Alex Schulman har beslutsångest.

En vecka har gått sedan han gick in på Stureplansgruppens VD:s kontor och sa upp sig som chefredaktör på tidningen Stureplan och blev arbetslös för första gången på tolv år.

Nu sitter han på restaurang PA&Co, inne i hörnet till höger, ser upp mot menytavlan och kliar sig oroligt över ansiktet. För några timmar sedan fick han tre extremt generösa jobberbjudanden från tre av landets största tidningar.

– Har ni bestämt er? frågar kyparen.

Alex skakar på huvudet.

Han har inte bestämt sig.

Expressen, Metro och Aftonbladet har under dagen deklarerat att de är redo att gå in i en dragkamp för att Alex ska bli deras nya stora profil – med egen blogg, krönika, och innelista. Och dessutom finns ett fjärde alternativ, som han tycks uppleva som minst lika lockande. Att satsa allt på ett osäkrare men kanske mer äventyrligt kort: Hans och brodern Calles nystartade, än så länge namnlösa, produktionsbolag.

Jag betraktar honom och det är inte svårt att se att han står inför sin karriärs hittills viktigaste beslut. Ögonen flackar, snuspåsarna pillas in och ut under överläppen, fingrarna trummar – och han envisas hela tiden med att lyfta upp vinglaset och röra det runt, runt, i cirklar, så att vätskan centrifugeras upp mot kanterna. Jag försöker känna igen honom från porträttbilderna på Stureplan.se, men ansiktet är skrynkligt i bekymrade veck, och till hälften dolt bakom trevande fingrar.

Efter en stund kommer kyparen förbi igen, för tredje gången.

– Har ni bestämt er? frågar han på nytt.

Och den här gången stannar Alex upp mitt i sin pågående rörelse med vinglaset och vänder sig mot kyparen. Plötsligt ler han. Och nu känner jag igen honom från bloggen. De sneda tänderna, den intensiva blicken, det pojkaktiga leendet. Nu skrattar han till, och kroppen mjuknar, han höjer glaset mot mig.

– En sak måste man säga, säger han, även om det är jobbigt att välja. Att det är en jävla sits jag sitter i. En jävla fin sits!

***

Tre år tidigare jobbar 28-årige Alex Schulman på vimmelsajten Mingel.se och smyger omkring med digitalkamera på premiärer och tar bilder, som han sen publicerar på sajten. Jobbet ger honom tillträde till en hel del premiärer, men han känner sig ändå utanför. Han står i ett hörn med sin kamera och ser kändisar och brats kindpussa varandra och börjar sakta men säkert bygga upp ett hat mot Stureplanskulturen, delvis påeldat av att han aldrig kommer in på klubbarna, delvis av att han bara tjänar 15 000 i månaden.

En dag ringer telefonen.

Det är Vimal Kovac, VD för Stureplansgruppen, som berättar att han ska starta en ny tidning och säger sig vilja ha Alex som chefredaktör. Trots den uppenbara risken i att vända sig till en så oprövad tidningsskapare, har Kovac bestämt sig.

– Han hade sett det jag gjort på Mingel, berättar Alex, och jag märkte direkt att han trodde enormt mycket på mig. Han såg ju att jag var någon som hatade Stureplan, som sänkt hans klubbar på Mingel, som hånat bratsen, men att jag gjort det med en besatthet, och på ett roligt sätt, ett nytt sätt. Så han frågade mig rakt ut om jag ville satsa allt.

Du var ännu inte en del av Stureplanskulturen? Du bara skrev om den?

– Jag såg allt utifrån och jag hatade det jag såg.

Hur tydlig var hans vision?

– Hans vision var att tidningen skulle vara exklusiv och att den skulle heta Stureplan. Jag reagerade direkt negativt på namnförslaget, men det fick jag inget för. Tom Davidson, ansvarig utgivare, skulle stå för det exklusiva innehållet och jag för det breda. Jag kände med detsamma att både Vimal och Tom tog Stureplan på blodigt allvar, medan jag tyckte det var extremt viktigt att vi skulle kunna ironisera. Annars skulle vi bli brats själva, och då skulle vi gå under.

Det sa du till dem?

– Nej. Jag var så svag. Jag var bara så tacksam. Jag höll käften. Jag var så oerfaren då.

Märktes er oerfarenhet i arbetet?

– Ja, för helvete. Det var kaos. Vi visste inget om hur man gjorde tidning. Det blev genast konflikt mellan mig och övriga medarbetare. Jag ville ju göra hela produkten uttalat Stureplan-fientlig. Medan de andra ville att man skulle hylla nån jävel som hade ett chalet i Schweiz. Jag ville håna de som har ett chalet i Schweiz. Det tog ett helt år innan jag gick upp till Vimal och sa: Om inte jag får bestämma allt, så slutar jag. Som tur var lyssnade han. Och därefter förändrades allt. Jag fick helt fria händer. Äntligen kunde jag styra allt. Jag tog över ansvarig utgivaretiteln. Och sa: ”Nu ska vi göra det här på mitt sätt.”

Resten är, som man säger, nutidshistoria.

Som chefredaktör för tidningen och sajten kom Alex att spela en central roll i den mediala omdefinieringen av en hel kultur. Han blev en huvudperson under den avgörande period då den före detta stekarplatsen Stureplan blev attraktiv också för andra målgrupper än Dr Alban, E-Type, Tomas Brolin och deras fans.

Genom att dagligen pumpa ut vimmelbilder blev Stureplan.se snabbt både hatad och älskad, men framför allt blev den ett begrepp, som både drog besökare och skapade rubriker. Och intill bilderna fanns ständigt denne märklige chefredaktör Schulman med sina post-post-ironiska texter och byline-bilder, som förkroppsligade den nya mer komplexa bilden av Stureplan. Precis som de flesta av sajtens besökare både älskade och hatade han stället, och det syntes i det han skrev.

Tillsammans med sin yngre bror Calle (TV-ansvarig på Stureplan.se) skapade han till exempel Stureplansombudsmannen, en påhittad karaktär som sa sig vilja bevara Stureplans old money-kultur och som bland annat skrev en numera legendarisk text om hur han hatade de nya ”kreddpajasarna” på Spy Bar. Tre dagar senare hade Aftonbladet ett uppslag med rubriken: ”Kriget på Stureplan”, där tidningen beskrev den av bröderna Schulman iscensatta konflikten. När Alex och Calle såg uppslaget insåg de att de hade fått makt.

– Det var i det ögonblicket som jag förstod att folk lyssnade på oss, berättar Alex. Och att jag kunde göra vad jag ville härnäst.

Han hade redan bestämt sig för vad det skulle bli. Han hade följt Viggo Cavlings blogg en tid och upplevt att han skulle kunna göra samma sak, fast bättre. Den 8 augusti 2006 satte han igång.

Den omedelbara och extrema framgången för bloggen Att vara Alex Schulman har säkert många orsaker, men en sak är säker: Den beskrev kändisar och Stureplan som kändisar och Stureplan aldrig beskrivits förut. Om Viggo Cavlings blogg präglades av en ständigt närvarande respekt för dem han mötte fokuserade Alex istället på märkliga detaljer i personernas beteende eller utseende. Hans öga för absurda situationer och förmåga att lokalisera folks ömmaste punkter och trycka till med pennan där, gjorde att läsarna omöjligt kunde förhålla sig neutralt till honom. Det blir tydligt i kommentarerna till hans blogg: Hälften av läsarna upplever honom som en iskall sadist, hälften som en smart komiker.

Oavsett vilket så fortsatte folk att läsa: 50 000 besökare i månaden, kvällstidningsrubriker och en splittrad men besatt läsekrets. Det var tydligt att Alex hade hittat ett uttryckssätt som passade honom perfekt.

Samtidigt som besökssiffrorna för bloggen sköt i höjden började han skriva krönikor i gratistidningen Punkt.se och medverka i Adam Alsings och Gry Forssells Äntligen morgon på Mix Megapol. Sakta men säkert blev han en figur som alla hade en åsikt om, och under senhösten 2006 började han själv bli lika känd som många av de kändisar han bevakat under sina tolv år som nöjesjournalist.

1995 läser en nittonårig Alex Schulman filmvetenskap, litteratur och filosofi. Han har som en del andra nittonåringar som studerar filmvetenskap, litteratur och filosofi en dröm om att börja skriva. En dröm som är så intensiv att han inte riktigt bryr sig om var. Bara att få se sitt namn under en artikel vore tillfredsställelse nog. En dag ringer han därför upp chefredaktören för Södermalms lokaltidning Södersvepet och frågar honom om han får recensera film i tidningen. De ber honom skicka över nåt han skrivit och han skickar över ett halvdussin dikter om existentiell kris.

– Jävligt udda beteende, kommenterar Alex idag. Jag skulle aldrig göra nåt sånt nu.

Udda eller inte. En månad senare skrev han sin första recension. Luc Bessons Det femte elementet fick fem popcorn, en måttenhet som Alex själv införde. Strax därefter lyckades han övertyga chefredaktören om att få göra större personporträtt på kändisar som bodde på Södermalm.

– Men det var jävligt taffliga intervjuer. Jag var så imponerad av alla jag intervjuade. Jag använde ju det där jobbet för att träffa mina idoler, och intervjuade dem på ett hyllande och patetiskt sätt. Jag fikade med varenda jävla kändis på Södermalm. Och rusade sen tillbaka till redaktionen, svettig av upphetsning, för att renskriva.

Kronjuvelen i Alex Södersvepet-produktion är den stora Lisa Ekdahl-intervjun från 1996, i vilken han får henne att öppna upp sig om sin relation med Bill Öhrström, och i slutet av intervjun ta Alex hand i sin, se honom i ögonen och sjunga för honom.

– Om jag inte var kär i henne innan, så blev jag det då. Det var sjukt stort för mig. Hon riktigt kramade min hand.

Kort därefter kom han på en idé om en regelbunden skvallerspalt, som han lanserade på redaktionen. Han fick beskedet att han kunde få testa konceptet i några nummer.

Annonsörerna försvann men spalten blev omtalad. Om inte annat på Se & Hörs redaktion, som kontaktade honom och erbjöd honom jobb. Alex tackade ja på stående fot. Tiden på Södersvepet var över.

– Dagen då Se & Hör ringde var mitt livs dittills lyckligaste dag. Då började livet. Bara att jag fick 22 000 i månaden. Det var en absurd summa. Jag var 21. De satte en bandare i handen på mig och sa: ”Du blir nyhetsreporter”. Redan första dagen var det liksom: ”Ta reda på vem som är Runars nya flickvän!” Fem minuter senare var jag på telefon med Runars mamma: ”Hej, jag hörde om Runars nya tjej? Har du fått träffa henne?”

Var du stolt över att jobba där?

– Ja, i början kände jag en enorm stolthet.

Alex är inte den enda av den dåvarande Se & Hör-redaktionen som idag blivit känd nöjesskribent i mer respekterade media: Johan T Lindvall och Daniel Berglund hamnade senare på Expressen, och Daniel Nyhlén på Aftonbladet och TV4.

Skrattade ni mycket på redaktionen under de där åren? Var det bra stämning?

– Nej, stämningen var stenhård. Det var alltid nån som var utsatt. En ren mobbstämning alltså. Alltid nån vi hackade på. Oftast var det Nyllet [Daniel Nyhlén].

Gick du ut mycket på Stureplan?

– Nej, jag var dålig på det. Det jag var bra på var att skriva roliga texter. Men jag var usel på att ringa samtal eller nätverka. Jag fattade inte då hur viktigt det var med nätverk.

Kan du idag känna ömhet för dig själv som 22-åring?

– Nej. Bara osäkerhet och äckel.

När insåg du att du ville sluta?

– Jag hade hört ett rykte om att Lisa Ekdahl var med i en sekt. Så jag satt med en fotograf i en buske utanför lokalen där den här sekten skulle ses. Sen till slut kom hon ut ur porten, med sin nya pojkvän, och vi rusade fram. Och medan fotografen tar kort så frågar jag ”Hej, jag heter Alex Schulman och kommer från Se & Hör. Är du med i en sekt?” Varpå hon stannar upp, ser på mig, liksom betraktar mig, från topp till tå, och säger: ”Du jobbar inte för Se & Hör”. Och jag inser att hon känner igen mig från intervjun jag gjorde med henne för Södersvepet, när hon sjöng för mig på det där kaféet. Och så skakar hon på huvudet och tittar på mig.

Kändes det hårt?

– Ja. Men nästa dag kändes det bättre. Det blev ju mitt första löp. ”Lisa Ekdahl i sekt”. Jag har kvar det i nån låda.

Efter två år på Se & Hör sa Alex hur som helst upp sig och började jobba på nystartade skvallersajten Mingel.se. Han hade stora planer för sajten, men det visade sig vara svårt att sälja annonser i svallvågorna efter IT-kraschen. Samtidigt var det spännande att vara den som höll i rodret. Han hade plötsligt ett inflytande över produkten som han aldrig hade haft på Se & Hör.

– Dessutom fick jag äntligen tid att arbeta med mitt romanprojekt.

Lämnade du nånsin in det till nåt förlag?

– Ja. Det tog ett halvår att ta mod till mig, men till slut gick jag upp till Natur & Kultur.

Vad handlade den om?

– Kan du Homeros Odysséen? Jag tänkte att jag skulle göra en modern version, som skulle utspela sig under ett dygn.

Som James Joyces Odysseus?

– Vadå? Jag känner till den, men …

…den bygger på Odysséen och utspelar sig under ett dygn i modern tid.

– Du skojar nu? (Skrattar) Du skojar? Nu förstår jag varför min roman tokrefuserades.

Han börjar skratta och kan inte sluta skratta, och medan jag betraktar honom skratta känner jag att det är ett väldigt sympatiskt skratt. Jag menar: När han nu skrattar, och inte kan sluta skratta, åt det här med sin roman, gör han det på ett sätt som visar att han inte bara har självdistans utan att han dessutom har ett sånt där skratt som får en hel restaurang att vända sig om. Och det tyder på mod, om än ofrivilligt. Kärleken till honom växer under middagen. Jag känner hur han har samma kritiska förhållningssätt till sig själv som han har till dem han skildrar i sina texter. Han är ömsom fascinerad av sin egen framgång, ömsom äcklad av den. Vilket såklart är tilltalande.

När vi skiljts åt och jag kommer hem efter middagen på PA och läser vad hans kollegor och vänner sagt om honom på Stureplan.se noterar jag att flera av dem använder uttrycket ”distans” som en av hans finaste egenskaper – att han har ”distans” till den värld han skriver om. Jag förstår visserligen vad de menar, i bemärkelsen att hans syn inte grumlas av att de han möter är kändisar – vilket gör honom till en bra skribent – men samtidigt är hans sinnesnärvaro extrem, det syns i texterna, vilket gör det möjligt för honom att skildra dem på ett mer närgånget sätt än kanske någon nöjesjournalist i Sverige gjort tidigare.

***

Familjen är samlad. Fästmön Katrin, Calle, mamma Lisette, halvsystern Annika och hennes man Sanny. Alla sitter de runt Alex och Katrins matsalsbord för att äta söndagsmiddag.

Nu höjs champagneglasen. Folk ler. Någon hurrar. Gruppen är där för att fira två saker.

Dels har Alex till slut tackat ja till Aftonbladets bud och kommer om en vecka att börja blogga hos dem, samt ta över Fredrik Virtanens innelista.

Och dels har Alex och Calle beslutat sig för att parallellt lansera sitt produktionsbolag, som de äntligen har hittat ett namn till: Schulmangruppen – en otvetydig gliring till deras före detta arbetsgivare Stureplansgruppen. På en laptop på köksbänken ser jag skisser till visitkort för det nya företaget, med en logo som har typisk Schulmansk humorprägel: ”SCH!”

Nu höjer familjen glasen och istället för att säga ”skål” stämmer de in i ett långt ”Schhhhhhh!” varpå de skrattar allihop, som bara en familj kan skratta; ett samspelt kluckande.

När familjen gått hem och Katrin gått och lagt sig sitter jag och Alex
kvar vid matbordet och smuttar på varsin skvätt calvados, och jag funderar på hur jag ska bära mig åt för att ta reda på hur han blev som han blev och hur han fick smak på det här med att provocera. Det är inte helt enkelt att formulera frågan. Särskilt eftersom jag under middagen märkt att det finns en hund begraven nånstans; stämningen mellan Alex och mamman har varit rätt laddad. Nu försöker jag komma på ett sätt att närma mig ämnet på ett smakfullt sätt. Jag sneglar på ett foto av den unga Lisette Schulman, som hänger på väggen bakom Alex. Hon är slående vacker, men blicken är misstänksam. Det riktigt kliar i fingrarna på mig. Det känns som att hon är en nyckelperson. Jag avvaktar tills vidare, och börjar istället med att fråga om pappan Allan Schulman, känd TV-producent på sextio- och sjuttiotalet, ansvarig för klassiker som Hylands hörna och Kvitt eller dubbelt.

Var han omtyckt i branschen?

– Han var betraktad som briljant, som idéspruta och kreatör. Det var ju en annan tid, då producenten också var bildproducent, projektledare, manusförfattare och hela skiten. Men han hade också rykte om sig att han kunde bli vansinnig. Han hade rivit sönder telefonkatalogen en gång. Kunde kasta skrivmaskiner efter folk när han blev arg. Han var den enda som kunde tygla Hyland, sas det.

Var det mycket kändisar hemma hos er under din uppväxt?

– Hela tiden. Hagge Geigert. Och kräftskiva med Jan Troell. Hyland kom över. Och Lill-Babs. Sickan Carlsson, Ingemar Johansson.

Ville du bli som han? Ville du jobba med TV?

– Nej. Jag ville bara skriva. Jag skrev jämt. Sagor, berättelser, dikter.

Var ni lika?

– Han stammade som jag, och det skapade nåt slags band mellan oss. Han berättade om hur han blev mobbad som barn. Och jag blev ju också mobbad ibland som barn, för stamningen. Fast min pappa hade en annan typ av stamning. Han stannade upp mitt i meningen … blev tyst fyra sekunder … och fortsatte sen. Medan min stamning är m-m-mer s-s-sånhär.

När insåg du det första gången, att han var en ovanligt gammal pappa?

– Jag minns det tydligt. Det var en gång på landet. Vi hade en trappa, och jag låg på sängen och såg honom gå ner för trappan och tänkte att … ”det här går inget bra för pappa”. Han höll i sig för att inte ramla. Och jag springer upp. Jag är tolv. Jag frågar: ”Hur gick det?” Och det var … han log och sa: ”Det är ingen fara”. Då kände jag att: ”Fan pappa är gammal alltså”, och: ”Det här kommer inte vara för alltid”. Och sen blev det värre och värre.

På vilket sätt?

– Gammal alltså. Gammal.

Och psykiskt?

– Alltid alert, in i det sista. Han jobbade ju tills han var 70.

Så din pappa var pensionär under din uppväxt?

– Ja, pappa hade slutat jobba när vi gick i skolan, och mamma hade börjat göra karriär. Först var hon informationschef för Procordia och sen på Volvo, och sen var hon på SAS och Lantmännen. Så hon var borta mycket.

Så det var pappa som var hemma efter skolan och gjorde mackor till er?

– Det var pappa. Alltid pappa. Skjutsade oss fyra dar i veckan till fotboll. Och han ville alltid läsa allt vi hade skrivit. Mamma var redan då … (Han tystnar) … Du vet, när du visar upp nåt du skrivit … Du betraktar hennes … personens … blick … Du hatar om det ringer på hennes telefon … Du vet att om hon tittar upp så är hon inte helt fokuserad … Medan … Pappa gick in i texten. Om det ringde lyfte han luren och la på den direkt. Medan mamma kunde avbryta läsningen och vända sig mot köket och skrika: ”Köpte du ägg Allan?”.

Känner du aggressioner mot henne för det?

– Du måste komma ihåg att i början var det bara mamma. Innan pappa slutade jobba och hon började. Från noll till tio års ålder var det bara mamma, för mig. Hon tog hand om mig. Jag var ful och utsött redan på dagis. Det säger i alla fall mamma. Jag hade ett utseende som bara en mamma kan tycka om, brukar mamma säga.

Är det därifrån ditt behov av att provocera kommer, att du ville nå fram till henne?

– Jag vet inte. I alla sociala sammanhang vill jag alltid ligga på gränsen till vad man får göra. Så att man nästan betraktas som ett socialt missfoster, men ändå inte.

Minns du när det började?

– Det har alltid varit så för mig. Som när jag sitter med hela familjen på en födelsedagsfest och knäpper upp min syrras BH bakifrån. Så att tuttarna ramlar fram. Och hon blir helt galen och festen blir förstörd. En idiotisk grej … för att jag ville pröva reaktionerna. Som i bloggen.

Kan du minnas vad du ville åstadkomma?

– Jag vet inte. Det var instinktivt. Det fanns ingen plan.

Din mamma var 33 år yngre än din pappa. Hur märktes deras åldersskillnad mot slutet?

– Det var jobbigt. Mamma var 50 och pappa var liksom 83. Pappa var gammal, mamma var ung. Så mamma placerade honom på ett hem. Jag tyckte det var … för jävligt. Både jag och Calle var bestörta, men vi hälsade på honom.

Besökte ni honom ofta?

– Ja. Jag var där så ofta jag kunde. Han var ju helt mentalt närvarande. Vi kollade på TV. Jag kom med färska räkor. Jag och Calle smugglade in whisky. Så söp vi till ihop alla tre. Men … det var jobbigt. Han var så nära oss. Mig och Calle. Och … det var … det var väldigt jobbigt. Calles kärlek till pappa var nästan ännu större än min. Han kunde göra allt för pappa, men … och jag också men … det var svårare för mig eftersom jag hade precis träffat Katrin och kunde inte släppa allt som Calle kunde. Men på slutet var vi där nästan varje dag.

Hur länge låg han på hemmet?

– Ett år kanske. Han blev omkringflyttad. (Tystnad) Jobbigt att tänka på. (Tystnad) Han … han hade … det är … svårt. Det är svårt överhuvudtaget. Det enda man önskar är att man hade talat lite mer med honom … men det var mer såhär: ”Hur mår du?” Sen åkte man därifrån. Men … Han var ju stolt över oss.

Hur fick du veta att han hade dött?

– Vi var på Spy bar klockan fyra. Akuten ringde. Det kändes ovärdigt att vara så packad när han dog. Mamma var där. Jag och Calle kom in. Vi raglade in. Fulla som svin. Han var medvetslös. Jag blev spiknykter. På en gång. Men … jag måste ha haft … en stank. Det känns fel. Det kändes fel. Men det är inget som jag kan … vad ska jag göra åt det? Sen tog det en halvtimme kanske. Typ en halvtimme. Pulsen gick neråt.

Kunde ni stötta varandra, du och Calle?

– Vi hjälpte varandra. Började käka sömnpiller. Vi käkade så många. Vi knaprade på rätt rejält faktiskt. (Skrattar) Jag begravde mig i arbete. Totalt. Det var mitt försvar. Och knaprade på nätterna. Och Calle gjorde samma sak. Jag kunde inte förbereda mig på det. Kan fortfarande inte förstå det.

Kom du och din mamma varandra närmare?

– Jag vet inte. Mamma var nog mer lättad att det var över. För henne var den där tiden nog väldigt svår.

Hur är han närvarande nu?

– Jag tänker på honom varje dag. Calle också. Och drömmer om honom på konstiga sätt. Det är fortfarande … jobbigt.

Vill du själv ha barn nån gång?

– Absolut. Jag kommer bli en grym farsa.

Vi sitter mitt emot varandra. Mellan oss står tallrikarna från middagen kvar. Askfatet är fyllt av fimparna som hans mamma rökte. Hans händer är knutna och han är framåtlutad som framför ett altare. Jag vet inte om det är rätt tillfälle, men jag kan bara inte låta bli.

Jag har hört att din mamma höll ett tal på din 30-årsfest.

– Ja.

Vad sa hon?

– Det här var nåt år efter pappas död. Hon reste sig upp och sa att jag skulle kunna göra så mycket mer av mitt liv, helt enkelt.

Berätta mer.

– Det var mycket insiktsfullt, och det var det som var så smärtsamt. Hon har ju varit talskrivare. Hon är en bländande retoriker. Så hon kunde bygga upp talet på ett fullständigt makalöst sätt. Det var helt omöjligt att värja sig mot det. Och det saknade ju inte humor.

Hur reagerade folk?

– Hälften av gästerna skrattade rakt igenom hela talet. Men jag såg ju viskningarna också: ”Vad håller hon på med?” För hela talet gick ut på att jag har valt fel spår i livet.

Vad är rätt spår?

–Hon ville att jag skulle bli akademiker.

Vad kände du i stunden, under det att talet pågick?

– Jag kände … ”Fan vad hon är briljant”. Men samtidigt kände jag: ”Hur kan hon göra det här?”

Och efteråt?

– Så ville jag glömma det hon sa. Och idag så … jag minns ingenting av talet. Jag har förträngt allt.

När blir hon stolt?

– Jag vet inte. Jag skrev en bokrecension på Expressens kultursida härom veckan, för första gången. Så jag sa: ”Köp Expressen, gå in på kultursidan!” Och då ringde hon sen. Och sa att jag varit slarvig, med meningsbyggnaderna. Men sen fick jag höra av nån att hon visat den för sina väninnor, att hon kanske var lite stolt ändå.

***

Nice, Valborg 2007. De sitter under ett parasoll precis vid vattnet. Jag stannar upp och ser på dem från håll.

De fick biljetterna som betalning för ett stand up-gig de gjorde på Nöjesguidens årliga prisutdelning för Stockholmspriset. Ett uppträdande som handlade om den homoerotiska laddningen som fyllde rummet när deras pappa använde samma termometer i anusarna på dem båda två när de var sjuka. Reaktionen från publiken var minst sagt sval.

Men flygbiljetterna till Nice hade de redan fått, när de buades av scenen, och så fort Alex tagit beslutet om att börja på Aftonbladet åkte de.

Nu är det fyra dagar kvar tills Alex första innelista ska publiceras, och bara två tills han ska börja blogga igen, för första gången på tre veckor.

Jag står tio meter ifrån dem och betraktar de två bröderna i korgstolarna. Calle läser en bok. Alex halvligger intill honom och ser ut över Medelhavet. På håll ser de ut som tvillingar.

För många svenskar är de det – ett siameskoncept. Kanske för att de gjort så många TV-jobb ihop, med varierande framgång.

I Postkodmiljonären delade de ut pengar till vinnarna, men fick sparken efter att Calle skrev en krönika om att han avskydde mammor som ammade offentligt. Därefter jobbade de för När och fjärran som resereportrar, men fick enligt egen utsago bara de korta resorna. Sen var de programledare för Äntligen Hi-tech, på TV4, som inte blev någon större tittarframgång.

Deras senaste satsningar har inte riktigt heller gått i mål. Allt var klart för att de skulle leda Idol ihop. De fick först ett informellt ”ja” från en chef på kanalen – men blev dagen därpå uppringda av Resumé som sa att de inte längre var aktuella. En vecka senare stod det i alla tidningar att Gynning och Berg skulle leda programmet. Någon formell förklaring från TV4 kom aldrig.

Jag slår mig ner bredvid dem i en korgstol.

De bjuder på frukt och champagne och berättar att alla godsaker framför oss är presenter från Katrins pappa, som köpte strandbaren intill för pengar han tjänade när han introducerade pirogen i Sverige på sjuttiotalet.

Det visar sig att samme svärfar ska betala bröllopet i sommar, som ska stå i hans hemland Polen, på ett slott. Toastmaster: Calle Schulman.

Till och med ditt bröllop är ett bröderna Schulman-projekt. Har det varit ett uttalat mål för dig och Calle att alltid jobba ihop?

– De senaste fem åren har det varit vårt största mål i allt. För att vi kompletterar varandra så bra. Det finns inte en krönika som jag skriver som jag skickar iväg utan att Calle har läst igenom den. Calle är helt enkelt briljant, och när det gäller idéer till format och koncept är han överlägsen mig. Jag kan känna att det är en jävligt fin gåva att få ha en sån brorsa, som både är min bästa vän och den bästa tänkbara arbetskollegan som finns. Jag är helt beroende av honom. Vi kommer alltid att arbeta ihop på ett sätt eller ett annat.

– Exakt, säger Calle.

Och det kommer han göra ett antal hundra gånger till, under det dygn vi tillbringar tillsammans i Nice. Alex också. De avslutar varandras meningar hela tiden, med detta ”Exakt” – på ett sätt som jag antar att de gjort hela sina liv. När Calle presenterar ett påstående så stöttar Alex det med ”Exakt!” och när Alex säger nåt gör Calle samma sak. Det är rörande att se deras omtalade symbios på nära håll. Jag kommer att tänka på mina fjärran tonårsvänskaper, som byggde på en hundraprocentigt gemensam världsbild. Som bröder och bästa vänner tycks de ha konserverat den där fnissiga närheten, och att umgås med dem är att färdas tillbaka till den tiden. Nu minns jag hur det var. Sättet att fylla i varandras meningar, att tissla och tassla, att se ner på omvärlden från sin skyddade borg, och framför allt – att retas med varandra, på ett kärleksfullt sätt, hela tiden. Som när vi senare sitter i en taxi på väg till hotellet.

– Tror du det skulle bli ett löp om vi körde ner i diket och dog nu? hör jag Alex fråga sin lillebror.

– Aftonbladet skulle köra ett, absolut, men Expressen skulle inte göra det, bara för att jävlas, för att du valde bort dem, svarar Calle.

– Antagligen. Men frågan är vad som skulle stå på löpet.

– ”Bröderna Schulman döda”.

– Jag tror mer på ”Alex Schulman död”.

– Eller kanske: ”Bröderna Schulman döda – och en rätt okänd författare”.

– Exakt!

Vi skrattar alla tre.

***

Bröderna Schulman har dödsångest. De är flygrädda. Vi sitter i gaten i väntan på boarding och de är sammanbitna och – för första gången under resan – tysta båda två samtidigt. Jag frågar Alex:

Finns det nåt annat du är rädd för, förutom att flyga?

– Döden. Jag har dödsångest. Jag är rädd för att dö.

Hela tiden?

– Nej, men jag tänker på att jag ska dö ungefär tolv gånger om dagen. Jag tänker att det är obehagligt att jag ska dö.

Hur uppstår tanken?

– Det kan vara att jag tittar på klockan bara, att jag inser att tiden rinner iväg.

Han sneglar mot planet, som står utanför väggfönstret. En fransk gubbe i blå overall står och tankar in bensin. Jag ser att Alex sväljer. Han är plötsligt vit som mjölk i ansiktet. Så jag byter samtalsämne:

Känns det fortfarande som att du tog rätt beslut när du valde Aftonbladet?

– Verkligen. Jag längtar efter att börja blogga igen. Jag har saknat den otroligt mycket, den har alltid varit min lilla kammare av smuts och jag har varit utan den i över en månad. Det kliar i fingrarna.

Hur känns det att blogga på ny plattform?

– De första dagarna kommer kanske att bli svåra. Jag kan inte längre gå in i rollen ”Stureplansidiot till chefredaktör”. Nu måste jag hitta en annan roll. Jag har funderat på vad det ska bli. Jag har inte riktigt fått skruv på den.

Är du frustrerad över att du ännu inte riktigt fått respekt från kulturvärlden som skribent?

– Frustrerad är fel ord. Jag är lite förvånad. Men jag känner att detta håller på att förändras. Jag blir numera allt oftare inbjuden till kulturdiskussioner i P1 och sånt.

Inte många vet att din morfar är Sven Stolpe.

– Ja. Vet du att jag läste en del grejer av honom nyligen och insåg att det finns ordföljder, satsmelodier, som jag måste ha ärvt av honom på nåt konstigt sätt. Samma flyt, samma ordval. Det finns små liknelser, även om han såklart gör det bättre. Fast jag är modigare än han.

Minns du honom?

– Ja, han var alltid arg. Satt och skrev och var arg. Men han var gullig mot mig. Skrev fina brev. Han trodde på mig. Jag vet att han såg nåt i mig, som …

Alex blir tyst. Hans kropp stelnar.

Han betydde mycket för dig, märker jag.

– Nej, säger han och pekar på monitorn ovanför oss. Det är dags för boarding.

***

På väg hem hamnar vårt plan i en vild storm och planet skakas av turbulens. Jag vänder mig om och ser att bröderna Schulman sitter lutade framåt, som i störtloppsåkning, och hör hur de kvider och flåsar. Jordnötterna de tuggat på faller i flisor ur munnarna.

Jag försöker förmedla till dem att flygplan aldrig störtar av turbulens, men får inget gehör. Istället hör jag dem väsa till varandra genom de smala fingrarna.

– Jag sa ju att vi inte skulle sitta längst bak, det skakar värst i bakdelen, säger Alex.

– Exakt! Men det är 50 procent större chans att överleva längst bak, svarar Calle.

– Nej, det är tvärtom. 50 procent mindre chans.

– Tror du? säger Calle och stirrar på sin bror.

Sen går han på toaletten.

Alex ser ännu räddare ut, utan sin bror vid sin sida. Han griper i luften där Calles hand nyss var, men där finns bara ett armstöd.

Jag passar på att fråga:

Om vi skulle störta nu och du fick ringa ett sista samtal. Vem skulle du ringa?

Han svarar direkt, med ansiktet fortfarande dolt i händerna:

– Katrin.

Sen sänker han händerna en bit och ser upp mot mig.

– Eller Aftonbladets nyhetsdesk.