De var förmodligen de största popstjärnor som någonsin stått, och någonsin kommer att stå, på Centrumgårdens pyttelilla scen. Året var 1991 och jag hade ännu inte börjat högstadiet i Akallaskolan. Midi, Maxi & Efti gick i åttan och nian. Jag hade köpt deras första singel, den malande, beroendeframkallande Bad Bad Boys på Uffe Mattssons skivhandel i Kista Centrum. Nu skulle jag få se dem spela live på ett knattedisco på Akalla centrumgård. Så här i efterhand minns jag främst två saker från den där kvällen: att någon satte på playbacken innan Midi, Maxi & Efti hunnit greppa mickarna – och att jag efter konserten fick deras autografer på en liten pappersbit som jag varsamt stoppade i jackfickan bland smulorna från uppätna Banana skids och Refreshers.
Att tre tjejer från Akalla släppt en singel som spelades i radio kändes ofattbart coolt. Jag satt som klistrad när de medverkade i program som Barnjournalen, Söndagsöppet och Popitopp. Då hade jag ingen aning om att trion jobbade med namn som Alexander Bard, Camilla Thulin, Stakka Bo och E-type. Inte heller att de den hösten skrev ett fett kontrakt med skivbolaget Columbia i USA och åkte limousin mellan lyxhotell, videoinspelningar, omslagsplåtningar och flådiga middagar i New York medan klasskompisarna satt hemma och tragglade engelskglosor.
Någon uppföljare till debutalbumet Midi, Maxi & Efti kom aldrig, och några år senare hade jag glömt bort trion. Bad Bad Boys-singeln och lappen med autografer hamnade i en kartong någonstans i källaren.
***
Historien om Midi, Maxi & Efti utspelade sig i ett nittiotalssverige där smygrasism och främlingsfientlighet manifesterades i Sjöboanda, Ny Demokrati och Lasermannen – samtidigt som många artister med invandrarbakgrund slog igenom på den svenska musikscenen: Dr Alban, Leila K, Neneh Cherry, Papa Dee, Titiyo. Trion från Akalla bestod av två tvillingar från Etiopien och en jämnårig tjej från Eritrea, vars familjer kommit till Sverige som krigsflyktingar. De träffas i en betongförort norr om Stockholm och blir bästa vänner trots att deras hemländer håller på att utplåna varandra. De upptäcks av en slump, förvandlas till popstjärnor över en natt och jobbar ihop med producenter, låtskrivare och stylister som senare skulle bli några av landets mest inflytelserika. Sedan försvinner de plötsligt från rampljuset lika hastigt som de hamnat i det. Och lämnar knappt några spår efter sig.
– Ingen annan lät eller såg ut som dem då, och ingen annan därefter heller, säger Alexander Bard, som producerade Midi, Maxi & Efti. Få artister är så originella som de var. Dessutom klev tjejerna faktiskt av från ett världskontrakt och bara sket i det. För en svensk medelklassunge vore det fullständigt otänkbart. När alla andra tigger och ber om uppmärksamhet så gjorde de precis tvärtom. Det tror jag har bidragit till mystiken kring dem.
Medan andra kortlivade grupper från den tiden helt glömts bort har Midi, Maxi & Efti, trots att de bara gav ut ett enda album, aldrig riktigt försvunnit ur det kollektiva popkulturella medvetandet. Om de under det smakfascistiska nittiotalet delvis betraktades som ett skämt, som man gjorde narr av i tidningen Pop (under rubriker som ”Midi, Maxi & Aphex” – där electromannen Aphex Twin i en fejkintervju berättade hur han blivit gruppens tredje medlem efter att Efti hoppat av), började popkulturkonnässörer i mitten av nollnolltalet hävda att de tyckte att Midi, Maxi & Efti var ”bra på riktigt”. Det bloggades om ”den bästa svenska popskivan någonsin”, om ”stenhård plastreggae med rap så enastående slö och letargisk att den får Mike Jones att framstå som tjackad”. Per Sinding-Larsen grävde fram ett klipp från 1991 där Barnjournalen följer med trion på videoinspelning, och lade upp på sin blogg PSL. När designern Louise Goldin visade sin kollektion för höst/vinter 2008 på Londons modevecka använde hon Midi, Maxi & Eftis andra singel Ragga Steady som visningsmusik. I dag spelas Bad Bad Boys ute på klubbar i Stockholm. Nästan två decennier har gått och kanske har tiden hunnit ikapp Midi, Maxi & Efti.
– Bad Bad Boys och min favorit Ragga Steady funkar på flera olika plan i dag, säger Per Sinding-Larsen som jobbade som musikläggare på ZTV när det begav sig och brukade spela Midi, Maxi & Efti. Vissa tycker det är fantastisk barndomskitch: ”I kväll ska vi ha nittiotalsquiz! Fråga tre: Vilka var det här?” Och så spelar man en bit. Andra, som dj:s och dansproducenter, uppskattar hur de liksom vände helt ut och in på traditionella poplåtar. Det är inte ett uns av wail, de träffar inte tonerna särskilt väl och har ett helt eget förhållande till rytmen. Och det är precis såna grejer som applåderas i allt från norsk nydisco till dekonstruering av dansmusik i olika former.
De som verkar bry sig minst om den musikaliska upprättelsen är Midi, Maxi & Efti själva. Medan Efti under åren varit inblandad i en del musikprojekt, bland annat med Dr Alban, har det varit knäpptyst från Midi och Maxi. Ingen i trion har velat prata med media. Få vet därför vad de gör eller var de befinner sig i dag – vilket förstås bara har trissat upp intresset för dem. Nyfikenheten minskade knappast när det för några år sedan började ryktas att en dokumentär höll på att spelas in om Midi, Maxi & Efti. Teaterregissören Farnaz Arbabi, som hyllats för uppsättningar som Utvandrarna för Riksteatern och Invasion! på Stockholms stadsteater, och formgivaren Parasto Backman hade börjat gräva i historien.
– Vår drömidé var att återförena dem, berättar Farnaz Arbabi.
– Vi fick veta att de inte hade någon kontakt längre, att de inte hade pratat med varandra på länge, säger Parasto Backman.
Att återförena dem som vänner eller som band?
– Både och. För deras skull, men också för vår egen. Från början kändes det som en inte alltför svår uppgift.
Farnaz Arbabi och Parasto Backman var barndomsvänner med Midi, Maxi & Efti i Akalla. Farnaz lärde känna alla tre redan på mellanstadiet och Parasto spelade basket ihop med dem på högstadiet (”Efti var hård på plan. Hon var den som foulade allra mest.”). Men efter nian tappade de kontakten.
– Jag minns att de i princip försvann från skolan, säger Parasto. De hann inte med studierna längre, utan stack iväg på turné ganska tidigt. Men sen hängde vi nog inte riktigt med på hur snabbt det gick och hur stora de blev, framför allt i USA. Men… Ja… Snabbt upp, snabbt ner. Lite så.
– Sen bidrar det ju till mystiken att Midi och Maxi har flyttat från Sverige. Och inte vill bli hittade. Och är svåra att spåra, säger Farnaz.
Hur märkte ni det?
– Man googlar, man ringer Skattemyndigheten, man följer alla spår… säger Parasto.
– Per telefon och uppsökande verksamhet. Vi nådde bara dead end efter dead end. Det var stängda dörrar överallt.
Farnaz Arbabis och Parasto Backmans I Like It Like It Was är ingen musikdokumentär i vanlig bemärkelse. I stället för att berätta historien om Midi, Maxi & Efti rakt upp och ner valde de att fokusera på de personliga bitarna, på vänskapen som brast. Som gamla skolkamrater satt Farnaz och Parasto inne på arkivmaterial som ingen annan hade, till exempel privata inspelningar på vhs av Midi, Maxi & Eftis första uppträdanden i Akalla. Tidigt i processen tvingades de dock inse att det som för dem var nyväckt nostalgi och en romantisering av högstadieåren, för de inblandade var ett avslutat kapitel. Efti, som de fick kontakt med i Stockholm, var inte alls lika sentimental som de.
Motviljan hos filmens huvudpersoner att gräva i det förflutna har gjort att det har tagit flera år att färdigställa den. Fortfarande fattas vissa pusselbitar. De visar mig klipp ur materialet där kameran följer en tjej som kommer gående upp från en t-banehållplats. Hon kramar om Farnaz och Parasto. Midi.
– När vi väl hade kommit i kontakt med Midi och Maxi startade en ny typ av jakt, berättar Parasto.
För att få dem att prata?
– De pratade fram tills att vi redogjorde för projektet. Först var vi bara gamla kompisar och det var minst lika kul för dem som för oss. Men sen när vi berättade om filmen… Det blev många, många telefonsamtal kan jag säga. Och det kommer vara i filmen.
Varför tror ni att det är så känsligt för Midi och Maxi?
– De har gått vidare och har familjer och lever en annan typ av liv nu, säger Farnaz. Då gick de runt på Stockholms gator och eftersom de var tvillingar var det så uppenbart att de var Midi och Maxi. Folk ropade efter dem och ville ha autografer. De var inte beredda på kändisskapet och hade ingen lust att leva det livet.
Det krävdes år av övertalning innan Midi ville träffas och prata inför kameran. Hon gick med på det mot löfte att hon och Maxi inte ska kunna hittas genom filmen. Därför kan Farnaz och Parasto inte heller berätta vad tvillingsystrarna gör i dag.
– För oss är det djupt sorgligt att vänskapen mellan dem och Efti sprack, kanske mer än vad det är för dem, för de har ju gått vidare, säger Farnaz. Vi ser dem fortfarande som en enhet. Och har försökt driva nåt slags ”Men vad hände…? Varför bröt ni…?” Alla tre säger att de inte har något emot att ses men att hon, eller dem, får ringa. Men vi har en känsla av att det inte är hela sanningen.
– För oss har det handlat mycket om att läsa mellan raderna, säger Parasto. Att försöka tolka saker de säger, när de censurerar sig själva. De är uppenbarligen besvikna på varandra. Men det har gått så pass lång tid att de har försökt släppa det. De jättestarka känslorna som fanns då har svalnat.
– Vi har fått acceptera vissa saker, säger Farnaz. Vi kan liksom inte tvinga oss till något slags svar eller besked. Det finns en sorg i det, som präglar filmen också. Den kommer att vara lite melankolisk.
Efti, som i dag är 33 år gammal och driver ett kafé på Skånegatan i Stockholm, har gått med på att träffa mig, men av olika skäl skjuter hon hela tiden på intervjun. Samma dag som vi ska ses ringer hon och avbokar. Hon har egentligen ingen lust att prata om det förflutna. Hon förklarar att Midi, Maxi & Efti-tiden är väldigt uttjatad för henne, att hon har lagt den bakom sig och lever ett helt annat liv i dag. Till slut träffar hon mig, motvilligt. Jag har tagit med en skolkatalog där hon går i nian och jag i sjuan. Hon ser cool och vansinnigt snygg ut i randig tröja, skinnväst och stora örhängen. Bilden är tagen höstterminen 1992 och det är förvånande att Efti över huvud taget var med på skolfotograferingen med tanke på att hon inte var mycket i skolan det sista året i högstadiet. Då hade Midi, Maxi & Eftis USA-lansering tagit ordentlig fart.
– Det var stort, minns Efti. En helt annan budget än svenska skivbolag. Det går inte att jämföra. Man bodde på femstjärniga Ritz liksom. Jag bara ”okej, ska jag bo i det här rummet själv? På 150 kvadrat…” Vi bara hoppade på sängarna! Ja, men du vet, var helt galna. Och när man åkte från a till b så var det alltid limousin, det var aldrig taxi.
Lite skillnad mot höghusen i Akalla.
– Ja! Och vi hade pengar jämt och shoppade jämt. Så fort vi var lediga så var vi inne i nån shopping mall och de bara ”varsågoda tjejer!”. Vi träffade massa kändisar. Ziggy Marley, Spike Lee, Lenny Kravitz… Skådisar… Artister…
Fotografen Anna-Lena Ahlström jobbade på den tiden som produktchef på skivbolaget Sonet och var med Midi, Maxi & Efti i New York för att hålla ett vakande öga över dem.
– I och med att de var så unga kände föräldrarna lite förtroende för mig och vågade släppa iväg dem, de var ju bara 15 då. Jag var 28. De gjorde omslagsfotograferingar och spelade in två videor. Och det var ju liksom 30 personer i teamet, ett riktigt pådrag verkligen, säger Anna-Lena Ahlström, som enligt en artikel i Expressen 1991 köpte tårgasspray åt tjejerna så fort de anlänt till New York (något hon i dag inte kan minnas).
Fick du vara lite hönsmamma?
– Ja, jag kommer ihåg en kväll när jag och deras amerikanska manager var ute och åt med skivbolaget. Jag kommer hem, det är ganska sent, och jag hade sagt till tjejerna att ”här har ni mat, nu får ni vara på hotellet för jag måste iväg på den här grejen, ni får inte gå ut” – och så hittar vi dem på en diner runt hörnet! Men det var det busigaste de gjorde. Som jag fick reda på i alla fall. Midi och Maxi var så himla snälla och försiktiga. Freweny [Efti] var den som man tänkte… hon var lite gränstestande så där.
Midi, Maxi & Efti skjutsades runt mellan videoinspelningar, intervjuer, möten och fotograferingar. USA-besöket hade anpassats så att det inte skulle krocka med ett viktigt matteprov. När Expressen i en artikel med rubriken ”Midi, Maxi & Efti byter fysik i Akalla mot video i New York” frågade trion om deras favoritämnen i skolan svarade Midi ”biologi”, Maxi ”bild och kemi” och Efti ”håltimme”. I New York blev det inte många håltimmar.
– Varenda timme var schemalagd, säger Efti. Det var limousin utanför hotellet klockan 7.30, 9.30 in i studion, 11.30 lunch, 13 styling, möte tre timmar senare… Man var tvungen att vara pigg och glad och vakna i tid och gå på dansövningar och tänka på hur man såg ut och vad man sa och göra bra ifrån sig. Ibland kände man bara att ”nej jag vill inte det här!”.
Vad gjorde ni då?
– Vi kunde inte göra så mycket. Man var bara grinig och tjurig. Vi gjorde ju inte det här för att tjäna pengar eller bli kända. Så för oss var det inte självklart.
Varför gjorde ni det?
– Vi visste inte att det skulle bli så stort. Så ibland var vi uttråkade och tyckte att det var jobbigt, för att det blev ett jobb. Sen kan man tycka att ”gud vad ni är bortskämda”, men man tänker inte så när man är så ung.
– Jag minns att på kvällarna hade de alltid jättefina restauranger bokade. Det var alltid massa skivbolagsmänniskor man skulle träffa. Sitta där och äta och skåla och vara trevlig. Vi bara öhhh… leave us alone…” Till slut vägrade vi att gå på de där stela restaurangerna. Jag minns en gång när de sa: ”I dag ska vi gå till ett jättebra ställe, det tar två veckor att få bord där.” Och vi bara: ”Vi vill gå på McDonald’s.” Vi var allvarliga. De bara ”va?” Det var åtta äldre män, kostymnissar, för dem var det business. Men vi ville äta hamburgare! De blev skitsura och gick och åt på McDonald’s med oss!
– Men du förstår vad tråkigt det är att sitta där som 15-åring, så stelt. När vi fick göra det vi ville, göra musik, var det kul. Vi ville uppträda, men det är en liten del av allting. Det är ju det.
Freweny ”Efti” Teclehaimanot och tvillingarna Midi Berhanu och Maxi Berhanu träffades i Akalla i mitten av åttiotalet. Familjerna hade kommit till Sverige som politiska flyktingar.
– Mina föräldrar var väldigt politiskt engagerade. Därför var det känsligt med min och Midi och Maxis vänskap. För de tillhörde ju, du vet, fienden, säger Efti.
Eftis familj hade efter några år i ett gerillaläger lyckats fly till Sudan för att två år senare hamna i Sverige och höghusen på Sibeliusgången i Akalla. Då var Efti åtta år och van vid att väckas på morgonen av bombande flygplan. På mellanstadiet blev hon och Midi och Maxi bästa vänner. Historien om hur de några år senare blev upptäckta vid Sergels torg är numera legendarisk.
– På den tiden var vi typiska förortstjejer som åkte in till stan, till Sergels torg eller Kungsträdgården, för att träffa andra gäng – men vi var väldigt harmlösa faktiskt, inga kickersbrudar. På Sergelgatan fanns en McDonald’s som vi alltid hängde på. Då brukade det komma fram ganska mycket gubbar till oss och fråga om vi ville sjunga eller bli modeller.
När ljudteknikern Pär Aronsson en dag kom fram till Midi och Efti och frågade om de kunde sjunga, ljög tjejerna och sa att de var 16 år när de i själva verket var 13-14. Han tyckte att de såg coola ut, frågade om Eftis adress och skickade sedan ett kassettband med flera låtar. De valde ut den instrumentala bakgrunden till Bad Bad Boys och skrev text till låten. Demotejpen med Midi, Maxi & Eftis version av Bad Bad Boys hamnade sedan hos Alexander Bard, som startat etiketten Sunrise Records ihop med Ola Håkansson.
– Jag gillade grejen och ville producera och skriva åt tjejerna, säger Alexander Bard. Det var inte den här klichén om en svart sångerska med jättestor soulröst som dansar utav helvete. Det var bara tre vanliga gulliga tonårstjejer. Och jag gillade hela idén om att göra popstjärnor av dem. När popmusik är som bäst är det ofta en vanlig människa som görs till stjärna.
– Vi använde deras egna ord och deras rappar. Jag skrev refrängerna och hookarna. Det behövdes göras professionellt. Men utöver det fick de själva sitta och knåpa ihop texterna på sin skolengelska. Så därför kom de här raderna som var jätteenkla… Jag bara behöll det rakt av. Jag ville inte fibbla runt med det över huvud taget.
***
Midi, Maxi & Efti hade aldrig haft några planer på att syssla med musik. Midi och Maxi sjöng visserligen i Akallakyrkans kör och Efti var med i skolkören, men ingen av dem närde popstjärnedrömmar. Nu satt de i musiksalen i Akallaskolan på rasterna och skrev texterna till låtar som Bad Bad Boys, Ragga Steady och Sisterhood of Africa.
– Vi skrev allting, säger Efti. Och det hör man också om man lyssnar på texterna. Det är grammatiskt väldigt mycket fel. Mycket fel. Man hade ju inte så bra engelskkunskaper på den tiden. Jag skolkade mycket – det kanske hörs! Vi ville använda fraser som kändes coola. Och det var jätteviktigt för oss att engelskan inte skulle låta brittisk. Vi ville låta som jamaicaner! Vi var mer så här ”yeah mon”. Vi älskade reggae.
Resultatet av knåpandet blev oförglömliga rader som ”Hi it’s me, if you know what I mean / I said it’s me, my name is Efti and I wan’t you to see / that positive people live longer / don’t be negative (negative) / just be positive (positive)”. Vad Bad Bad Boys egentligen handlar om är lite oklart.
– Ja, vafan handlade den om? Den handlade inte om nånting skulle jag påstå. Det är bara en projiceringsyta, som bra musik ofta är, säger Alexander Bard. De hade hooken ”bad bad boys”, den hade Aronsson gjort så den fanns där. Och det var egentligen bara fråga om att fylla på med nån prata. Nån av tjejerna kom upp med ”I like it like it is, and I like it like it was” eller nåt sånt konstigt som inte betydde nånting. Då tyckte jag att det var bra. Jag tyckte att det som var nonsens i det hela var det intressanta hela tiden.
Eftersom Midi, Maxi & Efti var så unga (de ljög om sin ålder även för Alexander Bard) krävdes målsmans underskrift för att kunna ge ut materialet. Deras föräldrar var till en början långt ifrån roade av att de unga döttrarna skulle låta en popkarriär stjäla tid från studierna.
– Innan vi signade dem åkte jag ut till deras föräldrar i Akalla. Vi satt i flera timmar och drack te och pratade, minns Alexander Bard. Eftis pappa hade en krigsskada. Och hon hade en bror som satt i Eritreas regering! Det här var inga dumma människor, utan riktigt smarta, klipska personer.
Skivan spelades in under ett lov och när Midi, Maxi & Efti kom tillbaka till skolan spelades deras låtar överallt.
– Vi bara ”wuoh”. Det var jättehäftigt att höra sig själv i radio första gången, säger Efti. ”Det är vi!” Och i Akallaskolan höjde alla volymen när Bad Bad Boys spelades. Till slut var det så tjatigt att vi bara ”åh nej, inte igen, sänk snälla sänk, jag dör…”
Att ens kompisar släppt en skiva kändes stort, minns Farnaz Arbabi och Parasto Backman.
– Jag kommer ihåg när de ringde runt till alla och bad oss att ringa in och rösta på Trackslistan, säger Parasto. ”Ring och rösta på oss! Ring flera gånger! Ring alla du känner!”
Den 7 mars 1991 uppträdde Midi, Maxi & Efti på Akallaskolans årliga välgörenhetskonsert, där det den här gången samlades in pengar till gatubarn i Brasilien och Chile. Bad Bad Boys hade just släppts som singel. ”Känner ni igen den här låten?” frågar konferencieren publiken. ”Ja!” hojtar alla elever. Ett klipp från konserten, inspelat på skakig vhs, är med i I Like It Like It Was.
– Välgörenhetskonserten var deras allra första uppträdande. Det var snack om att de inte skulle få medverka, eftersom skivbolaget inte ville att deras första spelning skulle vara i en sketen skolaula, säger Parasto.
När Midi, Maxi & Efti åkte på konfirmationsläger samma sommar fick de skriva autografer åt de andra barnen. Efti minns hur det brukade bildas små folksamlingar runt dem när de åkte tunnelbana. På bara några månader hade ”minirapparna från Akalla”, som Expressen kallade dem, blivit rikskändisar. Och tvingades att konfronteras med att folk plötsligt tyckte massa saker om dem.
– Vi var så unga… säger Efti. Jag lärde mig fort att inte bry mig om vad folk tycker. För det var inte bara positivt. Och det är väldigt jobbigt att ta så mycket kritik när man är så liten. Vi var tuffa och kaxiga och gjorde vår grej. Men, alltså, när man är offentlig så måste man ta kritik, och för oss kom det som en chock. Det kom från ingenstans. Och på den tiden när man var känd, då var man känd. Inte som nu. Alla kollade på Söndagsöppet. Alla kollade på Popitopp. Det gick liksom inte att missa oss.
Jag minns inslaget i Söndagsöppet. Ni verkade väldigt tuffa och coola i skolan och på skiva, men ni var samtidigt superblyga i intervjuerna.
– Vi var blyga. Inte på scen. Vi var blyga inför att prata. Vi var ju bara små tjejer. Och det var väl den sidan som kom fram då. Man har så mycket problem själv när man är tonåring, det är finnar och det är mens… Nu hade inte jag några killar då, men, du förstår… När vi skulle prata var vi så här ”tihiiii”.
I Barnjournalen-inslaget från 1991 får tittarna följa med när Midi, Maxi & Efti ska spela in videon till Bad Bad Boys. De är klädda i Dr Martens, jeans och färgglada jackor. Efti har ett peacemärke i ena örat. De mimar och dansar på sitt karaktäristiskt halvstela, lätt slöa vis.
– Det var så man skulle dansa då! Jag vet att det ser roligt ut nu. Jag garvar själv när jag ser det. Alltså – jag dör av skratt, säger Efti. Men då hade hiphopen inte slagit igenom i Sverige, så vi gjorde hiphop på vårt sätt. Jag kommer ihåg att vi tränade jättemycket på Centrumgården, höll på med olika steg, fram och tillbaka. Vi hade ingen danslärare. I Sverige i alla fall. När vi var i USA hade vi danslärare och allt möjligt, som tog fram steg åt oss. Men här gjorde vi allting själva. Vi tre.
***
Bad Bad Boys nådde (kanske tack vare skolkompisarnas ihärdiga telefonröstande) ända till en tredjeplats på Tracks. Sommaren 1991 hade singeln sålt i 20 000 exemplar. Recensionerna när albumet Midi, Maxi & Efti släpptes samma höst var däremot ljumma. Dagens Nyheter skrev att ”flickorna mal sina fraser med en apati som borde vara omöjlig i vaket tillstånd”, ”De rappar matt och orytmiskt i kör, mot en bakgrund av lika artificiella toner och fraser som i de där tv-spelen där små gubbar knallar omkring och slår ihjäl sig.”
***
Det var just ett artificiellt sound Alexander Bard och de övriga producenterna Per Adebratt och Anders Wollbeck var ute efter.
– Jag ville göra ett slags konstgjort Afrika, säger Alexander Bard. En fantasi om Afrika, som inte hade något med det verkliga Afrika att göra. Jag satt med ordböcker och laborerade med afrikanska ord och hittade på en fiktiv story åt Midi, Maxi & Efti. Att de skulle kunna komma från savannen, och spela instrument som egentligen inte fanns!
– Jag var inte intresserad av att hitta några äkta rötter. Tjejerna var inte heller intresserade av det, de tyckte också det var tråkigt. Jag vill skapa något postmodernt fantasifullt i stället. Och leka med den vite patriarkens fantasi om Afrika som en plats full av vildar där man jagar och fäller noshörningar, ungefär.
Hur mycket fick Midi, Maxi & Efti bestämma själva om soundet och looken?
– Näää… Alltså… De litade på mig. De tyckte det var kul. Jag kunde ge dem en titel: ”Nu har jag skrivit en låt som heter Sisterhood of Africa” och de var så här ”jaha”. ”Och den driver med idén om att ni är tre afrikanska prinsessor som håller ihop mot världen”. Jaha” sa tjejerna då. ”För vita människor tycker att det är så spännande med afrikanska tjejer.” ”Tycker de?” Ja, de tycker ni ska vara systrar från Afrika som är stolta över de ni är.” Och tjejerna var bara så här: ”Okej. Tycker folk att vi ska vara stolta över det?” ”Ja, det är en kliché som man applicerar på unga afrikanska tjejer, att de ska vara stolta över sitt ursprung.” Så förklarade jag för dem hur det funkar och de tyckte det var ganska intressant. För de sket ju fullständigt i det! De kände ingen stolthet sådär. De var bara vanliga tjejer, som kom från Akalla.
Hur var de att jobba med i studion?
– De var… rätt loja! Inte så där jätteengagerade direkt. De var ju coola liksom. De hade den här släpigheten över sig.
E-type och Stakka Bo (som då just hade bildat en duo) medverkade som låtskrivare på skivan. Jean-Pierre Barda fixade trions hår och makeup. Och Camilla Thulin stylade dem på albumomslaget och i videon till Ragga Steady.
– Det där omslaget kan jag stå för än i dag, det är väldigt snyggt, säger Camilla Thulin. De har handbroderade antika grejer på sig från Palestina och Saudiarabien. Sen sydde jag också varsin ensemble åt dem i bland annat ett afrikanskt batiktyg i rött, gult och grönt. De var ju lite reggaebrudar så jag tog in reggaefärgerna, och så var det en liten flört med den afrikanska kontinenten.
Hur kom ni fram till den looken?
– Det var nog bara jag. Min inspiration har alltid utgått från folklore eller något gammalt. Jag fick hållas. Och de där små tjejerna, de var ju bara små och arga, så vad de sa tror jag att vi bara sket i.
Hur minns du dem?
– Jag minns att de var lite besvärliga och attitydiga som tonåringar är, men gulliga. Och rätt roliga.
I Bad Bad Boys-videon och på de första singelomslagen har Midi, Maxi & Efti en mer militärisk look, ungefär som de gick klädda till vardags i skolan.
– Uppvikta jeans med Dr Martens-kängor hade man jämt, säger Efti. Bomberjacka. Man skulle se ut som en skinhead. Vi tog stilen från dem.
Camilla Thulin satte på er nåt annat sen?
– Nåt konstigt… Vissa grejer var bra, vissa grejer tyckte vi inte om. De klädde oss i några stora tunikor som skulle se afrikanska ut, men det gjorde de inte.
Alexander Bard ville skapa ett fejkat Afrika. Förstod ni det då?
– Nej. Men det var kanske därför vi inte tyckte om det. Vi ville vara oss själva. Vi var inget fejk-Afrika. Va? Vi hade vår stil och ville inte bli tillstylade på ett sätt som vi inte kunde stå för. För vi stod ändå för musiken vi sjöng. Det var texter vi själva skrev som handlade om oss. Det var inte fejkat.
I USA blev Midi, Maxi & Efti ännu mer omstylade. (”Plast!” säger Camilla Thulin i dag upprört när hon ser det amerikanska albumomslaget där trion poserar i klichéafrikanska kaftaner.) I den oerhört märkliga amerikanska videon till Bad Bad Boys, där trion åker motorbåt och kör häst och vagn, ser de minst tio år äldre ut än vad de är och påminner mest om ett överstylat Supremes.
Det är lätt att i efterhand betrakta Midi, Maxi & Efti som en ren produkt, framtagen i Alexander Bard och hans medarbetares kitchiga poplaboratorium. Samtidigt var det just det egna hos dem – den långsamma atonala rappen, den charmigt dåliga engelskan, den egenhändigt komponerade koreografin – som fick dåtidens producenter att gå bananas över gruppen. Dessutom var Midi, Maxi & Efti, trots sin extremt unga ålder, måna om sin integritet. När trion kom hem till Sverige efter USA-besöket skrev de en debattartikel i Expressen om klåfingriga stylister och om vikten av att vara sig själv:
Det är det värsta som kan hända, att man blir som en robot. Man får väl se ut som man själv vill. Klä sig hur man vill, dansa som man vill och sjunga som man vill. […]
Love from Midi, Maxi, Efti, tjejerna i gruppen med samma namn.
Vintern 1992 skrevs artiklar i svenska kvällstidningar om hur Midi, Maxi & Efti ”gick i Springsteens fotspår” (de låg på samma skivbolag, släppte skivor samtidigt och delade product manager med Bossen), blev intervjuade av MTV och mötte den amerikanska pressen inför skivsläppet samma vår. Kontraktet med Columbia omfattade sex LP-skivor – enligt Expressen ett av de största som någon svensk grupp erbjudits.
– Jag var rätt chockad när vi fick avtalet, för det var gigantiskt, säger Alexander Bard. En jättedeal, med jättemycket pengar. Jag åkte över till New York och träffade cheferna på Columbia Records och det alla sa när jag frågade dem ”varför detta intresse för Midi, Maxi & Efti?” var ”But they’re real! They really are from Ethiopia!” Det var liksom inte Jamaica-rastafaris, utan de var från Etiopien! Om vi i Sverige uppfattade Midi, Maxi & Efti som något väldigt fejkat, vilket jag i och för sig hade eftersträvat, så uppfattades de i USA som ”the real thing”. Och när de stylade om dem för den amerikanska marknaden så var det afrikanska prinsessor man ville göra. Att det sen blev en Hollywoodvariant av afrikanska prinsessor, det ser ju inte amerikaner.
Midi, Maxi & Efti åkte på turné i USA. Deras låtar hamnade på soundtracken till Hollywoodfilmer som Untamed Heart med Christian Slater och For Love or Money med Michael J. Fox. Allt var upplagt för ett stort USA-genombrott. Men det blev aldrig mer än en skiva.
– Alltså, ja… Det rann ut i sanden på nåt vis, säger Efti. Och jag fick ett eget skivkontrakt i samma veva, på ett bolag i London. Vi gled ifrån varandra i samband med det. Och… ja men, det var ingen riktigt som tog tag i nåt. Och vi var så unga så vi brydde oss inte. Vi såg det inte som att ”ok, nu ska vi smida medan järnet är varmt”. Vi var mer så här ”äh, nu känner vi inte för det, nu skiter vi i det”.
Alexander Bard har en helt annan förklaring.
– Det rann inte alls ut i sanden! Nej nej nej! När tjejerna skulle göra sitt andra album så sa Midi och Maxis pappa nej”. Columbia i USA ville ha plattan. Bad Bad Boys hade varit en hit där; det var en väldigt stor buzz. Midi, Maxi & Efti har gjort något som var väldigt svårt – de hade lyckats bli coola i USA. De allra hippaste, ballaste radiostationerna i Los Angeles, San Francisco och New York spelade Midi, Maxi & Efti. Det fanns en kult runt dem. En perfekt plattform att lyfta karriären från och bygga något vidare på, och det var flera amerikanska producenter som ville jobba med dem. Det som hände inför andra albumet var att deras pappa sa ifrån. Det här blev en för stor del i deras liv, de skulle ägna sig åt sin utbildning i stället. Så det var bara att acceptera att det fick bli ett enalbumsprojekt, och så var det inget mer med det.
Efti satsade på solokarriären. Hon flyttade till London för att spela in ett album, som aldrig släpptes. När hon något år senare kom tillbaka till Stockholm igen gick hon in i en depression.
– Det var som om allt hade hunnit i kapp mig. Jag hade aldrig stannat upp och bara varit en tonåring, eller kollat bak och tänkt på vad som hänt. Det hade hänt så många grejer som var så dramatiska i mitt liv, så intensivt inpå varandra.
Tänker du på Eritreaåren också?
– Ja, det är också sånt som jag aldrig tog tag i. Det var ju väldigt dramatiskt. Och sen flytten till Sverige. Och direkt efter det så blir man popstjärna och flyger runt hela världen. Och mitt i allt är man bara tonåring. Man är inte vuxen. Man fick mens, ha ha, och brösten började växa. Och sen så får jag ett annat jättestort kontrakt i London, som också var helt otroligt. De satsade jättemycket på mig. Och så rann det ut… Ja men, jag tror att jag bara bröt ihop på nåt vis och mådde dåligt ett tag. Jag tror jag behövde göra det, för jag hade aldrig gjort det innan. Jag hade inte hunnit. Man skulle bara leverera. Det var jobb och ansvar utåt, och du vet, alla ser dig. Och när man är så ung då vill man kunna sitta och gråta eller slå i en dörr om man är arg. Och att inte kunna göra det, utan hela tiden behärska sig för att inte alla andra ska tycka att du är dum i huvudet… Så det var väldigt, väldigt skönt att bara få landa i sig själv, hitta sig själv. Vem var jag? Vem är jag? Att lägga ihop alla pusselbitar var helt så här ”whoooou” – och bara hitta ett lugn inom sig. Det fick jag jobba med ett tag efteråt. Det var skönt, men jobbigt.
Hur illa var det?
– Jag var väldigt deprimerad, ville inte träffa folk, festade jämt. Flydde från verkligheten. Det här vanliga som man gör när man inte mår bra i nuet. Till slut bestämde jag mig för att ta tag i saker och ting. Jag var ändå fortfarande ung.
Ja, det är det som är så bisarrt. Hur gammal var du då?
– 19.
Kan du känna nostalgi för den perioden i dag? Har du kvar gamla bilder? Lyssnar du på era låtar?
– Nej. Jag gör inte det. Men det serveras ju ibland, som med dig när du tar fram den här skolkatalogen och vi pratar om det, då kommer det ju till mig. Men jag söker mig inte till den tiden. Den finns så tydligt i mitt huvud ändå.
Har du och Midi och Maxi fått erbjudanden att återförenas under åren?
– Ja… men tvillingarna har ju flyttat till London. De har varit där de senaste tio åren minst.
Har ni någon kontakt?
– Nej. Men det är ju inte så många som har kontakt med sina barndomsvänner. Det blir ju så. Det var då det. Vissa saker ska bara vara som de var, tycker jag.
I Like It Like It Was av Farnaz Arbabi och Parasto Backman väntas få premiär sensommaren 2010.
Tack till Anna-Lena Ahlström, Camilla Thulin och Carl-Johan Paulin för lån av kläder och privata fotografier.