”Has Haider Ackermann finally arrived?” Style.com ställde frågan på allas läppar. Det var en lördag i mars 2009 och designern hade visat sin höstkollektion på École des beaux-arts i Paris sjätte arrondissement. Här fanns alla hans signaturplagg: Den svepande fotsida kjolen. Den mjuka skinnjackan som smiter runt kroppen. Draperade klänningar som hämtade ur Tusen och en natt. Snitt och manér som redaktörerna på front row sett flera gånger förut – bara med den lilla skillnaden att den här gången var allting snäppet vassare. Det tycktes alla vara överens om. I recensionerna efter visningen talades det om en lysande kollektion. Och designern som i nästan ett decennium stillsamt tuffat på med sitt modehus, påhejad av en liten men trogen skara fans, placerades i bländande strålkastarljus. Plötsligt tycktes Haider Ackermann ha gjort allting rätt.

Nu är det sommar, drygt tre månader har gått sedan den där magiska visningsdagen i Paris. Haider Ackermann är i Antwerpen, staden där han i mitten av nittiotalet utbildade sig på den berömda modeakademien och fortfarande har större delen av sin verksamhet. Det är en loj junieftermiddag och tomt i butikerna kring Nationalestraat där belgiska nationalhelgon som Ann Demeulemeester och Dries Van Noten huserar. I Veronique Branquinhos flaggskeppsbutik är det ”totale uitverkoop” sedan modehuset några veckor tidigare gått i graven.

Haider har varit igång sedan halv sju i morse, besökt en av sina fabriker tillsammans med sin assistent och visat skisser inför den kommande vårkollektionen. Han är klädd i några grå och beige t-shirtar i lager på lager och ett par grova kängor. Graciöst slänger han en YSL-kofta över ryggen på sin kaféstol. De tunna glasögonbågarna, som hämtade från en svunnen tid, sitter där de brukar på hans välformade näsa. Han ser ut som en ung Johnny Depp, med cappuccinofärgad hy och kolsvarta kortklippta lockar. Jag påminner honom om att höstkollektionen var en formidabel succé. Han nickar.

– Ja. Förvånande nog.

Varför ”förvånande”?

– Eftersom man aldrig kan veta, säger han ödmjukt. Man vet aldrig hur folk ska reagera på det man har gjort. När man börjar med en kollektion är man osäker, man har ingen aning om vad den ska resultera i. Det är som att simma i okända vatten. Och, du vet, man jobbar så intensivt med kollektionen att man inte har någon som helst distans. Efter alla månader med den är man bara trött på den och vill börja med nästa. Men… under visningen, när tjejerna kommer tillbaka för att byta om, så brukar man kunna känna av om något är på gång eller inte. Den här gången var det rätt bisarrt, för det var väldigt tyst och lugnt. Det kunde tyda på att allt gick fel lika väl som rätt.

När insåg du att det gick rätt?

– Det var min pressagent som sa till mig efter visningen: ”Hörde du applåderna?!” När jag kommer ut för att tacka efter en visning är det som om jag får en total blackout, jag är så skraj för de där människorna. Men sen hörde jag att det var massa applåder. ”Oh, det kanske gick bra…” Och det gjorde det.

Applåderna efter visningen ville aldrig ta slut, varken på Les beaux-arts eller i trycksvärta under dagarna som följde. Det var som om tidningarna försökte bräcka varandra i superlativer. Style.com listade kollektionen som en av höstens tio bästa. ”On aime”, vi älskar den, skrev den franska dagstidningen Le Figaro. ”A sensationally well cut and composed collection”, menade Fashion Wire Daily. ”Haider Ackermann’s take on drapes is the best so far this season”, konstaterade demonrecensenten Suzy Menkes i Herald Tribune.

Läser du recensioner?

– Ja, det gör jag.

Hur känns det?

– Well… det känns bra.

Om de är bra…?

– Jag har aldrig fått dåliga recensioner. Jag har fortfarande väldig tur med recensionerna. Men hur som helst tycker jag att det är viktigt att vara medveten om dem. Att försöka förstå varför folk tycker om en kollektion, vad som kan ha berört dem. Vilket alltid är förvånande, eftersom det kanske inte är samma sak som man själv tycker.

Själv var Haider mycket mer nöjd med förra vinterns kollektion, men han försökte förstå, försökte analysera, varför höjdarna på front row applåderat så ivrigt när modellerna skred fram till Leonard Cohens rossliga stämma i blodröda draperingar, delikat skurna sidenjackor och asymmetriska klänningar som smekte catwalken. Han vandrade runt på Paris gator under sömnlösa nätter. (”Mina tankar är mycket mer klarsynta i mörkret…”) Han tittade på den filmade visningen, spolade bandet fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad var det egentligen som hade hänt?

– Kanske var den här kollektionen enklare, mindre komplicerad? funderar Haider högt. Förra vintern handlade mycket om lager på lager, man visste varken var den började eller slutade. Vilket kanske var för komplicerat för en del. Jag vet inte. Jag försöker förstå, men det är inte alltid så lätt.

Han drar handen genom de svarta lockarna, fortsätter sedan eftertänksamt:

– Samtidigt kan jag gilla tanken på att det inte var min egen, men många andras, favorit. Jag menar, om man var så säker på sin egen smak hela tiden skulle ingen utveckling ske. Det vore också ganska själviskt om jag bara brydde mig om att jag själv var nöjd med kollektionen. I slutändan vill jag att folk ska känna sig bekväma i plaggen.
Så vad andra tycker spelar stor roll. Jag gör ju inte det här bara för mig själv.

Haider beskriver kvinnan på hans höstcatwalk som en ensam nomad, en Einzelgänger (ensamvarg) som han uttrycker det, som kommer från ingenstans, på flykt från något och är på väg ingenstans.

– Mina kollektioner bygger ofta på känslor, säger han i ett försök att förklara. De återspeglar vad som händer i mitt liv. Och just nu är min situation väldigt underlig. Jag vet varifrån jag kommer, men inte vart jag är på väg.

Som vanligt hade kollektionen tagit avstamp i musik, den här gången Leonard Cohens långsamt malande I’m Your Man: ”If you want a lover/I’ll do anything you ask me to/And if you want another kind of love/I’ll wear a mask for you/If you want a partner/Take my hand/Or if you want to strike me down in anger/Here I stand/I’m your man.”

– Jag hade just inlett ett nytt förhållande. Allt hänger ihop… Men, det var också de här erbjudandena jag fått… Jag visste att en massa människor skulle komma på visningen. Det fanns något sarkastiskt över det. Jag visste att folk ville ha mig. Så jag bestämde mig för att leka med det.

När Suzy Menkes rapporterade från höstvisningen i Herald Tribune skrev hon inte bara att Haider Ackermann gjort säsongens vackraste draperingar utan hintade även att ”the designer is first in line to take over the Martin Margiela brand”. Ryktena kring Martin Margielas reträtt hade figurerat sedan förra hösten, även om ledningen envist förnekat att den mystiske belgaren skulle lämna sitt eget modehus (vilket köptes av Diesel 2002). Raf Simons pekades i pressen ut som en möjlig efterträdare, men denne förlängde i stället sitt kontrakt med Jil Sander. I Herald Tribune kommenterade Suzy Menkes Haider Ackermanns potentiella Margiela-gig: ”But you don’t know whether to wish this fate on someone with such imagination and skill that he deserves investment in his own label.” Jag frågar lite trevande om Margiela-ryktena och förvånas över Haiders raka svar.

– Det var ett av dem, konstaterar han kort. Men det fanns också andra.

Vilka de andra erbjudandena var vill Haider Ackermann inte avslöja. Han vill inte prata så mycket om dem alls. Och han tackade nej till allihop.

– Du vet, det känns som att jag är ett träd, ett väldigt ungt träd, och för att kunna skriva på ett kontrakt krävs att… les racines… vad heter det? Du har trädet och du har…

Rötterna?

– Ja. Rötterna måste vara starka för att du ska kunna dela dig i två delar och designa både din egen och en annan kollektion. Och det är för tidigt. Självklart känner jag mig hedrad, självklart är jag smickrad. Men – jag kommer att göra det när jag känner mig redo. Jag har ingen lust att skriva på ett kontrakt bara för äran eller för pengarna. Jag kommer att göra det när jag är mogen nog att föra både det huset och mitt eget framåt.

– En del människor tyckte jag var tokig som tackade nej. Det kanske jag var, vem vet? Men man måste följa sin intuition. Man måste följa sina känslor. Och jag tvekade för mycket. Jag borde ha vetat. Så för en del människor kanske jag framstår som galen, men jag är den enda som kan fatta det beslutet. Jag vill inte lura någon, och särskilt inte mig själv. Jag står för mitt beslut. Även om jag ibland vaknar på morgonen och tänker: ”Vad har jag gjort!?! Jag skrev inte på…”

Mitt i en ekonomisk kris och allt…

– Det var rätt beslut, tro mig.

Om du skulle ta ett jobb för ett annat modehus, skulle du fortsätta med ditt eget märke då?

– I cannot give up my baby, can I?

***

Några timmar senare kliver vi på tåget mot Bryssel. Det kommer vara kväll när Haider anländer i Paris, där han bor och har sin ateljé. Den här resan gör han två dagar i veckan. Tåget fungerar som en mental sluss mellan kreativitet och business. Haider designar i Paris Maraiskvarter, i ett hôtel particulier med en ”underbart vacker gård dit ett delikat ljus letar sig in”. I Antwerpen, i en kvadratisk Le Corbusier-byggnad, sköts siffrorna och mönsterkonstruktionen.

– Fantasin, drömmarna och skönheten finns i Paris. Verkligheten är här, säger han.

Han har sänkt rösten, ibland är den så lågmäld att bandspelaren knappt snappar upp hans ord. Medan prydliga villaförorter svischar förbi utanför fönstret och solen sakta sjunker ner bakom träden berättar Haider att han under stora delar av sitt liv befunnit sig på resande fot.

– Jag gillar att vara omgiven av främlingar, av okända ansikten. Jag älskar tanken på okända ansikten. Det är något jag fått från mina föräldrar.

Haider Ackermanns pappa var kartograf och familjen flyttade runt i Nordafrika, mellan Etiopien, Tchad och Algeriet. (Haiders idol Yves Saint Laurent växte upp i en av städerna där de bodde, Oran i Algeriet.) Haiders förkärlek till långa draperade tygsjok och glänsande ornament är knappast någon tillfällighet.

– Min estetik grundlades i Afrika, säger han. Du vet, man gick där i medinan i alla de här städerna och såg kvinnor som rörde sig som spöken längs väggarna. Men under burkorna glittrade det som om man tagit ecstasy! Där fanns juveler, färger, guld… allting glänste. Eftersom jag bara var ett barn fick jag vara med på festerna bland alla kvinnor, jag var för liten för att vara med männen. Jag var alldeles hänförd. Det var otroligt spännande att se som liten pojke.

***

Det vilar en air av både tidlöshet och rotlöshet över Haider Ackermann. På många sätt ger han intrycket av en gammaldags gentleman, som artigt ber dig kliva på tåget före honom, talar med mjuk, poetisk stämma (med odefinierbar accent) och undertecknar sina mail med artighetsfraser som ”with my affection”. Under barndomsåren var han isolerad från allt vad västerländsk popkultur heter. Han var 11 år gammal första gången han såg en film på bio. I dag säger han att han nog inte är någon särskilt modern person.

– Personer jag beundrar tillhör ofta det förflutna. Oavsett om det handlar om författare, sångare eller andra. När folk frågar mig vilka skådespelare och filmer jag gillar nämner jag alltid gamla namn, som Charlotte Rampling och Luchino Visconti. Samma sak med musik.

Samtidigt är Haider Ackermann den evige nomaden. Född i Colombia. Uppvuxen i Nordafrika med franska föräldrar. Utbildad i Antwerpen. På pappret fransman – men när han kallar sig det skrattar vännerna åt honom. Utöver de senaste åren i Paris har han knappt bott i Frankrike. Efter kringflackandet i Afrika hamnade familjen Ackermann så småningom i Holland. Haider ville studera mode och tvekade mellan akademien i Antwerpen och Central Saint Martins i London.

– Jag valde till slut Antwerpen på grund av en kärlekshistoria. När jag tänker på det så här i efterhand finns det alltid en orsak till saker och ting. Jag flyttade till Paris på grund av en kärleksaffär också. Good Lord! Poor romantic…

Tror du att din stil skulle ha sett annorlunda ut om du i stället gått på Saint Martins?

– Oh, ja. Men jag tror att Antwerpen var bra för mig. Jag var van vid alla färger och ädelstenar från tiden i Afrika. Medan Antwerpen handlar om lågmäldhet, om integritet, om respekt för kvinnan. Jag lärde mig mycket där. Men, som min pressagent brukar säga, det måste alltid finnas med något som glänser i mina kollektioner. Några små paljetter någonstans. Det är mitt förflutna.

Du gick tre år på skolan i Antwerpen. Varför gick du inte det fjärde året?

– Varför jag slutade? De kastade ut mig! Tro mig, de hade sina skäl… ha ha.

Det är så systemet fungerar på modeakademien. Årskurserna krymper och krymper fram till det fjärde och sista året. Haider jobbade så mycket vid sidan av för att kunna finansiera studierna att han inte hade tillräckligt med tid att ägna sig åt det han faktiskt samlade pengar till.

– Utbildningen är riktigt dyr. Jag var arrogant och ville klara mig på egen hand, utan hjälp från någon. Självklart fick jag betala för det, säger han.

Haider slet på klubbar och på barer. Ett tag blandade han drinkar på Café d’Anvers, en nattklubb i närheten av Antwerpens hamn. Chefen frågade en dag om han i stället ville städa toaletterna. Haider förstod att han kunde tjäna mer pengar som toalettstädare än som bartender och bytte shakern mot en mopp. Genom det jobbet finansierade han sina två första kollektioner. Han blev också smärtsamt medveten om hur olika han behandlades som simpel toalettstädare jämfört med talangfull modestudent.

– Jag fick se mycket skit där…

Bokstavligt talat.

– Ha ha ha! Men det är sant! Det gjorde mig väldigt jordnära.

Vad tänkte du på när du gick där och städade toaletterna?

– Jag hade min skissbok med mig. Jag drömde. Jag befann mig i min fantasivärld. Och jag pratade med de prostituerade som kom dit på småtimmarna. Lyssnade på deras historier. Man kan lära sig mycket av prostituerade.

Och du skissade i ditt block?

– Ja, men jag var inte inspirerad av dem! Eller… ibland faktiskt, måste jag erkänna.

***

Det krävdes en liten push från designern och dåvarande skolkamraten Raf Simons för att Haider Ackermann skulle våga ta steget ut från nattklubbstoaletterna och lansera sitt eget märke. 2002 debuterade han på Paris modevecka. Det ena ledde till det andra. Precis som Raf Simons (och talanger som Sophia Kokosalaki, Veronique Branquinho och AF Vandevorst) före honom fick Haider göra en kollektion för det italienska skinnmärket Ruffo Research. Några år senare vann han Swiss Textiles Award. Plötsligt var han etablerad på modescenen och en i raden av Antwerpenutbildade designer som slagit igenom i Paris. Sedan 2005 har Haider Ackermann samma ägare som Ann Demeulemeester, gruppen Bvba 32.

Den som vill förstå Haider Ackermanns estetik bör ta en titt i det nummer av belgiska A Magazine som han var curator för 2005. Omslaget pryds av ett öga som ser ut att gråta blod. Haider Ackermanns idoler och vänner brer ut sig över sidorna: Tilda Swinton, Marilyn Manson, Antony Hegarty från Antony and the Johnsons, regissören och skådespelerskan Asia Argento, fotografen, makeupartisten och art directorn Serge Lutens. På fotografier av Haiders moodboard syns ett skivomslag med Nick Cave, ett fotografi av en gråtande kvinna i svart slöja, omslaget till Liliana Cavanis Nattportiern från 1974, ett tidningsurklipp om en ung Yves Saint Laurent, en beduin svept i långa tygsjok. Nordafrika möter klassisk couture möter androgynitet möter mörka begär. Precis som i Haiders kollektioner. Han nämner Saint Laurent, draperingsmästarinnan Madame Grès och indiska kvinnor i sidensaris som inspirationskällor. Silhuetten han eftersträvar är långsmal och högrest som en Alberto Giacometti-skulptur.

Men den dystopiska stämningen på Haiders moodboard sammanfattar inte
nödvändigtvis hans personlighet. I en intervju i den franska tidningen Encens berättade Haider att han har två olika sidor, en mörk och introvert, och en lättsam och lycklig som dansar till Christina Aguilera hela natten. När jag frågar honom om det svarar han bara kort att ”det var nog Shakira, inte Aguilera”.

– Jag tycker om att jobba med motsatser, oavsett om det handlar om maskulint kontra feminint, siden mot läder… Det gör allting otydligt, vilket gör det mycket mer intressant. Jag tycker om när jag inte förstår en person, när det finns en mystisk atmosfär runt en människa, för det är… indéfinissable, vad heter det på engelska? Det går inte att fånga. Det måste finnas en fulhet i allt det vackra för att det ska bli intressant. Om allt är förståeligt drar jag mig snabbt undan, för jag blir uttråkad. Det är ett problem jag har. Jag blir lätt uttråkad.

Har det förändrats med åren?

– Nej! Inte alls. Självklart inte. I det här jobbet måste du ständigt vara öppen. Du måste hålla koll på vad som händer. Du måste gå på konserter, på bio, du måste läsa. Vilket är väldigt trevligt, för tillfället. Men jag tänker att det måste bli tröttsamt efter ett tag. Tänk att vara 60 år gammal och inte kunna gå på ett museum och titta på en vas utan att tänka ”hmm, undrar hur jag kan använda mig av den här?”. Det skulle vara trevligt att kunna titta på en vas och bara tänka ”oh my God, den är verkligen vacker”.

När du är 60, vilken typ tror du att du kommer vara?

– Jag vet inte. Jag hoppas att jag fortfarande kommer vara passionerad. Och fortfarande drömma. Men man vet aldrig.

Men har du den där Karl Lagerfeld-approachen till kultur? Sjuttio iPods, läser alla tidningar… Han praktiskt taget äter kultur.

– Nej. För mig tar det längre tid. Om jag ser något vackert behöver jag lite tid för att smälta det. När jag läser en bra bok behöver jag tid för att fantisera om den, drömma om den, absorbera den, känna den.

Du har beskrivit dina tidigare kollektioner som kapitel i en bok.

– Jag är inte en designer som arbetar med ett tema. Jag kan bara lära mig av vad jag gjort tidigare och fortsätta på samma spår. Jag försöker ha en utveckling, en fortsättning, inte börja på ny kula varje gång. Det är som en bok. Förhoppningsvis en historia utan slut.

En roman?

– Ja.

Är du huvudpersonen?

– Åh, nej! Det vore fruktansvärt tråkigt! Jag kommer alltid fantisera om en annan person. Man vill inte konfronteras med sig själv hela tiden.

***

Om Haider Ackermanns karriär vore en roman skulle den inte vara någon cliff hanger-späckad deckare utan snarare ett poetiskt drama med långsam upptrappning. Inga drastiska förändringar sker mellan säsongerna, eller kapitlen som Haider kallar dem. Han jobbar sällan med konkreta utomstående inspirationskällor, utan snarare abstrakta känslor och stämningar som bygger vidare på hans inarbetade estetik, och typsvaret när han tillfrågas om vad han inspirerats av brukar därför bli något flummigt i stil med ”jag ville hoppa på en motorcykel och fly till Tibet” (höst/vinter-kollektionen 2007). Ibland jämförs han med Rick Owens på grund av sin estetiska konsekvens och sin immunitet mot (eller kanske snarare ignorans av) trender.

– Trender berör mig inte alls. Det handlar bara om nuet; det finns inget intimt i det. Det bara kommer och går. Det kan vara trevligt att titta på, men det intresserar mig inte att vara del av det. Jag kan inte ens. Jag skulle aldrig ha på mig något bara för att det är inne just nu.

Vad har du på dig i dag?

– Det är bara t-shirtar. Jag har haft dem i åratal. Jag älskar att växa med kläderna. För de bär på berättelser. Minnen, konserter jag har varit på, barer där jag har hängt, fester, intima middagar… Egentligen skulle jag vilja att mina kläder var ännu mer tidlösa än vad jag gör dem nu. Jag vill nå en punkt där det bara är ett vackert plagg som man vill ha på sig resten av livet.

Du tror inte att du undermedvetet följer trender när du designar?

– Jag vet inte. Om någon frågade mig vad som är trendigt just nu skulle jag inte veta vad det är. Stora axlar?

Och lårhöga stövlar…

– Lårhöga stövlar? Jag vet inte… Allting som jag gillar… Nick Cave är ingen trend. Han har hållit på i åratal och skriver fortfarande underbara texter.

Mode handlar ju per definition om förändring. Hur ser du på det?

– Monsieur Saint Laurent gjorde samma sak om och om igen, han försökte bara få kvinnor att se vackra ut. Och hans namn tror jag kommer att kommas ihåg för evigt.

Men han skapade trender.

– Han skapade trender, fast utan att vilja göra det.

Haider berättar om en väninna som köper hans kläder men aldrig har dem på sig samma säsong. Hon använder dem alltid två säsonger senare. Han säger att han älskar den tanken.

Gör hon det med flit?

– Nej, det är bara så att hon för tillfället inte känner för att ha dem på sig. Jag gillar att det inte bara handlar om vad som finns ute i butikerna just nu. Jag vill att kläder ska vara tidlösa, jag vill att de ska vara diskreta, eleganta. Det är därför jag letar efter mitt signum, och jag hoppas att jag kommer hitta det en dag.

Du tycker inte att du har gjort det ännu?

– Nej, inte ännu. En del säger att jag har gjort det. Jag skulle älska att någon på långt avstånd kunde se ett plagg på en galge och säga: ”Det där är en Haider-jacka.”

***

I kollektion efter kollektion har Haider Ackermann utvecklat och förfinat sin estetik. Den är som ett hopkok av hans förflutna. De nordafrikanskt doftande draperingarna och glimrande detaljerna finns alltid där. Samtidigt har han den där typiskt belgiska inställningen till kvinnligt mode som även syns hos Demeulemeester och Branquinho. Det är kvinnligt, inte flickigt, med maskulina referenser, och så långt ifrån vulgärt man kan komma. Haider vill själv inte kalla det androgynt utan säger att det handlar om att ”hitta det maskulina inom det feminina”. Under åren har det uttryckts i sensuella haremsbyxor, kroppsnära draperade klänningar, skarpt skurna jackor och långsmala byxor som korvar sig längs benen i en alltid lika sofistikerad färgskala med 700 nyanser av grått som bas.

Varför blev just den senaste höstkollektionen så hyllad? Var den verkligen så mycket bättre än hans tidigare? Tittar man på de tre senaste säsongerna känns de på många sätt mer helgjutna än Haiders tidigare kollektioner. Men någon märkbar kvalitetsskillnad mellan den här hösten och förra, Haiders egen favorit? Nja. Kanske bidrog ryktena om Haiders prestigefulla jobberbjudanden till de kollektiva lovorden. Kanske behövde modevärlden en ny darling. Oavsett vilket, så förtjänar han uppmärksamheten. Och romanen om Haider Ackermann har nått sin första cliff hanger. För hur går man vidare efter det här?

– Det sätter mer press på mig, konstaterar Haider. För nästa gång kanske de förväntar sig lite mer. Folk glömmer alltid vad man gjort tidigare. De minns bara den senaste kollektionen. Om den var bra väntar de sig att den nya ska vara bra. Vi lever i ett samhälle där man inte tillåts göra några misstag – vilket är hemskt. För det är genom misstagen man lär sig om sitt eget arbete och sin egen process.

Har du någonsin funderat på att lägga av?

– Lägga av? Nej. Inte ännu.

Kan du tänka dig att göra något annat?

– Ja. Men för tillfället älskar jag det jag gör. Jag är fortfarande passionerad. Spänningen är fortfarande tillräckligt stor, så jag ifrågasätter inte mig själv. Men vi får se. Om jag måste byta bana någon gång och börja göra porrfilmer så får jag väl göra det.

Det är alltid bra att ha en plan b.

– Som regissör!