Det är i början av januari och vi har åkt till en stor lagerlokal i Brooklyn. New York-rapparen Mykki Blanco är här för att spela in en video till sin låt Kingpinning (Ice Cold). Regissör är Clarence Fuller, som bland annat också filmat Azealia Banks ghettoglamourösa takterrassvideo till låten Luxury. Och det är bara att kasta ett öga på körschemat för att förstå att den här dagen kommer bjuda på storartad dramatik: här ryms en lesbisk trekant med Blanco och två tjejer i ett hotellrum, en partyscen inspirerad av tiden då Puff Daddy fortfarande klädde sig i glansiga kostymer – och så ett klassiskt hiphopklipp där Blanco och hennes vänner sitter ihoptryckta i en bil.

Bilscenen är som en symbol för samtiden. Blanco har bjudit in alla sina homies att göra sin grej: i bilen sitter konstnären och dj:n Spencer Sweeney, regissören Vashtie Kola, designern
Aaron Bondaroff och den nya lovande rapparen Le1f. Här trängs Dev Hynes, mest känd under namnet Lightspeed Champion och som Solanges producent och låtskrivarpartner, och den nya heta r’n’b-sångaren Ian Isiah. Bakom ratten sitter dansproducenten som gjort
beatet till Kingpinning, Brenmar.

Det här är inte bara en musik-videoinspelning – eller ett party för ett gäng kreativa vänner. Scenen visar hur vital hiphopen i New York äntligen har blivit igen. Och hur den ser ut 2013.

– När allt var klart kände jag att det här blir en riktig statementvideo om New York och alla oss som lever och verkar här just nu, säger Mykki Blanco.

Mykki Blanco är ganska mycket av ett statement i sig – denna ilskna fire-starter till rappare hör till de allra bästa liveartisterna i New York just nu. Hon har skapat sig ett helt eget uttryck, med en mix av äkta, hård New Yorker-aggression och en avslappnad excentricitet som hon tagit med sig från rapparna i området The Bay i hemstaden San Francisco. I låten Kingpinning fullständigt spränger hon sig genom producenten Brenmars spöklika beat med sitt karaktäristiska självförtroende: ”If you think you fast life, nigga/ I’m about to pass thee… kingpin/ ice cold.” Och raden ”She brought her friends and they all freaks/ Keisha/ Alicia/ Keith and Malik” ackompanjerar den lesbiska trekantsscenen i videon perfekt.

Mykki Blancos födelsenamn är Michael David Quattlebaum Jr. Som Mykki vill han kallas hon och bryter mot könsnormerna genom att ofta klä sig i drag – men inte alltid. Särskilt inte när det förväntas.

– Det är ett beslut jag fattat för min egen skull – inte för heterosexuella, inte för bögar och inte för lesbiska.
Ingen ska få göra mig till något jag inte vill vara. Jag tänker inte bli någon stereotyp homorappare som bara rappar om homosexualitet för heteropersoner. Men jag tänker heller inte vara något slags klippdocka för homopersoner. Därför har jag bestämt mig för att vara klädd i både drag och som ”vanlig” straight man i alla mina videor.

I Kingpinning-videon syns Mykki Blanco både i minimala kvinnokläder – iförd Madonna-peruk i bobmodell – och som en fresh Harlem-rappare med Kokon To Zai-bomberjacka och en Chanel-scarf buren som en durag.

—

För fem år sedan hade inte en artist som Blanco varit välkommen i hiphopvärldens finrum. Ännu mindre hade hon kunna dyka upp från ingenstans och slå igenom, trots att hon är mycket bättre än de flesta andra rappare. Men under det senaste året har rap- och danskulturen fogats samman lika sömlöst som under storhets-tiden på nittiotalet. Och någonting fantastiskt har hänt: den tråkiga, klichéartade förväntningen att hiphop bara är en lekplats för stereotypt maskulina heteromän har ställts på ända. Det är visser-ligen fortfarande en lång väg kvar till en värld helt befriad från kvinno- förnedrande texter, homofobi och förlegade machoideal. Men på relativt kort tid har man kunnat se en kreativ revolution inom en genre som under många, många år stått totalt oförändrad. En rad artister, bland annat Mykki Blanco, den kaxiga hip-house-älskaren Azealia Banks, sötflummiga soulrapparen Kilo Kish och den bild-sköne modeälsklingen A$AP Rocky, har slagit igenom på bred front samtidigt som de lyckats utmana en av rappens mest grundläggande och föråldrade idéer – att ett manschauvinistiskt kvinnohat är coolt.

Och det allra bästa? Att det är de artister som kastat manschauvinist-manteln som är de mest intressanta. Vi har kommit till en punkt där det är artister som sticker ut som det snackas mest om inom hiphopen – Kendrick Lamar, som gjorde ett av förra årets mest hyllade album, Angel Haze, vars take på Eminem-låten Cleaning Out My Closet handlar om sexuella övergrepp, eller varför inte den lovande modedesignern som sadlade om och blev rappare, Dominic Lord.

Efter att hiphopvärlden i åratal bestått av ett gäng snaggade kloner har mainstreamrappen nu utökats med en hel kör av nya röster. Och musiken, den blir bara bättre.

Det var inte länge sedan dörren till en högre acceptans öppnades på glänt av Drake, med sin självsäkra emolook och lättillgängliga musik. Och av Nicki Minaj, som inte bara rappar
skjortan av sina manliga konkurrenter, utan också experimenterar med drag och homopersonas genom sitt alter ego Roman Zolanski. Och det gick väl knappast någon förbi när en av medlemmarna i hiphopkollektivet Odd Future, sammetsrösten Frank Ocean, i somras berättade om hur han hade fallit för en man. Ingen inom mainstream-hiphopen har någonsin tidigare varit så öppen med sin attraktion till någon av samma kön.

Samtidigt har sammanflätningen av hiphop, ravefester och nostalgi eldat på utvecklingen. Zebra Katz och Njena Reddd Foxxxs fulländade hit Ima Reed hyllar filmen Paris Is Burning och nittiotalets vogue-kultur medan Azealia Banks är helt fast i sin fascination för housemusik och det egna födelseåret (1991). Under större delen av förra året kunde man höra Ima Reed och Banks Van Vogue spelas både av mainstream-dj:s på Manhattan, på obskyra lager-raves i Brooklyn, på indiequeerklubben Slick i Stockholm och varenda bögklubb i Berlin (det kan man nog fortfarande göra).

– Det är väldigt tydligt att det inte är coolt att vara en ”thug” längre”, säger Syd tha Kyd, som spelar i The Internet när hon inte producerar Kilo Kishs musik eller dj:ar med Odd Future. Det är inget speciellt med det längre, kanske kommer det bli det igen. Men jag tror att världen blir mer fördomsfri för varje dag som går, och så länge utvecklingen rör sig åt det hållet kommer det inte bli coolt igen.

Även om den är väldigt tydlig just nu så är det faktiskt inte en helt ny förändring. En feminin touch i den annars så aggressivt maskulina rappen har egentligen funnits närvarande i flera år, särskilt i Harlem där heterokillar länge fascinerats av vogue-stilen. Den inflytelserika hiphopgruppen Dipset, eller The Diplomats, var ett crew från övre Manhattan vars texter ofta var våldsamt kvinnoföraktande och homofobiska. Det var bland annat deras frontfigur Cam’ron som introducerade och populariserade det absurda uttrycket ”no homo”. Cam’ron skrev låten Suck It Or Not. I Harlem finns sedan början av förra århundradet en stark dandytradition. Dipset var inte ett undantag, de var snarare som några slags thugs i fåra-kläder. Cam’ron var välkänd för sina
hysteriska rosa pälsar och sin förkärlek för Louis Vuitton, och det ohämmade kvinnohatet i musiken skulle kunna hinta om en viss homosocialitet.

Så när den charmiga Harlemkillen A$AP Rocky gav sig själv smeknamnet Pretty Flacko höll han traditionen levande. Pretty är en gammal term för uptown-män med swag, hetero eller homo – Rockys märkesfetisch skiljer sig bara en aning från deras. På sitt debut-album, Long.Live.A$AP.Rocky, namedroppar han totalt 33 olika designer, allt från de givna (Christian Louboutin) till mer imponerande (Damir Doma, Stine Goya, Thom Browne) – och denna initierade modekoll har smittat av sig på andra rappare.

– Nu vill alla klä sig i Balmain. Alla vill prata om Rick Owens, säger Rocky på telefon från sin Harlemlägenhet. Det är så simpelt… Jag är anledningen till att alla vill klä sig i Hood by Air och Raf Simons och Jean Paul Gaultier. De är inte intresserade av mode egentligen. Tvärtom brukade de reta mig och skratta åt mig innan jag blev känd. Och nu när jag är känd är jag deras förebild? Det är bara stört. För mig handlar det om modekänsla och stil: Varför har du Givenchy? Vet du något om designern, varför det ser ut som det gör? Vet du hur märket har förändrats? Vet du vilket ansvar det innebär att bära plagget? Varför har du på dig det? Åh, du har på dig det för att du såg A$AP Rocky, Kanye och alla andra mother-fuckers ha det på sig…

Kändisskapet till trots, så är det fortfarande svårt för de tjurskalliga machomännen inom
hiphopen att ta till sig de snitt och koncept som kommer med avantgardemode. Det är bara att slänga ett öga på alla de blogginlägg som tillägnades Kanye West när han valde att bära en Givenchy-kilt under Watch the Throne-turnén med Jay-Z – många (framför allt amerikaner) kände sig tydligen förvirrade av att deras favorit-rappare hade börjat klä sig i ”kjol”.

Mer nyligen blev A$AP Rocky ett hett ämne i bloggvärlden, när han dök upp i tv-showen 106 & Park iförd linne och byxor från Ann Demeulemeesters höst/vinter 2012-kollektion. Byxorna var vita med svarta fläckar på knäet. Linnet, Aura, var långt och inte helt olikt de kritvita, ärmlösa kreationer som kallas ”tall tees”, som rappare från södern burit i mer än ett årtionde – skillnaden var prislappen och det grafiska, nästan batikliknande svarta tryck som börjar vid fållen. Antagligen var det första gången som ett plagg av Ann Demeulemeester gjort entré på 106 & Park, och Rocky mixade proffsigt Antwerpen med hiphop genom att para ihop sina designerplagg, toppat med stor ullfodrad jacka från Maison Martin Margiela, med klassiska Timberland-kängor. Det dröjde inte länge innan de mest konservativa rap-bloggarna hetsade upp sig totalt: ”A$AP Rocky är klädd i klänning i 106 & Park!!!!” skrek rubriken på DATFIX.com. ”SWAG? OR SUSPECT?”

– De här jävla människorna kallar det en fucking klänning! Säger att jag hade på mig kjol! Det är löjligt, säger Rocky irriterat. De kan ingenting om mode! De vet ingenting. Men det är som vanligt. Personer som kan mode skulle titta på det och säga: ”Den killen ser väldigt bra ut.” Oavsett om det är en klänning eller inte, de vet att jag ser bra ut i skiten.

De starka känslorna Rockys outfit väckte – och den totala likgiltigheten han själv kände inför skitsnacket – visar tydligt omfattningen av det kulturskifte som hiphopen genomgår. Principerna för vad en rappare ”ska vara”, ja, till och med hur en rappare ”ska klä sig”, har länge varit huggna i sten. Nu när världen börjar förändras, ser man hur många old school-rappare gör allt för att spjärna emot.

– A$AP Rocky, han förändrar hela hiphopscenen på ett helt sjukt sätt, säger Syd tha Kyd. Det är tydligt att världen hela tiden blir mer fördomsfri men även om han är känd och har på sig vad fan han vill, så öppnar han fortfarande dörrar för andra som är annorlunda. Många av de här modeälskande amerikanska megastjärnorna är influerade av andra länder, speciellt europeiska.
När världen blir mer fördomsfri kan alla vara sig själva, och alla kan visa sin kärlek öppet. En vacker dag kommer världen vara en bättre plats.

Och hela tiden blir de yngre rapparna mer raffinerade, många verkar helt orädda för de glåpord de kan få utstå. I 19-åriga Dominic Lords låt Fashion Show namedroppas inga designer, i stället hyllar han ett upp-diktat plagg. Till ett ödesmättat, lite gotiskt beat, som hade fungerat perfekt som soundtrack till Rick Owens vår/sommar 2012-visning, rappar Lord: ”Sometimes I like the fit, sometimes I like the drape/ I show up to the fashion house/ fashionably late/ shaking hands with the greats.”

– Jag tycker att alla kan göra vad de vill. Var stolt över det du gör, stå upp för det och om någon ifrågasätter säg att det bara är sådan du är, skrattar Lord.

Det som den här gruppen av geniala rappare har gemensamt är viljan att vägra anpassa sig till hiphopens konservativa regler, allt det där som bidrar till att folk blir inskränkta. Det här är internetgenerationen. Azealia Banks föddes samma år som The World Wide Web. Och utgångspunkten för deras idéer och ideal är starkt sammankopplad med idén om öppen källkod. När Banks förra året berättade för The New York Times att ”jag försöker inte vara, typ, den bisexuella, lesbiska rapparen; jag lever inte efter andras villkor” satte hon oavsiktligt ord på en hel generations känslor.

A$AP Rocky är en av få heterosexuella rappare som pratar om homoacceptans.

– Jag skulle väl också kunna sitta där och låtsas, säga att jag hatar homosexuella bara för att verka cool och passa in i hiphopvärlden. Eller så kan jag vara mig själv och säga att jag inte hatar någon. Vi växte upp downtown Manhattan, vi växte upp med allt och alla. Och jag skäms inte för något. Folk blir chockade över att jag inte har några problem med att berätta att jag brukade bo på
härbärgen. Och jag förstår inte, varför skulle jag skämmas? Jag vill få ungarna som bor på härbärgen i dag att känna sig stolta. Liksom, jag bodde också där och se på mig nu. Jag vill hjälpa dem att känna ”Keep it real, motherfuckers are so fake”. Jag vet att jag inte är perfekt. Men jag vet vem och vad jag är och om du inte gillar det – you can suck my dick.

—

Tyvärr har inte hela hiphopvärlden accepterat de nya spelreglerna, och de som uppfattas som ”outsiders” – eller låt oss säga de som inte är straighta män – framställs ofta som bittra konkurrenter. Sedan Missy Elliott, Lil’ Kim, och Foxy Brown var stora, och egentligen då också, har det varit svårt för populära kvinnliga rappare att existera bredvid de manliga. Offentliga bråk är vardagsmat i hiphopvärlden men det är svårt att inte bli frustrerad när fans själva verkar vilja starta bråk mellan, låt säga, Nicki Minaj och Azealia Banks. Så när Banks och Angel Haze tidigare i år började håna varandra och kasta digitala glåpord via Twitter, kändes det deppigt att de tidigare vännerna inte kunde hålla sams. Att sedan se män hetsa dem mot varandra blev en dubbel besvikelse, speciellt eftersom det kändes som att målet var att tränga bort en – eller båda – från strålkastarljuset.

Mykki Blanco säger att hon också har stött på den typen av grälsjuka fans. Hon ställdes mot sin goda vän Le1f, som av vissa etiketteras som den andra nya bögrapparen.

– Av någon anledning vill folk fortfarande att jag och Le1f ska vara konkurrenter, säger hon. Men vi är inte det. Le1f producerade en låt på mitt mix-tape! Samma sak som de gör mot
kvinnliga rappare, försöker de göra mot oss.

Det kan verka som en taktik för att stänga ute subversiva artister, och det har fungerat förut – se till exempel på Foxy Brown och Lil’ Kim. Men det senaste året verkar den nya vågen växt sig alldeles för stark för att någonsin kunna planas ut, och den mest intressanta hiphopen är just den som är ”outside the box” – utan att ursäkta sig. När Blanco i mars släpper ep:n Betty Rubble: The Initiation blir det ett manifest av hennes vision, något hon omsorgsfullt arbetat fram – utan kompromisser.

– Jag har fler historier att berätta. Jag har saker att säga som är svåra att relatera till. Jag tänkte på performancekonst och musikkollektivet Chicks on Speed, och jag tänkte på Daniel Johnston, och Wu-Tang Clan – speciellt Ghostface. De är personer som tilltalar mig för att de är sig själva, säger hon. Har de haft kommersiella hittar? Ja, men anledningen till att de är så tidlösa är att de själva har skapat sina personligheter, och myterna om sig själva.

– Alla borde bara skapa konst som verkligen berättar vem man är, säger hon. Fattar du?