk och genreblandad. Är det det som är ”den nya litteraturen”, kommer alla göra en Carina Rydberg nu?

– Jag tror det. Och framför allt så saknar ”den nya litteraturen” respekt för ett förutbestämt format som den måste anpassa sig till. Bloggen saknar ramar, vilket gör att bloggaren slipper oroa sig för att ”göra fel”. Det gör att bloggaren blir orädd och vågar visa sig mänsklig. Detta till skillnad från många av ”den gamla litteraturens” författare – som ju ständigt strävar mot kvalité, och som skalar bort allt som kan hota kvalitén tills bara de säkra korten finns kvar. Jag betraktar de flesta romaner som släpps nu för tiden som sådana där retuscherade bilder på smala toppmodeller: de är så ”perfekta” att de inte känns verkliga.

Tror du att du hade fått lika stor uppmärk-samhet som författare om du hade varit ful?

– Jag är ju själv väldigt medveten om vem som skrivit en text när jag läser den. Men intuitivt skulle jag nog säga nej, för annars borde jag varit som mest uppmärksammad när jag debuterade för sju år sen, då jag var både yngre och snyggare.

Är författarskapet en fåfänga?

–  Alla yrken präglas av fåfänga. Orsaken till att författare betraktas som mer fåfänga än andra är att de inte vet hur de ska dölja den.

Ska tjejer se ut som skogsrån?

– Om de vill.

Skönhetstips?

– Det är snyggt med skratt. Jag skulle själv gärna skratta mer högljutt och hysteriskt. Jag jobbar just nu på ett kluckande skratt som får hela restaurangen att vända sig om irriterat.

Mirja Unge

Vad tyckte du om att du 2004  kom på fjärde plats i tidningen Cafés lista över de sexigaste kvinnorna i Sverige?

– Det var obehagligt att upptäcka att jag inte hade någon som helst kontroll över i vilka sammanhang jag kan hamna. Jag vill att det jag skrivit ska synas och inte jag som person. Café bedömde bara min kropp och mig som sexobjekt, de skrev inget om vad jag åstadkommit och skapat, och så verkar tidningen behandla alla kvinnor.

Finns det inte skönhetsideal inom litteraturvärlden?

– Jo absolut. Men samtidigt vill jag tro att litteraturvärlden är lite mindre pressad av skönhetsideal än många andra branscher, till exempel musik och teater. Men mer och mer tycker jag det verkar förväntas att författaren ska marknadsföra sitt verk och själv synas, därmed kommer ju krav på utseende och image. Liza Marklund är ju till exempel på omslaget till sina egna böcker och det hade hon nog inte varit om hon inte sett bra ut.

Är det högre status att ha mörkt hår i stället för blont, vara naturligt sminkad i stället för grällt och är lågskor bättre än klackskor?

– Det vill jag verkligen inte tro. Det finns många olika sorters författare, allt från torra och präktiga till hippa och fixade. Författare kommer ju från olika samhällsklasser och är i olika åldrar och så vidare. En del jobbar mycket med sin image, andra inte alls. Men tyvärr är det väl så i författarbranschen, liksom i samhället i övrigt, att man har fördomar om kvinnor som är utmanande klädda och bär högklackat, dom betraktas inte på samma sätt som en diskret klädd kvinna i lågskor.

Är författarskapet en fåfänga?

– På ett sätt är det ju en fåfäng egoism att sitta och skriva för sig själv och sen visa fram det för offentligheten och få synas i media och kanske få fina recensioner och beröm och bekräftelse… Men samtidigt är det ensligt och traggligt att skriva och man vet inte om det kommer att bli nåt som funkar och duger. Dessutom, när man lämnar ut boken till offentlig bedömning kan man lika gärna få höra att romanen, som man jobbat på i två år, är värdelös och ointressant. Alla i hela Sverige kan läsa om hur misslyckad man är och dessutom lagras misslyckandet i oändlighet i arkiven. Det är väl knappast fåfänga, snarare en sorts masochism kan jag tänka ibland.

Är objektifieringen ömsesidig eller får männen se ut hur som helst, i analogi med Seinfeld och hans fotomodeller, tjocka Vänner-Chandler som är ihop med snygga Monica och tusen andra exempel på fula män som är ihop med vackra kvinnor?

– Människor överhuvudtaget är väl objektifierade i vår kultur och jag tror absolut att manliga författare bedöms och behandlas olika beroende på hur de ser ut – en tjock man behandlas inte som en slank. Men visst är det väl mycket värre för kvinnor, som överallt annars i samhället så bedömer man kvinnor mer efter utseendet än männen. Åldersdiskrimineringen ska man inte glömma heller förresten, det verkar ju mest vara dom unga författarna som är intressanta utseendemässigt och att till exempel ha på framsidan på tidningar.

Vendela Fredricson

Stig Larsson säger att man kan se på en författare om denne skriver bra. Modern nazism eller ligger det nåt i det?

– Mycket begåvat sagt! Vissa hävdar doftens omedvetna betydelse i förälskelser. Jag tycker det är svårt att veta hur en person ser ut. Jag skulle definitivt gå på tricket i Köpmannen i Venedig när den här kvinnan klär ut sig till man. Men jag tycker jag känner igen en skarp författare på den definitivt icke-flackande blicken. Men då är  det också så att jag gillar koncentration. Och då är det egentligen det jag uppfattar. Jag tror att det handlar om ett omedvetet uppfattande av ett släktskap, på samma sätt som incestoffer söker sig till varandra utan att känna till varandras historia.

Är författarskapet en fåfänga?

– Det är som när någon jag älskar gör en felfri trippel och får applåder. Det är som att jag har gjort det själv. Men jag känner samma sak när någon berömmer Saskia, jag företräder henne, hon är min katt, och det handlar om lycka, och jag företräder det jag skriver, och innan någon annan läser det är det jag som är både berömmaren och mottagaren av beröm.

Är litteratur något vackert?

– Ibland är det nog så. Clarice Lispector skriver ”Livet, min älskade, är en stor lockelse där allt som finns förförs”.

Är det viktigt att du är vacker?

– Absolut, men jag vet ju att det inte finns något sådant som konstans i dessa frågor, att allting är inbegripet i förändring och uttrycken växlar, från milt förakt till grandios generositet. Skönhetens två klichéer är alltid gångbara, den om inifrån och den om betraktaren. Förut brukade jag ångra mig, jag uppfattade det som ödesdigert, som ett tragisk fall i aristotelisk mening, mitt val av ansikte.

Ska författartjejer se ut som skogsrån?

– Jag blir asrädd när du säger sådär, jag är 100% emot dödlighet, och skogsråets osynlighet bakifrån är exakt som att vända sig bort en sekund och sedan vara försvunnen, jag tycker det påminner om att dö. Nej, verkligen inte, ingen ska vara ett skogsrå. Ingen. Men den vackraste författare jag känner till är Joyce Carol Oates, jag blir tokig när jag ser henne.

Jag älskar din nya bok, älskar jag dig då?

– Nånstans på en halvö i norra Tyskland står en fyra kilometer lång lägenhetslänga, invid havet, fruktansvärt fint, ett retreat, en vecka per tysk invånare och år, kostnadsfritt. Byggnaden står tom, det var Hitler som låg bakom projektet. Men autobahn och VW är i bruk. Det verkar som att det är rätt godtyckligt huruvida upphovsmannen är relevant eller inte. Du kanske älskar mig!

Daniel Sjölin

När TV-programmet Babel kom gav du de V-ringade tröjorna ett ansikte och den litteraturintresserade tittaren kunde skymta ett par vältränade pecks. Du blev kallad litteratur-hunk. Är det ok?

– Tihi! Som inbiten skjortperson kändes det naket med tröja. Men jag köpte det, liksom jag väljer att inte ha glasögon i teve. Teve är ett bildmedium: hur många romaner jag än skulle skriva, skulle nog ingen kalla mig hunk. Men redan efter två Babel-program duggade åsikterna tätt.

Du tillhör generationen nya unga författare, har villkoren ändrats för er? Är det mindre fokus på själva texten och måste ni ha socialkompetens och gymkort för att inte glömmas bort?

– Jag saknar gymkort, men jag har en plastblå krosskvarn från TV-shop och så spelar jag fotboll. Är författaren ung och snygg blir bilden större. Skulle en snygg och en ful författare släppa varsin bok samma dag, skulle den snygga få större utrymme i tidningen. Men annars är det fortfarande som det alltid varit – man behöver inte ha social kompetens för att slå som författare. Tvärtom odlar somliga sin sociala inkompetens – för att framstå som mystiska. Att vägra ställa upp på intervjuer är ett bekvämt sätt att spela haverist och framstå som evigt aktuell, det behöver inte vara en protest mot mediesamhället.

Har metrosexualiteten krupit in i litteraturen?

– Japp. Litteraturen speglar ju samhället och människorna, och alla former av estetik och sexualitet. Litteratur är både den trögaste och snabbaste konstformen. Litteraturen är antingen långt före trenderna, eller hopplöst efter. Aldrig i fas med modet i övrigt.

– Metrosexualitet är ett slags modern ung innerstadsborgerlighet som jag ser det. Svensk litteratur har under många år präglats av arbetartraditionen, alltså kommer det att dröja innan fenomen som metrosexualitet slår igenom fullt ut. Antagligen med nittiotalisterna, när de väl debuterar.

Det här med att män har finurliga mustascher, är inte det inne längre?

– Mustaschen tyck ha vandrat över från författarna till musikerna. Förr ville unga manliga författare framstå som brådmogna. Men vi i den infantila generationen skriver om barndomen. Då passar inte mustasch.

Är det viktigt att hymla med skönhetsideal inom litteraturvärlden för att bibehålla fokus på texten?

– Jo, hymlandet är en viktig del av litteraturen. Men litteraturen har skönhetsideal. Idealen är bara litet mer svårfångande – de sysselsätter sig inte enbart med kindbenssymmetri, bäckenstorlek och märkesmamelucker. Det finns i stället karaktärsideal: att vara beläst, kreativ, intelligent, human, intuitiv och radikal. Och sånt är ju sexigare än ett par oskyldiga mandelögon och en ettrig stjärt. Sedan har vi det här med att media gärna vill att författaren ska se ut som sina böcker. Du är rebell och ser ut som en sådan. Du är feminist och klär ut dig, och så vidare. Det går mot en hopblandning av författare och litteratur.

Skönhetstips?

– V-ringat.

Liv Strömqvist

Är du utseendemässigt andra gene-rationens Sara Stridsberg?

– Vet inte…? Tycker du det?

Hur känner du inför det här med att du nog kommer bli indelad i (snygg) ung arg kvinna-facket nu när du debuterar?

– Man kan ju sura lite över att mannen är norm och att kvinnor alltid måste konstrueras som avvikare. Det är ju till exempel sällan en litteraturrecension inleds: ”Åh nej vad tröttsamt, ännu en författare i ful gammal politiskt likgiltig man-facket.”

Kan man göra nåt åt det?

– Javisst. Det är en fråga om definitions-makt, och maktförhållanden går att ändra på. Det är de senaste hundra årens kvinnokamp ett fint exempel på.

Vad är din estetiska upplevelse av kultur-män, har du några tips, de verkar ha kört fast?

– Tyvärr upplever jag ofta att det mest oattraktiva hos kulturmän är personligheten, och det är det svåraste att förändra. Kultur-män borde bli mer ödmjuka och ha en mer kärleksfull, livsbejakande inställning till livet. Om detta inte går förespråkar jag tighta kläder och att visa mycket hud.

Din svarta makeup påminner lite om Suzanne Brøggers, är det en hyllning?

– Nej, det är för att jag aldrig orkar sminka av mig. Det är gårdagens kajal plus lite ny.

Ditt seriealbum handlar mycket om dåligt sex, män och kvinnors olika villkor, och om olika ideal. Är det verkligen så illa så att om en utpsykad tjej skulle få fråga Dalai Lama en fråga skulle hon fråga ”Ser jag tjock ut i de här jeansen?”

– Ja, jag menar att kriget mot den egna kroppen har intagit en central plats i vår kultur, och hindrar eller dominerar tankeverksamheten hos många människor (framför allt kvinnor). Det finns en uppfattning att den egna kroppen är något som måste bekämpas, disciplineras och kuvas i stället för att betrakta kroppen och själen som en enhet. Detta är ett djupgående, problem i hela den västerländska kulturen, som manifesteras på olika sätt: till exempel genom människans vilja att dominera och disciplinera naturen. Det är en patriarkal praktik som verkar förkrympande och förtryckande, framför allt för kvinnor.