Phillip Lims mamma grät. Hon grät och hon grät och grät. För 40 år sedan emigrerade hon från Kina. Det här var första gången hon återsåg sitt hemland. Det var första gången hon, som arbetat i textilindustrin hela sitt liv, närvarade vid en av sonens modevisningar och verkligen förstod vidden av hans framgång. Och hon kunde inte sluta gråta.
Med den Förbjudna Stadens sydöstra vakttorn, byggt 1436, som fond gick modellerna ut på catwalken i skira broderade halterneckblusar, glansiga kavajer i siden och delikata klänningar med grafiska mönster i en sval palett med lekfulla lager på lager-effekter.

Visningen i Peking i höstas sammanföll med 3.1 Phillip Lims femårsjubileum. Under de åren hade märket gått från en okänd uppstickare i New York till ett globalt modefenomen, och Phillip Lim själv blivit en av de mest hyllade nya amerikanska modeskaparna. Om han i stället följt föräldrarnas karriärråd hade han i dag varit läkare, jurist eller ingenjör.

– När mamma fick veta att jag studerade mode sa hon: ”Se på mig, jag är en invandrare, jag flyttade hit för att ge dig nya möjligheter, se på mig, jag sliter i mitt anletes svett, jag är ingenting – varför studerar du för att också bli ingenting?” Jag gick inte på college för att bli sömmerska. Men hon kunde inte förstå det. För henne var mode detsamma som att sy kläder i en fabrik.

***

Det är en iskall decembermorgon. Julhelgens snöstorm har ännu inte begravt New York men den fuktiga vintervinden svider i skinnet. Phillip Lim
 har just vaknat i sitt loft i Soho. Att kliva in i hans lägenhet är som att försvinna in i ett hyperestetiskt kuriosakabinett. Phillip Lim är en samlare, med förkärlek för obskyra objekt som uppstoppade fåglar, krokodilskinn, inglasade insekter, ädelstenar, antika juveler, exotiska skulpturer. De dyker upp som små dekadenta öar i havet av smakfull bohemisk elegans. Ljuset sköljer in genom takhöga fönster. Konst- och modeböcker ligger staplade i bokhyllan och på golvet. Två pösiga soffor står med ryggarna mot varandra – ”den ena för trash-tv, den andra för seriösa aktiviteter”.

Loftet rymmer även en eklektisk konstsamling; på ena väggen ett gigantiskt porträtt av Phillips älskade franska bulldog Oliver, på andra en pastell av abstraktexpressionisten Joan Mitchell. Ett av hennes kändare verk gick nyligen för 38 miljoner kronor på Christie’s. I sovrummet, ovanför en pälsklädd stol där ett uppstoppat rådjur poserar i fosterställning, hänger en liten tavla med texten ”Don’t look back”, Philips motto, och det fösta han ser när han vaknar.

Phillip Lim trycker igång espressomaskinen som ger ifrån sig ett svagt brummande – den har bara en knapp, vilket han älskar. Han påstår att han är teknofob; han fattar inte grejen med Facebook och när han fick en iPad gav han genast bort den. Matlagning är inte heller hans forte. Hans mamma brukar skicka hemlagad kinesisk mat till honom. Hon budar den från Kalifornien över natten så att den dyker upp i New York på morgonen.

Phillip häller sojamjölk i kaffet, börjar berätta om vårkollektionens tema – moderna dandys – men hejdar sig plötsligt.

– Du får ursäkta, men… det här är första gången jag är social igen. Jag har jobbat som en galning.
Jag har inte haft en ledig dag sedan jag höll på med vårkollektionerna. Jag har varit tyst i typ månader. Nu går jag in i en fas där jag ställer om för att bli social igen, och du är faktiskt den första jag pratar med.

Om Phillip Lim för ett ögonblick struntade i sitt motto och blickade tillbaka på de senaste åren skulle han se ett modemärke erövra världen på nolltid. Från noll till 60 miljoner dollar i omsättning på fem år. Flaggskeppsbutiker i New York, Los Angeles, Tokyo, Seoul och Singapore. När tidningen Fortune i höstas publicerade sin årliga lista 40 under 40 – business’s hottest rising stars, i huvudsak befolkad av Silicon Valley-kändisar som Mark Zuckerberg och grundarna av Twitter, hamnade Phillip Lim och hans affärspartner Wen Zhou på 36:e plats. De var förutom H&M:s Karl-Johan Persson de enda från modeindustrin på listan. 3.1 Phillip Lim beskrevs som ”one of the smartest new fashion launches”. Exakt vad märket lyckats med, där andra har misslyckats, är inte helt enkelt att sätta fingret på, men de (i sammanhanget) humana priserna är ett av svaren. 3.1 Phillip Lim placerade sig i det relativt outforskade marknadssegmentet mellan designerkläder och high street. En klänning från 3.1 Phillip Lim kostar runt 5 000 kronor, medan en från Chloé går för det dubbla, vilket förstås är en avgörande skillnad om du är 20-30-någonting i karriären och behöver något chict att ha på dig på fredag. I dag producerar märket damkläder, herrkläder, barnkläder, underkläder och accessoarer.

– Vi gör så många kollektioner. Den här pre-fall-kollektionen gjorde vi på tre veckor. Det är helt galet! Det är verkligen inte bra. Men det är så branschen ser ut. Och jag måste acceptera det. Jag klagar, men det är så det funkar. Klagandet blir ett slags terapi. Du måste få det ur dig, i små doser.

Hur låter det när du klagar?

– ”Jag är så utmattad… jag är utmattad… jag vet inte… jag vet inte…” He he. Eller så är jag bara på dåligt humör. Jag slänger inte stolar på folk Det är inte min grej.

– Så hör man folk säga ”jag åker till St Barths för att hitta inspiration”. Och jag bara ”yeah, right…” Jag går liksom utanför dörren! Även om jag inte kan åka bort så behöver jag fortfarande inspiration, så vad göra? Jag måste inspireras av det jag har omkring mig.

Så hur gör du?

– Jag försöker bara lägga märke till allt jag ser omkring mig. Folk. När jag ser någon på gatan så tittar jag på hur silhuetten förändras när personen rör sig, och lägger det på minnet. Eller så ser jag en färg som jag inte kan få ur tankarna. Egentligen borde jag ha blivit arkitekt. Jag ser allt i former. Jag älskar att jobba med konstruktion. Till och med när jag tittar på de här lamporna eller rundheten hos stolen här så har processen börjat, säger Phillip och pekar på några av sina möbler.

Har det alltid varit så för dig?

– Ja, alltid. Jag kan bokstavligt talat se en outfit i de där två lamporna och en stol.

Han kisar lite och verkar liksom skissa i huvudet.

– Den är kanske mörk i mitten. Kort och väldigt grafisk. Linjär. Och sen rund nedtill.

Vad mer kan du göra en klänning av?

– Vad som helst! Det går att göra en klänning av precis vad som helst. Jag pekar på den stora röda golvlampan som står invid bokhyllan

Den där lampan?

– Lätt. Ja, superenkelt.

När du jobbar så där intensivt med en kollektion, hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Mina dagar är inte särskilt vanliga. Men… Jag
 går hemifrån, jag åker till jobbet, jag gillar att ta tunnelbanan för den får mig att känna mig närvarande i nuet. Jag brukade åka taxi men jag hatade det. För… den här branschen började kännas som en bubbla, och taxibilarna kändes också som bubblor, och jag såg aldrig livet. Så nu hoppar jag hellre på tunnelbanan när jag ska till kontoret för på de tio minuterna ser jag liv. Jag avskyr att… Jag ville aldrig bli modedesigner. Jag ville bara ha en Porsche. Jag älskar bilar!

Har du en nu?

– Ja, det har jag.

Vilken färg?

– En svart. Svart, svart, svart. En 911. Enkel svart sak. Vart tredje år köper jag en ny. Det är min egen, galna lilla present till mig själv.

När Philip Lim berättar historien om märket som bär hans namn får han allt att låta enkelt och slumpartat. Kanske är det ett tecken på ödmjukhet att han vill tona ner sin egen roll i framgångssagan. Att Phillip Lim över huvud taget hamnade i modeindustrin beror enligt honom på att han en dag på college råkade gå förbi en lektion i sömnad, stack in huvudet och fick frågan ”Are you lost?”, vilket han var – både bokstavligt och bildligt. Han hoppade 
av ekonomistudierna (utan att berätta det för sina föräldrar) och bytte inriktning till ”home economics”, typ hemkunskap. Han var den enda killen och blev snabbt lärarnas favorit.

– När vi skulle designa vårt första plagg fick jag
 för mig att jag skulle göra en syrenfärgad halterneck-klänning i charmeuse, skuren på skrådden. De bara ”what?” Typ, vet du hur svårt det är? Och jag bara ”Vadå? Vad är det som är så svårt? Det är ju bara två tygbitar, eller tre.” Två faktiskt, för jag ville inte ha någon söm där bak. ”Du tänker skära på skrådden, i ditt allra första plagg?” ”Ja, varför inte?” ”Du tänker göra den i charmeuse?” ”Varför inte?” Och jag gjorde det. Jag vet inte hur, för jag var rätt lat. Jag var en fruktansvärd student. Jag gjorde det inte tekniskt rätt. Men när det handlade om att faktiskt presentera ett resultat var jag duktig. Mina plagg såg helt annorlunda ut än alla andras, för de var så sofistikerade. Alla andra studenter sydde förkläden.

***

Nästa lyckliga omständighet var att Phillip Lim träffade Wen Zhou. Efter en praktikplats hos designern Katayone Adeli hade Phillip varit med och startat det lilla märket Development i Los Angeles. Wen drev ett av textilföretagen han samarbetade med. Precis som han var hon amerikanska med fattiga kinesiska invandrarföräldrar, mamman var sömmerska liksom Phillips. Hon ville bygga upp ett modemärke och såg Phillips potential som designer. Båda var 31 när de startade företaget, därav prefixet 3.1. (Jag kan inte släppa att det låter som en hotmail-adress men det är onekligen smart att börja märkesnamnet med en siffra och därmed hamna först bland visningsrecensionerna på Style.com.)

– Wen sa: ”Vad vill du göra? Du kan göra vad du vill, jag finansierar det.” Jag visste inte vad jag ville göra, men jag visste att jag ville göra kläder för mig själv och folk omkring mig. Vi är unga människor i början av karriären utan en jättehög lön. Men det vi har gemensamt är att vi älskar mode. Vi vill ha det bästa utan att ha det största bankkontot i princip. Och det var så jag tog mig an kollektionen. Jag visste inte hur man skulle marknadsföra den eller om det här existerade eller inte. Jag visste bara att jag inte hade någon lust att spendera vansinniga summor på kläder, samtidigt som jag inte ville ha billiga high street-kläder. Jag ville ha designerkläder som jag hade råd med.

Vi svenskar som fått Acne med bröstmjölken har kanske svårt att se det spektakulära med prisbilden, men när New York Magazine för några år sedan porträtterade Phillip Lim med rubriken ”Mr. In-Between” hyllade de ambitionen att göra ”pretty clothes at reasonable prices” som revolutionär. Att Phillip Lim 2007 knep CFDA:s (Council of Fashion Designers of America) Swarovski Award i dammode- kategorin framför hyperhyllade Rodarte såg många som ett tidens tecken – chict och tillgängligt premierades framför arty och dyrt.

I affärsmedia beskrivs Wen Zhou som ett geni och som hjärnan bakom 3.1 Phillip Lim. Med briljant affärssinne, hög arbetsmoral och enastående produktionskontakter i Kina har hon på kort tid visat exakt hur man gör för att bygga upp ett modernt modeföretag. Och när Wen Zhou berättar historien om 3.1 Phillip Lim låter den långt ifrån slumpartad.

Att bara sälja kvalitetsplagg till humana priser räcker förstås inte, hade märket inte haft en distinkt stil hade det aldrig nått så här långt. Phillip Lim
 själv kallar sig hellre affärsman och klädmakare än designer. Det borde han sluta med. Hans design är modern, bärbar och den framkallar habegär. Svala färger och enkla former korsas med romantiska detaljer som paljetter och broderier, både i dam- och herrkollektionen. ”Classic with a sense of madness” brukar han själv beskriva stilen. Det är svårt att låta bli att läsa in både ett kinesiskt (utsmyckat) och ett kaliforniskt (avslappnat) arv i estetiken. De chica sweatpantsen med dragsko som ständigt återkommer andas onekligen LA.

Den allra första 3.1 Phillip Lim-kollektionen visades i New York våren 2005. Då hade Phillip just flyttat till New York från Kalifornien.

– Företaget var nytt, jag ville inte vara i New York, jag visste inte hur saker och ting funkade här, jag hade ingen mentor, jag hade inga vänner. Det var som om jag hade släppts av från ett rymdskepp. Jag minns till och med att folk sa: ”Du ser inte ut att vara härifrån. Du ser ut att komma från Kalifornien.” Vilket jag gör! Jag gick klädd i afrikanska dashikis som jag hade klippt av till skjortor. Och Birkenstock. Mina Birkenstock var riktigt snygga, perfekt slitna, och svåra att få tag på. Mina dashikis var heller inte enkla att hitta. Men ingen hajade det. Jag hade också ett par fantastiska karamellfärgade Helmut Lang-boots. Och ibland klädde jag mig i denim från topp till tå. Inte så New York.

Klär du dig mer east coast i dag?

– Nej. Du skulle se min garderob… Det här är mina favoritsneakers, vanliga skejtsneakers. Jag ägnade
 en hel dag åt att hitta dem. Jag vet inte varför de var så svåra att hitta, de är bara ett par billiga sneakers, säger han och ser ner på sina gråklädda fötter.

– Jag är ingen New Yorker. Och ärligt talat, om
 jag blev tvungen att flytta i morgon skulle jag inte ha något emot att lämna New York. Jag är inte alls fäst vid staden. Jag tycker att det är en fantastisk stad, och det är mitt hem nu, och jag visar i New York och så där. Men min själ finns inte här.

– Jag tänkte bara att jag kanske kunde ägna mig
 åt det här och tjäna lite pengar och köpa en Porsche. Men nu, att vara i New York, vara ansiktet utåt, namnet – jag känner verkligen en hatkärlek till det. För jag är ingen offentlig person. Jag håller mig alltid för mig själv. Det kan gå veckor utan att jag pratar med någon, utan att jag bryr mig, liksom.

Umgås du med andra modeskapare?

– Jag har en designerkompis, Richard Chai. Vi är nära vänner och brukar hänga. Det är som en form av terapi, ”oh, my gosh, it’s crazy, crazy…”, ”yeah, it’s crazy…” Men det är ovanligt. På det sättet tycker jag också att branschen är konstig. Inga umgås egentligen med varandra, för det är en sådan konkurrens. Det bidrar också till den där bubblan och känslan av ensamhet.

Phillip Lims pappa var professionell pokerspelare och hade ett bälte i solitt guld med texten ”Lucky”. Därtill matchande skor. Föräldrarna hade emigrerat från Kina och så småningom hamnat i USA på sjuttiotalet. Phillip Lim, född 1973, växte upp i Orange County och beskriver sin barndom som normal, ”väldigt, väldigt normal” – samtidigt som den på många sätt skilde sig radikalt från hans helamerikanska vänner.

– På dagen uppfostrades jag västerländskt, jag gick till skolan, och sen på kvällen kom jag tillbaka till… Kina. Jag bodde i Kina i Kalifornien.

Chinafornia.

– Det var liksom… ta av dig skorna, hur man talade med äldre, hur man talade med sina föräldrar, vad man kunde och inte kunde berätta för dem, vad man fick göra… värderingarna. Allt var så annorlunda. Till slut börjar man känna ilska gentemot sina föräldrar. Liksom, varför kan inte jag vara som alla andra? De får göra så många saker som jag inte får. Och så såg man kompisarnas föräldrar, som liksom ”yeah, ring alla dina kompisar, nu ska vi ha ett poolparty!”, och jag bara ”Wow, du är den perfekta mamman…” Du vet. ”Min mamma suger.”

Jobbade din mamma hela tiden som sömmerska?

– Ja. Under alla dessa år jobbade hon som sömmerska.

Hennes slitsamma jobb avskräckte dig inte från att ge dig in i modebranschen?

– Jag förstod inte… när jag var yngre. Jag visste bara att hon jobbade hårt och länge, men jag förstod inte hur illa det var. Jag visste inte att det var hårda villkor. Hon klagade aldrig. Så här i efterhand när
 jag ser fabrikerna och förstår hur de fungerar kan jag känna ”oh, wow…”. Men jag visste inte. För henne var det bara ett jobb.

Phillip Lim reser sig plötsligt upp från fåtöljen. Han kommer tillbaka med en knytnävsstor turkos klump som han lägger i mina händer.

– Jag älskar den här, den är fantastisk. Rå turkos. Så fort jag får syn på en så köper jag den.

Jag har aldrig sett en så stor ädelsten. Den ser ut som en turkos aphjärna, vacker, mystisk och vansinnigt tung. Jag vrider och vänder på den och när jag tittar upp är Phillip Lim borta igen. Jag hör hur det skramlar inifrån sovrummet. Det går några minuter.

– Jag hittade nyligen den här hos en juvelerare, säger han och öppnar ett smyckeskrin framför näsan på mig. Han plockar ut en liten silvrig juvelprydd sak.

– Det är en viktoriansk spindel, ledad, med diamanter och rubiner. En brosch. Den är fantastisk!

Det ser ut som om spindeln klättrar. Det är grovslipade diamanter och rubiner i mitten. Jag älskar knäppa saker som den här.

Du verkar gilla insekter?

– Ja! Det här är solitt guld från sextiotalet, säger han och lyfter upp ett kraftigt armband ur skrinet.

– Kolla hur tungt det är! Italienskt. Det känns bra, och det ser bra ut. Den typen av fyrkantig slipning är svår att hitta nu för tiden.

Använder du det?

– Javisst! Jag älskar smycken. Jag tror jag ska ha på mig det i dag.

Du funderar inte på att börja designa juveler?

– No no no. Du vet, när man börjar göra saker så kan man inte njuta av dem längre.

Vad samlar du mer på?

– Jag samlar på allting. Jag samlar på klockor. Jag samlar på prylar… Att samla är nog en del av min personlighet. Jag tror det hänger ihop med att jag blir besatt av saker och liksom frossar i dem.

Samlade du på saker när du var liten?

– Ja, jämt. Jag samlade på duvor.

Hur samlar man på duvor?

– Jag födde upp duvor, när jag var liten. Mina föräldrar skickade en sommar iväg mig till, jag antar att man kan kalla det för bonnvischan, för att bo hos min morbror. En dag hamnade jag i en foderaffär där jag fick syn på helt fantastiska fåglar. Jag bara: ”Vad är det här för något?!” De såg inte alls ut som vanliga duvor. De var otroligt tjusiga, med fjädrar på klorna och solfjäderstjärtar. Jag blev besatt av dem, så jag köpte några och tog med mig hem till mina föräldrar. Sedan läste jag på om hur man sköter duvor, och byggde ett hus åt dem. Själv. Jag tror jag var elva då. Och sen plötsligt blev jag vän med andra duv…människor. Och plötsligt, från en, två, tre, fyra, fem, hade jag hundra! De bara förökade sig. Och hela mammas tak var fyllt av fågelbajs! Hon var inte glad! Om man tittade ner på vårt bostadsområde såg man massa svarta tegeltak och så ett fullt med skit.

– Jag samlade också på BMX-cyklar. Jag samlade på mexikanska bälten. Jag samlade på Levi’s. Jag samlade på Paul Smith-skjortor med matmotiv när jag gick på high school. Jag samlade på… vad samlade jag mer på? Jag kommer på det strax.

Så du var besatt av massa olika saker.

– Massa. Men helt godtyckliga. Det var aldrig liksom ”oh, jag visste hela tiden att jag skulle hålla på med mode”. Det var sport, det var street, det var jordbruk… duvor.

Hur var det att växa upp i Kalifornien, modemässigt?

– Det fanns inget mode. Jag var den märkliga, knäppa killen. När jag gick på lågstadiet var jag alldeles exalterad över kläder. Jag vet inte varför, för jag växte upp i en förort och det fanns inget mode runt omkring mig – alls. Noll. Ingenting. Jag hade aldrig några modetidningar, jag var bara en helt vanlig unge. Jag har ingen aning om vad som drev mig till att släpa med min mamma till vår lokala Kmart för att shoppa. Jag gjorde massa research på egen hand och manipulerade sedan min mamma till att köpa plaggen åt mig. Och jag var så ivrig att få ha på mig outfiten nästa dag att jag sov i den natten före, med håret fixat.
 Det var så jag lärde mig att sova rakt. Som en zombie. I en kista.

Ha ha.

– Seriöst, jag rörde inte ens på huvudet. För det skulle platta till sidorna och förstöra frisyren. Jag fick inte sova med skorna på för mina föräldrar, så jag ställde dem bredvid sängen.

Var du känd som modekillen i skolan?

– Ja. Men jag tror inte att de kallade det mode. De kallade det konstigt. Jag var känd som den konstigt klädda killen.

I höstas publicerade New York Times en artikel med rubriken ”Asian Americans Climb Fashion Industry Ladder”, där man försökte ge en förklaring till fenomenet att många av de största talangerna inom amerikanskt mode just nu har asiatiskt påbrå: Phillip Lim, Jason Wu, Alexander Wang, Richard Chai, Derek Lam, Thakoon Panichgul. Tidningen drog paralleller till åttiotalets designerstjärnor i New York med judiskt påbrå, som Calvin Klein, Donna Karan, Ralph Lauren, Marc Jacobs och Michael Kors. På samma sätt som judiska invandrare på 1900-talet byggde upp en textilindustri i New York ”först som arbetare, sedan fabriksägare, producenter, återförsäljare och, slutligen, modeskapare”, har många designer med asiatiskt påbrå föräldrar och mor- och farföräldrar i textilindustrin, skrev New York Times. Wen Zhou har berättat i Time Magazine om hur hon som liten brukade somna till det ”rogivande ljudet av mammas symaskin”.

Phillip Lim är inte övertygad av sambanden.

– Jag har inget emot att bli jämförd. Jag vet bara att vi har så olika bakgrund. Vi känner inte varandra, vi är inte vänner, vi kommer inte från samma ställe, vi har alla så olika bakgrund, vi bara råkade vara i New York vid samma tidpunkt.

Du tror inte att ert asiatiska påbrå kan vara en orsak till framgången?

– Kanske. Kanske i den bemärkelsen… Återigen: värdegrunderna, sinnet för detaljer, balansen mellan att vara ödmjuk och att sticka ut. Anledningen till att jag inte gör show pieces är mitt kinesiska påbrå. Man uppfostras till att vara ödmjuk. Man skryter inte om det man har. Kanske syns det i plaggen. Det är något jag ständigt jobbar med, den rätta balansen mellan att visa och att gömma.

3.1 Phillip Lims geografiska fokus tycks vara annorlunda från många andra märken. De egna butikerna finns i Asien och USA, men ingen i Europa. Hur ser er strategi ut?

– Vi har egentligen ingen strategi. Det handlar bara om tillgång och efterfrågan. Europa är vårt nästa steg. Redan från början när vi startade märket var vårt fokus internationellt. Jag har aldrig sett på kläder som att ”det här är en Kalifornien-estetik eller New York-estetik eller fransk estetik eller svensk estetik eller asiatisk estetik”. Det handlar bara om likasinnade människor, ett slags personlighet, som finns över hela världen.

– När man pratar om globalisering blir det lätt
 att det handlar om generalisering. Ingen vill ha det. Mode handlar om att specialisera sig. Jag tror att det globala kommer att handla mer om subkulturer, stammar, i framtiden.

Hur kommer det sig att din mamma fick se en visning först i Peking?

– Jag kände mig aldrig redo för att visa henne vad jag sysslar med, inte under alla dessa år med alla dessa visningar. Jag sa bara ”nej du får inte komma”.

Ville hon komma?

– Ja, det ville hon. Jag sa ”nej du får inte, det är inte redo för dig”.

Vad var du rädd för?

– Att inte leva upp till hennes förväntningar. Och det handlar ju bara om mina egna mentala spärrar. Hon hade ju inga sådana förväntningar. Det handlar bara om mig och henne. Och min relation till henne, och att se hur hon gör allting, lagar mat och syr… Hon gör allting så autentiskt. Jag kände att tills allt vi gör känns autentiskt nog, hantverket, kläderna, produktionen, estetiken… Till dess fick hon inte se det.

Phillip Lim klär på sig för att åka till märkets designstudio och kontor på centrala Manhattan. I hissen får han ett sms från hundvakten som undrar om Olivers 3.1-kläder måste kemtvättas. Vi skiljs åt och Phillip skyndar iväg till jobbet. Jag utgår från att han tar tunnelbanan.