Jag lever med en ständigt pågående – vad ska man kalla det? – inre konflikt. Å ena sidan har jag en ovanligt stor törst efter bekräftelse. Å andra sidan har jag en nolltolerans mot andras, och mitt eget, bekräftelsetörstande beteende. Jag får helt enkelt andnöd när jag märker att någon fular sig och håvar efter beröm. Det har hänt att jag lämnat en middag i förtid, för att slippa ifrån en självupptagen bordsdam, och är Jan Guillou på TV måste jag lämna rummet. Men samtidigt har jag alltså både den självupptagna bordsdamen och Jan Guillou i mig och är ständigt upptagen med att hålla dem i schack.

Ganska länge var denna konflikt så stark att den kunde betraktas som en låsning. Jag kunde knappt öppna munnen utan att fråga mig själv: ”Är jag helt ärlig nu eller säger jag detta för att bli omtyckt?” Hösten 2001 upplevde jag det som nödvändigt att försöka ta mig ur låsningen. Jag började aktivt konfrontera mig själv – skrev till exempel en massa anteckningar om min barndom – för att gå till botten med den jag blivit.

Det hela gick sådär. Arbetet med boken Det är 1988 och har precis börjat snöa hjälpte mig visserligen att ringa in skadan, men jag upptäckte att jag hela tiden tänkte på vad mottagaren – pappan, kritikerna, läsarna – skulle tycka. Så projektet fick delvis motsatt effekt än vad som var tänkt.

Däremot förändrades en del saker när jag träffade min hustru och flyttade till Göteborg i januari 2002. Där hamnade jag utanför de branscher jag tillhört, och fick därmed alltmer sällan beröm eller kritik.Och detta blev avgörande: Själva bekräftelsefrekvensen (som skribent i Stockholm) sänktes betydligt (som webbproducent i Göteborg).

I tre förlovade år levde jag en annan typ av liv.

Tills jag en sommardag för drygt två år sedan kom i kontakt med neonarcissismens oemotståndliga dragningskraft.

Den 20 juni 2005 befinner jag mig i den lilla skrivarlyan som jag hyr på Järntorget i Göteborg. Jag sitter framför datorn – som vanligt under de åren oförskämt lugn och harmonisk – och överväger om jag ska av-sluta den blogg jag startat tre dagar tidigare.

Ingen känner till att den finns, och jag vet att om jag raderar den nu, så kommer ingen i framtiden heller veta att den funnits. Jag sneglar på delete-knappen. Sippar lite ljummet kaffe.

Då händer nåt. Plötsligt visar besöksmätaren att min blogg haft 250 unika besökare det senaste dygnet.

Jag kontrollerar genast härkomsten och konstaterar att de alla kommer från ett och samma ställe: Linda Skugges blogg, just då Sveriges största, där min blogg rekommenderas i ett nyskrivet inlägg. Jag klickar på reload och upptäcker att antalet unika besökare på en minut ökat till drygt 400.

Reload igen, två sekunder senare: 405.

Det är tydligt att det forsar in folk just nu via länken.

Jag väntar 30 sekunder. Reload igen: 438.

Jag har suttit ensam i detta tysta rum och skrivit i åratal utan att få respons från en enda läsare. Plötsligt befinner sig 438 personer inne i rummet, så att säga.

Reload igen: nu är vi 845.

Först då vaknar jag till och går in på min egen blogg för att kolla vad det är dessa 845 läsare faktiskt möts av. Ser direkt några pubertala ordval som jag korrigerar. Byter profil-bilden till en som ser mindre pretentiös ut. Och passar på att radera ett inlägg från dagen före som jag känt mig osäker på. Därefter svarar jag på de åtta kommentarer som kommit in – fyra uppskattande, fyra svinaktiga.

Och därmed har en ny modell etablerats. Ett profilerande av mig själv, i direktsändning. Inkommande kritik – som ”måste” bemötas. En dialog med främlingar – som sker i direktsändning. Produktion – respons – och sen respons på responsen. I den ordningen.

En krävande arbetsmodell, men ändå: jag fick smak på något.

Två år senare vaknar jag upp i en annan stad, i ett annat liv, med en daglig lavin av inkommande beröm och kritik i både mobilen och datorn – och med en känsla av att jag måste leverera respons till dem allihop, så att inte…

Ja, så att inte vadå, exakt? Varför upplever jag (och så många med mig) det som otänkbart att sluta med det oupphörliga publicerandet – och kommenterandet av andras publicerande? Varför forsar miljontals portioner beröm och kritik ut och in i bloggar, Facebooksidor och mobiler?

Det finns de som påstår att vi är en narcissistisk generation. De har fel. Om vi är narcissister så måste narcissistbegreppet revideras. För vi har ju vid sidan om de narcissistiska tendenserna också andra sidor, som gör saken mer komplicerad: Vi har visserligen ett ständigt behov av bekräftelse men också – till skillnad från den klassiske narcissisten – ett allt större behov av att själva bekräfta.

***

En vän som är kemist berättar för mig att utvecklingen går att förankra i rent biologiska processer:

– Det är ett resultat av de senaste årens acceleration i antalet mottagna och skickade belöningar per dag, förklarar han. Bekräftelseberoendet växer nämligen med antal bekräftelser per tidsenhet. Situationer som innefattar belöning resulterar i endorfinutsläpp. Eftersom endorfiner verkar på hjärnans opioidreceptorer, leder regelbunden belöning till ett beroende som på vissa plan liknar det till alkohol eller vissa droger.

Eftersom endorfiner liksom droger är toleransutvecklande, blir till slut bekräftelsen och bekräftandet mer ett sätt att uppnå ”normaltillstånd” än extas. Utan fixarna, abstinens. I takt med att antalet interaktioner via mobilen och nätet ökar utvecklas på så vis ett beroende.

Men alltså inte bara av att få, utan också av att ge. Någonting vi alla kan relatera till, inte sant?

Du skriver ett mail och får ett uppmuntrande svar. Endorfinutsläpp. Och: Du får ett mail och skriver ett uppmuntrande svar. Endorfinutsläpp. Eller: Du väntar i vånda på det avgörande SMS:et. När det kommer: Endorfinutsläpp. Du lyckas skriva ett bra svar tillbaka: Endorfinutsläpp.

Jag söker vidare – googlar termer som ”bekräftelseinflation” och ”belöningsbero-
ende” – och hittar en amerikansk psykolog som tror på ett samband mellan nätberoende och språkutveckling. Dr. Linda Sapadin talar om en ”språklig inflation” – en tendens hos samtidsmänniskan att använda allt mer extrema termer för att förmedla beröm eller kritik. En söt person kallas inte längre för ”söt”, utan för ”drop-dead gorgeous”. En smart person utnämns snabbt till ”geni” eller ”fullständigt jävla briljant”. Och någon man ogillar är ”ondskan på jorden”.

Resultatet, menar Sapadin, blir att mer subtila värdeord som ”söt” eller ”smart” är på väg att förlora betydelse, medan vår självsyn blir allt mer labil: de dagar vi inte blir utnämnda till något så storslaget som ”geni” eller ”drop-dead gorgeous” känner vi oss osedda och upplever att vi måste agera. Agera för att bli kallade vid de namn vi tycker om att bli kallade igen. Så vi sätter oss ner vid tangentbordet och sätter igång. Skriver lite i bloggen, slänger iväg några kommentarer, kanske till och med byter profilbild på Facebook.

När vi förutom att ständigt kommunicera via mail och mobiltelefon nu också dagligen förvaltar våra profiler på nätverkssajterna ökar antal mottagna och skickade responser (per dygn) dramatiskt – och med detta den omnämnda inflationen i värdeord.

***

En följd av att vårt idoga nätverkande, och dess inverkan på bekräftelsebehovet, är att vi är den första generation där den breda massan får pröva på narcissistens tvära kast mellan självsynen geni och självsynen värdelös. Om det för 30 år sedan fanns en handfull personer i samtidskulturen som fick uppleva denna emotionella stress så utgörs motsvarande grupp i dag av hundratusentals minikändisar.

Det är i denna växande grupp som vi stöter på henne överallt – neonarcissisten – som liksom den klassiska narcissisten har ett bottenlöst behov av bekräftelse, men som dessutom alltså har ett minst lika bottenlöst behov av att ge respons tillbaka. Särskilt till det egna nätverket. För det är ju det säkraste sättet att själv bli hörd på den nya sociala webben: att vara en person som själv hör. Arrogans fungerade i nittiotalets medier och kontorslokaler, där en bortvänd rygg betraktades som mystisk, och nedvärderande kommentarer blev en maktmarkör. Men det är länge sedan.

Neonarcissisten är per definition empatisk. Hon har tack vare nätet fått insikt i – och kommunicerat med – tusentals främmande människor, vilket gjort henne mer ödmjuk. Dessutom har hon utsatts för mer eller mindre kompromisslös bloggkritik och så kallat näthat, som brutit ner hennes ego. Resultatet: en ny typ av målmedveten men hänsynsfull nätverkskarriärist.

För att förstå denna nya personlighetstyp bättre kontaktar jag nio personer med stor erfarenhet av att bli utsatta för både beröm och kritik och ber dem berätta om sina respektive bekräftelsebehov.

Kanske kan de lära oss något. De har varit med ett tag. De har befunnit sig i den utsatthet som offentligheten utgör längre än vi. Genom att höra deras berättelse om hur de hanterar den, kan vi förstå oss själva bättre, tänker jag.

Den förste jag ringer är Nils Uddenberg, Augustprisvinnare, biolog och min gamle
mentor, han som inspirerade mig att skriva boken Den sista myten om evolutions-psykologi 1998. Tre dagar efter mitt samtal med honom lägger jag Filip Hammar i en floatingtank. Medan het ånga fyller det mörka rummet ber jag honom berätta om sin självsyn till ljudet av en trevande panflöjt. Jag träffar så småningom Jonas Karlsson, eftersom han verkar hantera skiten så bra. Jag pratar med Ebba von Sydow, enligt egen utsago plågad av sin utsatthet på nätet. Och jag ringer Andres Lokko, en gång vår populärkulturs nav; nu i exil i London.

Under intervjuerna ser jag MP3-spelaren lysa i halvmörkret. Den spelar in dessa nio personers röster. Vissa av dem verkar vara neonarcissister, vissa av dem klassiska narcissister, vissa bara hårt arbetande kulturarbetare. De är alla kändisar. Men det är vi också numera – allihop – i våra respektive nätverk.

Fredrick Federley: politiker

Ålder: 29

Aktuell med: Riksdagsledamot för centerpartiet
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Ett par gånger om dagen.

Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? Att jag vågar vara mig själv.

Är det slitsamt att leva i det här yrket: framgång ena dagen, motgång nästa. En rapport hyllas ena dagen, ett tal sågas nästa.

–  Det är klart att det är jobbigt. Detta att det skrivs om en hela tiden. Ens egna… Jag menar… Naglo Vodka Bar.

Vadå?

– Naglo Vodka Bar. Rummet är inte särskilt mycket större än det här. Det är fredagskväll. Det är trångt. Det är schlager, och alla sjunger med i Carola, och det är drinkar. Och där är jag. Men utrymmet att bara vara där, och slappna av, minskar för mig. Det dyker upp på bloggar sen att ”Federley var där.” Jag kan känna en skräck för det. Det är som att… jag blir mindre och mindre, och mitt offentliga jag blir större och större.

Så påpassad som du är, finns det utrymme för dig att vara på dåligt humör och ryta ifrån? Har det hänt att du gjort bort dig?

–  Folk har nog ingen aning om hur kontrollerad jag är.

(Tystnad. Vi tittar på varandra. Han blinkar inte.)

Hur kommer det sig?

– Vadå?

Att du är så kontrollerad?

(Han pekar mot en bunt papper.)

– Alla riksdagsmän i vår grupp har fått göra en analys av det privata jaget och det professionella jaget, för en forskningsrapport som ett institut gjorde. Och nästan alla mina kollegor, visar det sig, har en ganska stor skillnad på det privata jaget och det professionella jaget. Inte jag. Jag har nästan exakt samma. Du kan få se pappren. Även om jag är totalt kontrollerad kan jag vara mig själv.

Hur menar du?

– Det är väldigt få ord som kommer ur min mun som inte är totalt kontrollerade.

(Vi ser på varandra under tystnad.)

– Även om det kan framstå som om de kommer från ingenstans, som om de bara hasplas fram, så är de mycket väl inövade. Jag ägnar ganska mycket tid varje kväll när
jag ska somna åt att tänka ut vad jag vill ha sagt på det och det mötet, och vad jag vill åstadkomma i den och den debatten.

De gånger som du tappar kontrollen… skräms du då eller vill du dit igen?

(Han ler lite.)

– Jag gillar att stå på mycket mycket tunn is.

Ge ett exempel.

– Man går in i ett rum där man vet att man ska debattera nåt som egentligen inte hör till ens expertis.

Det låter riskfyllt. Det låter som att det ibland leder till att du misslyckas. För du kan väl knappast alltid ro iland med sånt.

(Lång tystnad.)

–  Jag har väldigt lätt att lägga det åt sidan i sådana fall. Det sker väldigt sällan, tror jag. Det har nog aldrig gått åt pipan, faktiskt.

Tänk efter. När sprack isen?

(Lång tystnad.)

– Nej jag kan faktiskt inte.

När är du osårbar då? När känner du dig som ett geni?

(Ler.)

–  Ge mig en sal med 50–60 personer och en scen. Det är allt jag behöver.

Du menar att just 60 är bra? 60 personer – det är optimalt?

–  Blir det fler tappar man nåt. Det går med 10, men det flyter bättre med 60.

När är du som mest självkritisk? Finns det nåt återkommande tema i din självkritik?

(Tyst)

Du kanske inte tänker i såna termer?

–  Nej.

Jag menar inte att…

–  Oftast är det knutet till att jag inte gjort nåt. Värst är det när man bara suttit i möten. Inget av det jag gjorde i dag blir nåt.

Men det är inte självkritik.

– Det är… Jo, jag borde jobbat mer.

Jag borde gjort mer.

Pratar du mycket om dig själv hemma?

–  Om jag tittar på mitt ex, hur han gjorde, så… Han berättade mer än jag, om hur han fått beröm, eller blivit upplyft. För mig, som är en del av offentligheten, krävs det nåt rätt stort för att jag skulle berätta om det hemma. Sen är det ju… jag kan inte tala positivt om mig själv över huvud taget.

(Vi ser på varandra.)

Jaså.

– Ja, alltså, jag kan inte ta beröm.

Ja?

– Jag slår bort det.

Varför?

– För det… är säkert inte sant.

Så… om du skulle höra att någon person du beundrar i offentligheten hade sagt att ”Fredrick Federley är en briljant politiker?”, skulle du inte kunna bli glad då?

–  Nej. Då skulle jag… först bli glad kanske. Men sen skulle jag tänka på hur knäpp den personen måste vara, som tänker så.

Har du inget beröm som du bär med dig, som värmer dig? Du kanske inte samlar på sånt.

– Jag är nog ganska historielös.

Varför då?

–  För att… man måste vidare. Man måste jobba vidare.

Filip Hammar: programledare, producent och författare

Ålder: 31

Aktuell med: Som programledare för Boston Tea Party och animerade TV-serien Myggan.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Inte speciellt ofta. Men om jag gör det så beror det på att mitt galopperande självhat av någon anledning redan har kickats igång. Då vill jag liksom plåga mig själv ytterligare genom att läsa elaka forumkommentarer.
Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? ”Vad duktig du var som simmade över Engelska kanalen i Grattis världen.”

Inför premiären på ett nytt programformat –  vilka rädslor finns?

–  Det enda som oroar mig… Och detta har att göra med min största plåga… att jag har ett ständigt behov att betraktas som progressiv… är att det skulle stå ”Fredrik och Filip på tomgång” i tidningarna. ”De är för vulgära”, gör absolut ingenting. Allt är okej, utom att man hävdar att vi upprepat oss. Ordet ”tomgång” är värst. Som om man är på väg att dega in, att vi bara gör saker för pengarna. Jag är livrädd att folk ska tro det. Detta innebär nåt väldigt krävande: att vi hela tiden måste gå mot strömmen, att vi hela tiden måste föra TV-historien framåt.

Minns du något beröm som berört dig extra mycket?

–  Jag kommer ihåg när det kom.

Vadå?

– SMSet. Vi stod i ett köpcenter i Nashville och precis när vi ska gå in i en karoakebar för att fira att vi spelat in andra säsongen av High Chaparall så dimper det ner ett SMS från Fredrik Strage – som skriver att: ”Det var Werner Herzog-klass på Gary Busey-avsnittet i går.” Det levde jag på i flera veckor.

Mer?

–  Jag minns en gång på Skeppsbron, så kommer Lundell power-walkande och så nickar han åt mig, en liten subtil hälsning. Men ändå: en hälsning. Då kommer jag ihåg
att jag tänkte: ”Nu är jag på väg.” Och en gång träffade jag Calle Lundell som berättade att han och Ulf hade haft högläsning ur 100 höjdare i Österlenhuset tillsammans. Sånt kan jag leva på. Alldeles för länge, antagligen. I stället för att bry mig om vad nära och kära tycker.

Går din självkänsla upp och ner med kritik och tittarsiffror?

– Inte riktigt. Det finns en konstant ångest i mig som… Det finns en autopilot som stressar hela tiden att allting ska vara bra. Det är inte som med Dramatenskådisar, som gör en urladdning på Stora scenen. För mig är det ett konstant orostillstånd – som inte ens kan botas med floating.

I vilken mån finns självhat i den där oron du nämner?

–  I extremt stor utsträckning. Jag har haft en… väldigt dålig period i mitt liv det senaste året. Vilket man kan förklara med att jag haft en väldigt krävande arbetsperiod, som snart är över.

Är ni nånsin oroade över att er karriär som programskapare lider mot sitt slut?

–  När Grattis världen skulle ha premiär tablålades fyrans Medicinmannen mot det, så då hade vi 100 000 tittare färre än väntat. Då började vi spela in en dokumentär om det vi trodde var vårt dramatiska fall. Från topp till botten, skulle den heta.

När ni erövrat TV-branschen, tänker ni att ni vill till andra branscher?

–  Vi vill ju till USA. Så jävla bra är inte Conan, tänker vi.

Det där är ju intressant. Tänker ni aldrig att ni ska vila lite?

–  Nej, och det är ju… sjukt. Hur jag repeterar den där frasen: ”Nästa vecka, nästa månad… då ska vi ta det lugnare.” Men det sker ju aldrig.

Varför då? Vad är det man är rädd för ska hända om man försvann ett tag?

–  Det är ju att det ska ta slut. Det oerhörda behovet att komma på nya former.

Kan du bli bitter över att ni inte får tillräckligt med beröm för att ni väljer att skapa nya format i stället för att köra vidare på gamla beprövade?

–  Jag kan bli bitter över att de tar för givet att vi ska vara så inihelvete innovativa hela tiden. Jag tänker på Lundell igen. En gammal historia: Han satt på bussen när han var som mest neralkad. Och folk stirrade på honom. Hela bussen stirrade på honom där han satt full och trasig längst bak. Då pekar han på dem, enligt legenden, och skriker: ”De senaste två åren har jag släppt två diktsamlingar, tre romaner, fyra plattor och målat sexton tavlor. Vad har ni gjort!?” Ingen jämförelse i övrigt, men just när en TV-krönikör skriver att vi är trötta vill man säga: ”Hur många TV-format har du skapat det senaste året?”

Hur ser din självkritik ut?

–  En typisk grej är som nu i Boston Tea Party, som vi bandar i ett svep, så kan jag känna att jag inte sagt tillräckligt många roliga repliker. Då kan jag känna att ”jag har tappat det”. Särskilt nu när jag inte… mått bra. Jag kan känna att jag är… värdelös.

Händer det motsatta, att du känner att du är ett geni, när du sitter i klipprummet efter en inspelning och ser dig själv?

–  Nä. Oftast tänker man att det saknas nåt. Det är massor av gånger som jag pekat på skärmen och sagt att ”det fanns mer där”, men klipparen skakar bara på huvudet: ”Nej, det här är allt.”

Hur många gånger per program blixtrar du till, tycker du själv?

–  Två eller tre gånger per avsnitt. Högst.

Har priser nån betydelse?

–  Jag ska berätta nåt. På Kristallengalan nu häromsistens, viskade Fredrik: ”Fan vad jag hoppas att vi inte vinner nåt ikväll.”

När kände du dig som osårbarast?

–  Den enda period som jag njutit av framgångarna, var väl månaderna mellan High Chaparall-inspelningarna, när man var ute och söp och fick så många ryggdunkningar. Men då var ju alkoholintaget enormt också. Jag kunde njuta då, av att folk kom fram. I dag orkar jag inte alls. Jag har handen framför ansiktet på krogen.

Varför?

–  Det är stressen som har… tråcklat till det för mig. För vanligtvis… fast herregud… jag lider ju inte… jag tycker ju inte att jag är värdelös. Men jag tycker inte att jag är så jävla bra heller.

Vad är målet?

–  Du måste förstå… Mycket av vårt jobb handlar om att de vi intervjuar ska gilla oss. Det är väl… det är hela syftet med allt jag gör, till syvende och sist. Att George Clooney ska bjuda hem mig på en cocktail. För andra är det att knulla brudar, för mig är det att George Clooney ska bjuda mig till Comosjön och rulla fram drinkbordet.

Hur lyckades ni övertala dem att få intervjua dem?

–  Ljug. Enormt mycket ljug. ”Sex miljoner tittare”, ”Störst i norra Europa” och sånt.

Nämn ett minnesvärt ögonblick när du var osårbar?

– Det är framför allt ett jag tänker på. Vi drack med Pamela när vi hade spelat in. Hon var impad av att vi bara körde liksom, gjorde vår grej. Sen dagen efter skickade hon över en strippa som städade hela vår lägenhet. Det är ju därför man håller på, för att bli bekräftad av dem. Vi vill att gäster som vi gillar ska gilla oss.

Annika von Hausswolff: konstnär

Ålder: 40

Aktuell med: Konstnär, adjungerad professor på Fotohögskolan i Göteborg.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Ungefär en gång i månaden.
Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? Folk jag inte känner pratar inte med mig.

När känner du dig som mest osårbar?

–  Strax efter att jag fått en ny idé känner jag mig oövervinnerlig och osårbar. Det finns ingenting som kan jämföras med den glädjen jag känner då jag förstår att det finns en framtid.

Vet du när du har gjort nåt bra? Eller brukar du märka om det är bra först när du får respons av andra?

–  Jag tror jag har en helt annan relation till mina verk än omvärlden. Jag förstår inte vad det är folk tycker om med mina bilder. För mig är bilderna en del av mig, mitt kött.

Är du känslig för kritik?

–  Jag har varit extremt känslig för kritik. Så känslig att jag periodvis varit kliniskt sjuk. Inte precis för vad kritiken ska tycka men för det faktum att jag har blivit sedd. Det är en vansinnig drift detta att bli sedd. En djup längtan efter bekräftelse som samtidigt innebär det värsta av allt; att vakna upp naken på ett torg utan att veta hur man kom dit. Men sedan cirka ett år tillbaka är allting annorlunda. Jag skiter numera fullkomligt i andras åsikter om vad jag gör.

Vilken kritik har sårat dig mest, som du fått genom åren?

–  Den kritiken har jag själv stått för. Självkritiken har varit helt förödande.

Finns det någon särskild person som du helst av alla skulle vilja få bekräftelse ifrån? Vad skulle du vilja få beröm för?

–  Jag minns att jag rodnade av stolthet när en regissör jag känner berättade att Lars Norén kände till mig och vad jag gör. Jag hoppas det var sant. Annars skulle jag vilja få beröm för min integritet.

Hur sårbar eller osårbar känner du dig inför att en utställning ska ha premiär?

–  Det har hänt många gånger att jag varit ett vrak innan en utställning men sist jag hade vernissage kände jag en tillfredsställelse som jag aldrig känt tidigare. Jag ser fortfarande alla fel och brister i mina bilder som ingen annan ser, saker jag känner att jag inte lyckades fullt ut med. Jag är inte nöjd, jag har aldrig varit nöjd. Men jag kan förlåta mig själv nu för tiden.

När känner du dig värdelös som konstnär? Händer det ibland?

–  Det händer ett par gånger om dagen. Jag fantiserar mycket om vad jag skulle göra i stället, om jag inte sysslade med konst. Men det tror jag ingår i processen. Jag tror man måste ha ett förvridet ego om man ska syssla med konst. Jag tror man måste pendla mellan storhetsvansinne och självförakt. Man måste stundtals vara helt övertygad om att man är enastående för att över huvud taget få någonting gjort.

Nils Uddenberg Läkare: professor, teolog författare och biolog

Ålder: 69

Aktuell med: Jubileumsboken System och passion om Linné. Vann Augustpriset för Idéer om livet 2003.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Högst någon gång i månaden.
Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? Att folk säger att jag är unik för att jag har breda kunskaper både inom biologi och inom humaniora/filosofi och dessutom kan formulera dem på ett begripligt sätt.

Du är 69. Hur mycket jobbar du nu för tiden?

–  Jävligt mycket.

Hur förändras bekräftelsebehovet genom livet?

–  När man är yngre vill man bli bekräftad av äldre, av de man ser upp till. När man blir äldre vill man bli bekräftad av yngre, för att få bekräftelse om att man fortfarande är med i samtiden.

– Jag blir till exempel väldigt glad när du säger att… ja, och det skryter jag med ibland… att jag inspirerat dig att skriva en bok.

Var kommer bekräftelsebehovet ifrån?

–  Jag skulle säga att det finns i oss alla, i varierande grad. Man ser det hos andra djur också: Vi ingår i flera olika flockar. Och vi har olika identiteter i de olika flockarna. I alla de här identiteterna vill man bli bekräftad.

Tror du att Internet luckrar upp gränserna mellan våra flockar?

– Så kan man kanske uttrycka det.

…och finns det en teoretisk möjlighet att en hel generations bekräftelsebehov kan öka markant under en period av bara några år, genom att den plötsligt erfar en närmast onaturlig ström av bekräftelse, dagarna i ända?

– Ja. Fler kommer att kastas in i en… i en situation där det är större risk att man hamnar i den här emotionella svänggungan. Det är tydligt.

Men det är slitsamt att leva där, nära det bråddjupet?

– Ja, men… När jag ser tillbaka på mitt liv, känner jag, måste jag säga, att det har varit ovanligt rikt. Men när folk i min ålder uttrycker avundsjuka mot mig, då blir jag sur, för det saknas insikt om vad det kostat! Det har inte kommit till mig gratis.

Daniel Sjölin: författare och programledare

Ålder: 30

Aktuell med: Romanen Världens sista roman samt som programledare för Babel i SVT.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Jag får inte upp så mycket kul, så jag har tröttnat. Fast nu när nya boken kommit kollar jag på Bokhora och de andra bra sajterna vad de tycker. Det är ju livsviktigt.
Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? Babel. Och att jag verkar snäll. Nu tycker jag faktiskt att jag också är väldigt snäll… Men snällhet är ju ibland en form av självupptagenhet. Så man ska nog passa sig.

Hur tar du kritik?

– Vanligtvis ganska bra, men… min senaste bok lästes ihop väldig intimt med Maja Lundgrens bok, för de kom tyvärr ut samma vecka. I recension efter recension, i artikel efter artikel. Vilket är olyckligt, och slarvigt, jag menar… jag har ju bara kosmetiskt använt mig av mitt eget namn i boken, medan i Maja Lundgrens fall så har det en
helt genomgripande betydelse. Ändå klumpades vi ihop, vecka ut och vecka in. Och då, när man känner att man blir felläst, då kan man råka ut för att… att man helt enkelt tappar… att ens ego inte klarar av det… att man gör det som jag gjorde för en vecka sen.

(Tystnad)

Ja?

– Att man skriver ett brev till en krönikör.

Vad hade han skrivit?

– Jamen måttet var rågat, kände jag. Han hade skrivit om mig och Maja Lundgren i samma andetag och sen avfärdat oss ihop.

Har brevet dykt upp nånstans?

– Nej, tack och lov.

Varför skäms du över det här?

– Man vet ju att man inte ska skriva brev till en krönikör. Man ska inte svara en recensent. Man ska inte kommentera ett blogginlägg. Man ska sitta i båten och hålla käften. Det som jag lyckats med i tio år.

För att?

– För att det visar på en extrem osäkerhet. Och samma sekund som jag tryckte på ENTER insåg jag ju detta och ångrade mig. Men då var det för sent.

Vad svarade han?

– Innan han hann svara skickade jag ett till mail och skrev: ”Förlåt.”

Varför då?

– För att jag kände att… nu har det gått över en gräns. Nu är jag egocentrisk.

Du har en sån varningslampa?

– Ja, det här var en sån varningslampa.

Har du en annan respekt nu för offentliga personer, som ständigt omnämns i sammanhang de inte har kontroll över, nu när du själv varit med om det?

– Väldigt stor respekt! Jag beundrar Lill-Babs och de här personerna som 99 gånger av 100 sitter i båten och tiger. För jag anar ju nu hur svårt det är att hantera den så kallade offentligheten.

Lär du dig sakta att hantera den, eller är det tvärtom, att du förlorar perspektiv ju mer offentlig du blir?

– Låt mig säga så här: Allt beröm du får är heliumballonger. Plötsligt står du där med ballongerna. Och du står där och håller dem och du börjar tro att det är dina ballonger. Särskilt med TV, där beröm delas ut till höger och vänster hela tiden. Du står där med dem och så blir du kränkt när någon knäpper sönder din ballong. ”Vad gör du med min ballong?!” liksom.

Särskilt svårt är det eftersom man inte kan bestämma sig för om det är ens egna ballonger eller inte, eller hur? Vissa av dem har man ju jobbat hårt för och anser sig vara värd.

– Precis. Om man skrivit en bok är det som att man själv gått och köpt en ballong och blåst upp den.

En annan ballong: Du är med på tidningen Elles lista över Sveriges 33 sexigaste män.

– Jag visste förstås att det knappast var karriärstrategiskt att ställa upp på den där fotograferingen. Och jag visste också att den där listplatsen bara beror på att det cirkulerar en massa pressbilder på mig när jag är sminkad och ljussatt. När jag kom till fotograferingen såg de förvånade ut. ”Är det du som är han?”

Trivdes du framför kameran?

– Absolut inte. Jag uppmanades att ”se sexig ut”. Jag har ett tjog miner för att se glad och snäll och pålitligt ut. Men sexig? Nej, jag var ganska hopplös där.

Var du nöjd med resultatet?

– Nja. Jag skulle nog ha framhärdat och försökt se harmlös ut i stället. Man ska inte motarbeta grundmaterialet.

Har responsen varit okej?

– Det är fler av mina anhöriga som har gratulerat till femteplatsen än som har gratulerat till boken. Men det är förstås ett gränsfall. Har man en gång bestämt sig för att vara TV-mupp har man lite grann sålt sig som seriös författare. En allvarlig konstnär ska inte vara för produktiv, inte synas för mycket i media och inte vara mångsysslare.

Jonas Karlsson; skådespelare och författare

Ålder: 36

Aktuell med: Långfilmen Den man älskar, TV-serien August, pjäsen Första rummet och novellsamlingen Det andra målet.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? En tid efter premiärer.
Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? ”Hej, jag skulle bara vilja tacka för…”

Har du tagit nåt slags beslut om hur du ska hantera recensioner?

– Vad gäller teater så… Ja. Jag har bestämt mig för att inte läsa dem i stunden, direkt efter premiären. För jag vet att jag ska upp på scen igen senare på kvällen, och då finns ju en risk att jag påverkas.

Har du följt det beslutet?

–  (Skratt) Det har hänt att jag avvikit från det, tyvärr.

Var du mer sårbar när du skulle ge ut din novellsamling?

–  Jag kom nog till en punkt där jag kände att den var bra, så jag kände mig ganska orädd. Sen har jag faktiskt tänkt att: ”Synd att jag inte kan känna så där med teatern också.”

Finns det någon formulering från någon recension som bitit sig fast?

– Ja, det… fast jag tycker inte att… (Lång tystnad.)… jag tycker inte kritik har så stor betydelse för mig, ändå. Men en intressant iakttagelse är att… Får man en dålig recension så kan man vara ledsen i flera veckor, och får man en bra är man glad i två timmar.

Är kritikerna och publiken samstämmiga?

–  Jag kan ju säga så här: en bra recension kan aldrig uppväga en oengagerad publik. Får man en hyllande recension ena dagen och så sitter publiken och gäspar nästa dag så är recensionen borta så här (knäpper med fingrarna).

Umgås du med skådisar?

–  Både och.

Vem är det tuffast att få kritik från?

–  Det är klart att det alltid… liksom… är viktigare om det är nån man respekterar.

För ett tag sen fick jag höra av någon att Fredrik Wikingsson ”beundrar” mig. Det gjorde mig barnsligt glad i stunden.

– Det där är intressant. Om nån sa så där till mig, att Fredrik Wikingsson beundrade mig…

Ja?

–  Ja, det skulle ju inte kännas bra.

Vadå?

–  Det skulle göra mig nojig.

(Skrattar) Berätta.

–  Jo, för då får jag inte göra honom besviken. Jag skulle till och med kunna gå igång på det. (Skrattar) Intala mig själv att: ”Jag skiter väl i om Fredrik Wikingsson gillar mig!” Och sen skulle jag stressa upp mig ännu mer: ”Måtte inte Fredrik Wikingsson bli besviken nästa gång han ser mig på scen!”, typ. Nej, det skulle göra mig stressad om jag fick höra det där.

Är det så att det i varje uppsättning finns minst ett sånt magiskt ögonblick, då allt stämmer?

– Man kan ju vara i ett sammanhang där… jag kan ju välja nu, saker som jag själv hoppas på. Annars kan man hamna i nåt som inte tillhör mig. (Hostar våldsamt.) Men det där du pratar om… ögonblicken då man känner att: ”Precis just nu, fan vad bra, nu är alla de här frågorna i luften. Nu är det komplext, och nu är det stort. Nu är det stor konst.” På ett sätt som man inte gör på andra platser, eftersom… På teatern är det så koncentrerat. Den stunden. Det ögonblicket. Det är ju… är ju hundratals gånger mer värt än en recension.

Där är belöningen.

–  Just det! Den där stunden är så påtaglig. Den kan du aldrig ta ifrån mig, ifrån en skådis. Till och med om det satt en antagonist där. Han kan inte nå dig. Och efter en sån föreställning, med en sån stund, är man ju otroligt omnipotent. Och efter det där förhöjda läget, är det självklart att man vill vara kvar i det där.

Det är ingen slump att skådisar blir alkade.

–  Nej, verkligen inte, det är mer logiskt än en slump (skrattar).

Du sitter i logen efter en ovanligt stark föreställning. Publiken lämnar byggnaden. Du är på den där vågen. Hur gör du för att landa?

–  Jag går hem.

Går det att få kontakt med dig då?

– Alltså… (tystnad).

Är du kul att vara med då?

– Alltså … eh… det vet inte jag. Jag kan… ofta åker jag bara hem. Jag har lärt mig. Jag har tagit det beslutet. Men det som är så grymt med teater är att när man ska upp nästa kväll, och tänka att man ska göra om det där så är man bara (PANG! Slår med händerna i bordet) bränd. Det går inte att ta med sig.

När känner du dig värdelös?

–  Det är enkelt att svara på. Det är när jag läser en pjäs för första gången. Det låter så tomt då, replikerna, det verkligen ekar.

Var kommer din självkänsla ifrån?

–  Jag tror att min självkänsla kommer ifrån att jag har en någorlunda bra uppfattning om mina begränsningar. Och… eftersom jag inte kommer från nån konstnärsfamilj… Mamma var barnsköterska, pappa plåtslagare. Jag är fostrad i det där: ingen människa är bättre än nån annan. Hur bra kväll jag än har på scen så sitter det så djupt i ryggmärgen på mig: ”Ja, det var bra, men inte nåt som nån annan inte skulle kunna göra lika bra.”

Anna Carrfors Bråkenhielm: VD Silverback

Ålder: 41

Aktuell med: VD Silverback
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Aldrig.

Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? Att jag är ”duktig”.

Du måste blivit skakad, när drevet gick mot första säsongen av Robinson?

–  Jag var mest frustrerad. Jag kände ju att vi som kollektiv hade skapat nåt väldigt bra, och det var frustrerande att folk inte insåg det. Sen blev jag nog ledsen när man ville måla upp mig som en kallhamrad businesswoman. Den bilden av mig var svår att tvätta bort sen. Det är först nu som den börjar försvinna, i takt med att min egen osäkerhet försvinner.

Vilken typ av osäkerhet är det som börjar försvinna?

–  När jag blev chef var jag inte trygg i min chefsroll. Jag trivdes inte i medieljuset och det tolkades som arrogans, när det egentligen hade att göra med min blyghet och sociala inkompetens och ovilja att stå på scen. Sen, när alla plötsligt älskade Robinson, då skulle alla skriva om mig som person. Och då hade jag svårt att hantera det, så jag drog mig undan. Det togs för nonchalans, fast det inte var det. Det är först de senaste åren jag börjar känna mig trygg och orädd. Det har tagit elva år och först nu börjar jag känna mig okej.

Hur är det i dag när du attackeras i offentligheten? Ibland måste du bli sårad, även om du är van nu?

– Nej, det där har jag ju lärt mig.

Tänk efter.

– Det skulle vara, nu senast… på Kristallen, när Schyffert kör en grej på att: ”Man borde skicka hem Bygglov till Anna Bråkis och så kan dom bygga om hennes altan och göra ett svartjobb så hantverkaren får bli känd och gå på Stureplan och fixa brudar och knulla.” (Tystnad. Vi ser på varandra.)

Varför reagerar du på det?

– Jo, för då kan jag känna så här: Jag som aldrig har utnyttjat min ställning för att få några dealar privat på nåt sätt någonsin över huvud taget…

Ja?

– Varför ska han välja mig?

Kan du inte bjuda på det?

– Han valde väl mig för det är så absurt att just jag skulle ta hem ett TV-program för att fixa min veranda.

Har du pratat med honom?

– Han fick en sämre deal med oss när vi ska sälja hans TV-program utomlands som straff. Så nu är vi kvitt. (Skrattar).

Följer du bilden av dig själv i media?

– Medvetet undviker jag att läsa kommentarer på Resume.se. Den typen av… kvinnohat. När det är jag och Ebba von Sydow som omnämns, då får moderatorerna gå in och rensa alltså, det vet jag.

Varför bryr du dig om kommentarerna?

– Jag läser dem ju inte så ofta, så… jag väljer bort det. Men sen ibland när jag känner mig… osårbar nån gång, så går jag in ändå där, för att titta, och så läser jag nåt – som hugger till.

När känner du dig som mest osårbar då?

– När vi är på säljresor, säg TV-mässan i Cannes, och vi har 130 säljmöten och hela jävla TV-världen passerar igenom vår våning och reagerar och lyssnar på våra idéer och vissa köper grejer. Det är fantastiskt.

Förutsatt att du tror på idéerna, antar jag?

– Åh gud ja. Och det blir ett så otroligt flow. Och på kvällen sätter man sig ner och man är jättespeedad. Som när vi var i L.A. elva personer och hade arton säljmöten och var ute på alla kanalerna och festade på kvällarna och gjorde en deal på 4,5 miljoner och resan kostade 150 000 och vi bara ”Yes!”. Och varje gång tänker man att det är nån slags chimär.

Att leva i det här hamsterhjulet som det är att jaga tittare, att försöka undvika besvikelser, är det inte slitsamt i längden?

– Det är inte slitsamt. Eftersom… Jag har ju organisationen omkring mig, och jag har back-up hemma. Jag kan styra min tillvaro. Jag har kontroll på situationen, känner jag, och framför allt: jag är inte längre beroende av någon stor mediekoncern, utan jag äger företaget själv, så det jag tror på är det jag förmedlar, och det är väldigt skönt.

Hur mäter du framgång?

– Så här är det. Jag gillar det mätbara. Det är underbart att arbeta med nåt som går att mäta. Man får tittarsiffrorna dan efter. Man kan mäta lönsamheten väldigt konkret. Jag älskar att se till att ett företag blir lönsamt. Jag vill att det ska gå att mäta… framgång. Jag bygger aldrig upp några luftslott för att dra in kapital. Och det där… siffrorna… kan ingen ta ifrån mig. Det är svart på vitt. Jag älskar att ha ordning och reda på papper och siffror, och få en trygghet i sådana rena klara bevis på att man har gjort ett bra jobb.

Andres Lokko skribent

Ålder: 40

Aktuell med: Antologierna Andres Lokko 1987–1997 och Andres Lokko 1997–2007, som krönikör och kritiker i SvD och ständig medarbetare på Expressens kultursidor samt som manusförfattare i Killinggänget som just inlett arbetet med en pjäs för Dramaten.

Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Jag väljer bort den frågan eftersom jag hatar den! Hoppas det är ok med dig.

Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? ”Du får mig att vilja flytta till London.” Tätt följt av handskrivna brev från personer med alldeles för mycket fritid som vill diskutera Ingmar Bergmans gudstro.

Du har varit väldigt synlig i populärkulturen, och nu syns du mindre…

– Det är ju inte så konstigt eftersom jag bor i ett annat land!

Hur känns det?

– En av hundratals anledningar till att flytta till England var att jag, i alla fall för
ögonblicket, känner att den stockholmsmediala ankdammen kan bli ett väldigt okreativt och betungande ok där alla till slut blir exakt likadana små kopior av varandra. Jag mår helt enkelt mycket bättre av att betrakta Stockholm och Sverige härifrån.

Men…

– Även om jag är minst lika fåfäng som the next guy så har jag svårt att se något självändamål i att synas, eller att vara med. Jag inbillar mig ju att jag i mitt skrivande alltid har haft nån slags agenda, nån politisk ryggrad, nåt att säga, som handlar om – jag hatar det ordet, men… utanförskap.

Så…

– Till slut får man ställa sig utanför även rent geografiskt. Jag har svårt att förstå den brutala sifferhetsen som drabbat svensk media. Inte nåt ont om Alex Schulman men han blev nästan en symbol för detta vrålande efter ”Störst störst störst. Mest mest mest.”

Men om du…

– Och där blir detta till slut det enda som är intressant. Kvalité mäts för stunden endast i siffror. Vad är agendan här? Var är politiken? Var är viljan att faktiskt försöka förändra något med text?

Vem vill du ha bekräftelse ifrån?

– Alla – inkluderat mig själv – som på ett eller annat sätt jobbar med kreativ verksamhet vill ha bekräftelse från personer som är längre upp än dem i den finkulturella hierarkin. Och det kan ju få rätt fåniga konsekvenser: Till exempel om Veckorevyn ringer och frågar: ”Hej, vill du komma och testa vårens yoghurtsorter med oss” så svarar jag att ”Nej, yoghurt har ingenting med mitt jobb att göra”, men om Gunnar Bohlin från P1 ringer och frågar: ”Hej vill du komma och tala om yoghurtens roll i poesin, och kanske smaka vårens nya sorter?” så svarar jag med ett rungande: ”Jajamensan!”

Bli mer konkret. Har du några minnen av att du blivit barnsligt glad för beröm i vuxen ålder?

– Ingmar Bergman ringde Tomas Alfredssons telefonsvarare en gång, och sa att han gillade våra Fyra små filmer om…. Det skulle väl vara det då. Och en gång bjöd Lars Norén på en gammeldansk, för att han sa att han gillade det vi gör. Sånt är ju onekligen en smula magiskt.

Är folk mer bekräftelsetörstande i dag, tror du? Eller är det bara det att vi ser det, tack vare den nya transparensen?

– Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antal vänner. Alla som ens befattar sig med media hamnar indirekt i en tävling som i förlängningen tar över hela ens tillvaro. Det går säkert över, men just nu har det nästan nått lite läskiga nivåer.

Menar du att du inte är lika uppmärksam på dina texters genomslag som alla andra? Är du säker?

– Jag har aldrig mätt genomslagskraften i nåt jag har skrivit, jag har nog aldrig ens tänkt i de termerna. För mig låter det som om jag skulle vara med i Fame Factory liksom, eller att det handlar om en tittaromröstning. Jag har aldrig resonerat så om en enda text. Jag menar, skulle den bli bättre om den har kommenterats? Texter som betyder så mycket för mig själv att jag skulle kunna tatuera in dem på ryggen kan mycket väl mötas av total tystnad och något jättetramsigt jag skrivit kan leda till att nitton TV-program vill att man ska prata i deras soffa. Men det har ju inte ett dyft att göra med vad som är viktigt för mig eller vad jag tycker är bra.

Så när känner du dig bekräftad?

– Att skriva är som att ensam befinna sig på en kronisk Sydpolen-expedition. Det gör inte så mycket att ingen annan märker om jag sätter upp den här flaggan på den där allra sydligaste punkten där jag personligen aldrig har varit förut.

En ensam person på Sydpolen är ganska sårbar.

– Jo, som fan. Jag kan ofta vakna och fundera på varför man ens utsätter sig för att skriva för en publik. För det är en hemsk känsla att med jämna mellanrum känna: ”Jag är fullständigt värdelös.” Men på ett aningen manodepressivt sätt är ju topparna – när man känner att: ”Shit jag är faktiskt ganska bäst” – hur sällan man än når dem – så härliga att de kompenserar för dalarna.

Är du säker?

– Nästan.

Ebba von Sydow chefredaktör: Veckorevyn.com

Ålder: 26

Aktuell med: Chefredaktör för Veckorevyn.com
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? Googla har jag slutat med, däremot bloggsöker jag för att hålla koll på läget.

Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? ”Förlåt, men jag måste säga att jag hade helt fel uppfattning om dig, innan jag träffade dig.”

När känner du dig osårbar i ditt yrke?

–  Jag kan inte svara på det. För allt hänger ihop. Jag kan inte dela upp jobb och privatliv så.

Du är den första som har fört det på tal över huvud taget, av dem jag intervjuar, förutom Fredrick Federley. Privatlivet.

– För mig är det avgörande. Jag kan ha skrivit världens bästa artikel, men kan ändå inte glädjas – för att Han inte ringer. Dygnets alla timmar hänger ihop. På samma sätt kan jag känna mig stark om jag är nykär eller har massa grymma saker på gång på det privata planet. Eller om det är en kompis som är glad. Då känner jag mig stark.

Hur mycket följer du det som skrivs om dig i media, inklusive bloggar?

–  Jag läser det jag kommer över.

(Tystnad)

Vågar du det?

–  Jag tror att alla läser om sig själva, att alla googlar sig själva. Andres Lokko berättade det, kommer jag ihåg, att han bloggsöker sig själv varje dag. Det gör han, och det gör jag, och alla andra.

När du är självkritisk, finns det nåt ”tema” då, som återkommer, i din kritik mot dig själv?

–  Ja, verkligen. Det är när jag blir för… personlig. I ett blogginlägg eller en krönika.

Två timmar senare?

–  Nej, snarare en kvart senare.

Vad är det som händer då, exakt?

–  Att jag känner att texten är för personlig.

Hur då?

–  Fjortisaktig. Töntig. Som en gammal Kent-text. Då behöver jag bara någon som bekräftar att det är okej. En kompis, eller min syster. Som säger att det var ett fint inlägg.

Det finns extremt mycket aggressivitet mot dig. Har du hittat en modell för att hantera den?

– Jag har alltid haft samma modell: ”Kill Them With Kindness”. Jag har fått så mycket träning.

Hur då menar du?

–  Jag har alltid… Hur står man ut? Jag har alltid… Folk har alltid hatat mig. (Tystnad) Sen jag började första klass har det varit konflikter. Jag har nog alltid hamnat i centrum. Jag vet inte riktigt varför men… jag var alltid stor, pratade inte som alla andra. Mörk röst… sa ”schju” i stället för sju. Alltid var det nåt som alla anmärkte på. Det har alltid varit konflikter. Det är bara det att nu är det hela Sverige som bråkar med mig i stället för de på skolgården. Och jag har samma modell nu som alltid: Att försöka höja blicken.

Berätta mer.

–  Att höja blicken och fokusera på nästa steg, nästa bok, nästa nummer av tidningen. Nästa artikel.

Nästa bok?

–  Jag skriver på en roman nu.

För att fly hotet siktar du uppåt. I stället för att konfrontera?

–  Det kan nog irritera folk ibland, att jag undviker konflikten, inte svarar tillbaka med en arg krönika utan i stället fokuserar på att gå vidare. Det retar folk ibland.

Det måste påverka dig.

–  Det triggar mig. Jag gillar att stå på barrikaderna. Vara underdog. Slåss mot någonting.

Men när rubbas du då? Ibland måste även du bli… skakad.

–  Absolut.

Försök. Även du måste känna djuriskt hämndbegär.

–  Jo, när jag fick det här topperbjudandet att sluta på Veckorevyn och gå till Veckorevyn.com, och alla skrev att jag hade fått sparken. Då blev jag jätteledsen.

Grät du?

–  Nej. Jag grät färdigt på Expressen.

Hur känns det nu när du sitter och försöker skriva en roman?

–  Varannan dag känner jag: ”Vem tror jag att jag är. Det kommer bli värdelöst.” Varannan dag tänker jag: ”Det här kommer bli fantastiskt. Den här kommer att få stor betydelse.”

Blir du aldrig trött på ditt sätt att leva, att ständigt skapa nya utmaningar för dig själv?

–  Jag har… Jag har haft ups and downs. I våras var det riktigt illa. Jag var väldigt nära att sluta och flytta till Göteborg och skita i allt. Det var så… Folk är bara så hårda. Så elaka krönikor… jobbigt på jobbet, allt var tufft.

Men du stannade?

–  Ja.

Känns det skrämmande att tänka på att inte vara med på mediescenen? Skulle du våga?

–  Jag tror alltid att jag ska göra det efter nästa grej. Som nu, tänker jag att jag ska göra det efter att romanen är klar. Men det kanske inte händer.

Narcissist

Sväljer smärtan

Reagerar på kritik med känslor av raseri, skam eller förödmjukelse – men visar det inte utåt

Utnyttjar andra

Exploaterande förhållningssätt inför andra: drar nytta av andra för att uppnå

egna syften

Anser sig

speciell

Anser att de egna problemen är unika

Söker beröm

Kräver ständig uppmärksamhet och beundran: går med håven för att få komplimanger

Drömmer om framgång

Fantiserar om gränslös framgång, makt, begåvning, skönhet eller ”perfekt” kärlek

Oempatisk

Bristande empati: oförmåga att förstå och leva sig in i hur andra känner sig

Överdriver

Pendlar mellan en grandios och värdelös självbild. Överdriver förmågor och talanger, för att bli betraktad som ”speciell”

Neonarcissist

Visar smärtan

Reagerar på kritik med känslor av raseri, skam eller förödmjukelse – och visar det utåt

Utnyttjar varandra

Exploaterande förhållningssätt inför andra: bli en del av mitt nätverk så blir jag del av ditt

Anser nätverket speciellt

Anser att de problem som ens nätverk har är unika

Söker utrymme

Kräver ständig uppmärksamhet och beundran: går med håven för att bli omnämnd

Drömmer om uppmärksamhet

Fantiserar om att i media framstå som någon med gränslös framgång, makt, begåvning, skönhet eller ”perfekt” kärlek

Empatisk

Stor empati: förmåga att förstå och leva sig in i hur andra känner sig, efter att ha läst och kommunicerat med tusentals andra

Underdriver

Pendlar mellan en grandios och värdelös självbild. Överdriver dock sällan förmågor och talanger, eftersom det inte tjänar någonting till (det är så enkelt att faktagranska nu för tiden). Underdriver hellre, för att framstå som ödmjuk

Sigge Eklund

Ålder: 33

Aktuell med: Pocket-utgåvan av Varulvsvalsen och VD för Vulkan.se.
Hur ofta googlar och/eller bloggsöker du dig själv? I perioder när jag syns i media bloggsöker jag mig på Bloggsök.se varje dag.

Vanligaste beröm du brukar få av folk du inte känner? ”Du är snygg” eller ”Jag älskade din blogg”.