Att jobba på modetidning känns ibland som att jobba på Bofors. Eller som att smuggla heroin. Som en del av modeindustrin får man ta på sig kollektiv skuld för allt möjligt hemskt. Med jämna mellanrum hörs upprörda röster om anorektiska modeller, bristen på mångfald på catwalken, usla produktionsförhållanden och utnyttjande av arbetskraft i tredje världen, konsumtionshets (behöver vi verkligen så där mycket kläder?), miljöförstöring, ytlighet… you name it. Ibland kommer anklagelserna utifrån, ganska ofta handlar det om en svidande självkritik. Ibland är kritiken befogad, ibland inte. Från modetidningshåll görs då och då halvlyckade försök att lugna kritikerna och få modevärlden att bli mer inkluderande och representativ – som italienska Vogues ”All Black Issue” och ”Plus Size Issue” eller V Magazines ”Asian Issue” i somras – men vanligtvis återgår allt genast till det ”normala”.

Det finns många lik i garderoben och därför är det lätt att glömma att det också finns områden där både mode som konstform och modeindustrin är och har varit extremt progressiv. Som i attityden till frågor som rör genus och sexualitet. Det är i dag så uppenbart att man knappt tänker på det, men modevärlden är en frizon för könsnormsbrytare.

Att vara homosexuell är knappast en karriärnackdel i modebranschen. I dag hyllas transsexuella modellen Lea T, på åttiotalet hette motsvarigheterna Lauren Foster och Teri Toye. Kläder har dessutom spelat en stor symbolisk roll i historien om kvinnans frigörelse – från 1850-talets bloomerbyxor till Chanels jerseyrevolution, sjuttiotalets feministiska antimode och brända bh:ar, Yves Saint Laurents le smoking och så vidare.

Det här numret av Bon handlar egentligen inte om sexualitet eller könsroller. Ändå dyker relaterade tankar upp överallt. När Laird Persson skriver om Armanis känsla för modern androgynitet. När Tomas Alfredson och Andres Lokko pratar om skrynkliga herrar som en anomali i dagens samhälle där manskroppen allt mer blivit till kött. När Marina Schiptjenko beklagar bristen på förebilder för kvinnor som inte vill ha barn. Eller när Gareth Pugh berättar om de usla gaybarerna i sömniga Sunderland.

Modevärlden må vara stenkonservativ och djupt oetisk på andra områden. När det gäller de här frågorna har den inte fått tillräcklig cred för sin radikalism.

Välkomna till Bons stora höstmodenummer – alla stylistbögar, makeupfjollor, transmodeller, crossdressers, androgyna powerfashionistor och ni andra.

Linda Leopold, september 2011