Mannen i smokingjacka och djupt urringad röd t-shirt tittar allvarligt på mig, hans ögonbryn är krökta. ”Jag har ingen lust att höra ’äh han gör bara åttiotalskläder’ för då blir jag jävligt sur.” Sedan spricker han upp i ett leende och börjar skratta.

Vi sitter på Balmains högkvarter i Paris. Olivier Rousteing är van vid floden av kritik mot Balmains överdådiga estetik och i ärlighetens namn bryr han sig inte så mycket. I stället sporras han av den beundran som hans kläder väcker hos legioner av kvinnor runt om i världen.

Hans förmåga att ta kritiken med en klackspark är förklarlig – efter fyra säsonger har han funnit sin egen position i modevärlden: Bortom breda axlar och showiga detaljer finns här hantverk på couture-nivå. I den där klänningen är Rousteings Balmain-tjej på samma gång föremål för avund och mittpunkten på festen.

När Olivier Rousteing var tretton år gammal kom hans moster tillbaka från en resa till Miami klädd i en blus från Versace: ”Den var fan-TAS-tisk.” Han insåg det inte, men där och då tändes en gnista hos den spirande modedesignern, en gnista som i slutändan tog honom från Frankrike till Italien (sovandes utanför Versaces kontor) och sedan tillbaka till toppen av det franska modet. 25 år gammal anställdes han som creative director på ett legendariskt franskt modehus med couturerötter.

När Rousteing tog över Balmain hade han varit Decarnins högra hand i två år, under en period då försäljningssiffrorna ökade med 50 procent varje år som ett resultat av ”balmainia” – Decarnins rock’n’roll-trash-couture-look som gav världen t-shirts med hål i för 10 000 kronor. Formulan var spikad och när Balmain hämtade Decarnins efterträdare bland de anonyma interna leden, kunde man tro att Olivier Rousteing bara förväntades bära facklan vidare. På sätt och vis gjorde han det. Men det är inte så konstigt – Rousteing var också delvis ansvarig för balmainia. På andra sätt har han överträffat allas förväntningar.

—

Pierre Balmain etablerade sitt självbetitlade maison 1945. Under glansdagarna, på femtiotalet, var couturiern ansedd som en av ”de stora tre” i det parisiska modet, sida vid sida med Christian Dior och Jacques Fath. ”Ett plagg skapat av Pierre Balmain var själva kvintessensen av haute couture”, sa en gång Diana Vreeland. Men Balmains ”Jolie Madame”-look förpassades till garderoben på sextiotalet och huset var på väg utför när han dog 1982.

I enlighet med Balmains testamente togs huset över av hans partner Erik Mortensen, som sedan lämnade märket 1990. Designer kom och gick – bara Oscar de la Renta lämnade avtryck – till dess att Christophe Decarnin anställdes 2005.

När du tog över Balmain 2011, ville du genast sätta din stämpel på det?

– Jag gillade sexigheten i Christophes kollektioner, det kändes som jag. Vad jag inte gillade var streetwear-känslan. Men jag ville inte ändra på saker så snabbt. Det var viktigare för mig att inte bara titta på vad Christophe gjorde, utan också att gå längre bak och titta i Pierre Balmain-arkiven – all haute couture – och på all gammal Oscar de la Renta.

Tror du att folk ens kommer ihåg Pierre Balmain, den eran och det arvet?

– Nej.

De minns bara balmainia?

– De minns bara balmainia, så klart.

—

Under Christophe Decarnins fem år som creative director fokuserade han på att fylla märkets ready to wear-kollektioner med ett slags nygammal couture-anda (Balmains sista haute couture-kollektion gjordes 2002). Med trasiga jeans, skinnjackor beströdda med säkerhetsnålar och glittrande miniklänningar – allt till svindlande priser – gjorde Decarnin succé och räddade huset från komplett bankrutt.

När Rousteing väl kom in i bilden behövde inte Balmain en ny revival per se, men man kunde känna att folk började tröttna på den omåttliga excessen. Rousteing själv var inget undantag – han har varit ganska öppen med att han inte delar Decarnins rock’n’roll-estetik. I stället ville Rousteing ”gå tillbaka till husets grunder – den vackra couturen, skrädderiet och känslan av fransk lyx”.

Vad betyder det?

– Samtidigt som vi gör superbasic och kommersiella jackor som bara handlar om form, som inte har några broderier eller detaljer som är over the top, vill jag också behålla couture-känslan [i kollektionen] – det är därför vi gör klänningar som kostar 45 000 dollar – för Balmain skulle inte vara Balmain om vi inte gjorde den vackert skurna skräddade jackan och den galna bling-bling-klänningen.

Så det är ett medvetet val att behålla couturekänslan?

– Ja. Jag tror att det är väldigt kontroversiellt på ett sätt. Folk säger ”hallå, det pågår en ekonomisk kris!”. Men couture får människor att drömma. Och när en kris pågår, väljer jag att skapa drömmar.

Du måste hålla med om att Balmains bling bling är rätt polariserande.

– Absolut. Jag kan göra en visning som är väldigt dekorerad och utsmyckad. Vissa människor kommer att älska det och vara helt nere med det, vissa kommer att hata det. Men jag brukar alltid säga att om du vill fly verkligheten lite grann, så är min visning 15 minuter av glädje och lycka. Om du känner för det, kom. Om du inte gillar det, låt bara bli.

Vilken typ av identitet vill du att Balmain ska ha?

– Balmain-kvinnan är en krigare, en snygg och sexig krigare. Jag gick på Met-galan med Kate Bosworth och hon hade på sig en söt rosa klänning, du vet, lite bling bling. Och hon sa till mig: ”Det känns inte som att jag har på mig en klänning, det känns som att jag har på mig en rustning.” Först och främst för att klänningen är så tung, men också för att hon kände sig stark och sexig. Men det är inte sexigt på ett tacky sätt.

—

Olivier Rousteings Balmain handlar om glamour som inte ursäktar sig. I a/w 2013-kollektionen drömmer jag om det kviltade skinnet som broderats med kristaller, de draperade minikjolarna och utsmyckade jackor. Jag föreställer mig själv i dem på väg till något fabulöst party – eller till och med till puben – ihop med ett par trainers. Egentligen handlar det inte om vart jag ska eller ens om exakt vad jag har på mig, mer en känsla av att Balmain erbjuder någonting som jag har gått miste om i livet.

Vad ville du göra med höstkollektionen?

– Tidigare har det varit mycket: ”Välkommen till Vegas! Välkommen till Miami! Välkommen till Ryssland!” Den här gången vill jag bara säga: ”Välkommen till Paris!” Så jag tittade på Poiret, Lacroix och Pierre Balmain, och hittade en gemensam nämnare – de älskar alla Tusen och en natt. Så kollektionen handlade om tyger från Orienten och Poiret-former: stora jackor, stora kappor och haremsbyxor – en ny Scheherazade liksom. På samma gång ville jag blanda in sjuttiotalet. Men det jag sa till min studio var: ”Tänk er hur det skulle se ut år 3070, inte 1970. Tänk er Donna Summer i Tusen och en natt om tvåtusen år!”

Och färgskalan med all metall?

– Det är mycket guld, fuchsia och grönt, jag ville att kläderna skulle vara superskarpa, spegelblanka och moderna. Jag tänkte att det skulle vara intressant att leka med lurex och moirétyger, något som du skulle hitta på sjuttiotalet, men att använda nya tekniker – blanda det moderna med det förflutna. Det var viktigt för mig att kläderna skulle vara sexiga utan att visa för mycket hud. En del förstår fortfarande inte att den här kollektionen handlar om att täcka sig.

Silhuetterna bidrog mycket till att behålla den sexiga känslan. Väldigt markerade axlar och höfter, men väldigt smala midjor…

– Jag blir lite ledsen när folk bara ser mina axelvaddar. Jag menar, vad jag än gör, så fokuserar alla bara på mina axlar!

Jag sa höfter också!

– Haha, ja. Jag menar, axlarna är viktiga, så klart, för de ger en kvinna kontur, men jag jobbar inte bara med axelvaddar.

Du jobbar mer med kroppen.

– Ja!

Och i den bemärkelsen, är bärbarhet viktigt för dig?

– Det som är roligt är att mina kunder inte är tjejer som vill vara superkomfortabla i sina kläder. Jag tycker att bärbarhet är viktigt, men sen tittar man på de här tjejerna och det är liksom som att: ”Jag bryr mig inte, jag kan inte sitta, men det gör inget! Jag kan inte lyfta armen för att stanna en taxi, men det är okej! Om jag tappar min handväska på marken kan jag inte plocka upp den, men jag har en man som kan det!” En gång frågade någon mig: ”Har din tjej sex första kvällen?” Och jag svarade: ”Självklart inte, för det är väldigt svårt att ta av sig klänningen!”

—

I kontrast till all glamour och grannlåt står den skarpa realismen i Olivier Rousteings uppväxt. Han föddes ”någonstans i Frankrike” 1985 och placerades på ett barnhem. När han var 18 månader gammal adopterades han av ett par i Bordeaux och växte sedan upp i ett kärleksfullt hem. Som liten drömde Rousteing om att bli astronaut eller president – de vanliga grejerna – men också om att bli modedesigner.

– Jag hade massa drömmar, men ibland glömmer föräldrar bort att lära en att din passion också kan vara ditt jobb. Om jag någon gång får barn ska jag säga till dem: ”Tänk inte på hur det kunde vara, tänk att det kan vara din framtid.”

Hur var det att växa upp i Bordeaux?

– Det var väldigt konservativt. Alla familjer känner varandra och allt handlar om fransk kultur och traditioner. Det är väldigt trångsynt. Till slut känner man att man behöver flytta, så var det i alla fall för mig.

Drömde du alltid om att flytta därifrån?

– Inte när jag var yngre. Jag var det perfekta barnet – perfekt närvaro i skolan, jag kom hem supertidigt varje dag och gick aldrig ut. Sedan när jag var 18 så bara: ”Jag drar, jag flyttar, jag vill inte vara här längre.” Mina föräldrar var chockade. Jag var det enda barnet och adopterad. Men jag behövde det.

När upptäckte du mode?

– Min mamma försökte alltid se till att jag var välklädd – det var hemskt. Hon köpte saker från Jacadi och jag hade en liten Ralph Lauren… Jag minns att jag såg riktigt söt ut. Men jag har alltid älskat mode och stil. Jag hade en hiphop-period, men hiphop mixat med surf, du vet, Quicksilver. Jag försökte alltid hitta de bästa cargobyxorna och blanda dem med mina oversized huvtröjor.

Ser du tillbaka på något och tänker ”Gah!”?

– Oh my God, jag hade en riktigt hemsk period, när jag var 19 ungefär, när jag var besatt av Versace-skjortor, sådana som Elton John och George Michael hade. Jag försökte hitta dem vintage. Och jag hade en period när jag hade på mig massor av mönstrat och hade skitfult hår.

Hade din mamma någon speciell stil som influerade dig?

– Hon gillade kläder, men hon hade ingen speciell stil. Jag menar, hon var inte överdriven, eller excentrisk. Men hon lärde mig hur man uppför sig i kläder, hur man är chic, att man behöver vackert skrädderi för att må bra. Vad hon inte lärde mig om var sexighet. När hon kom till min första visning frågade hon mig hela tiden: ”Är det inte för kort? Är det ok?” Min pappa gillade det verkligen, men min mamma bara: ”Verkligen? Går tjejer ut så där? Jag älskar couture och så, men är du säker på att det inte är för kort?”

Fanns det något speciellt tillfälle när du insåg att du skulle bli modedesigner?

– Jag tror från att jag var tolv eller tretton… Men jag måste säga att det fanns en tid när jag inte ville bli designer – när jag gick på modeskolan i Paris. Det var så inskränkt. De försöker se till att man får ett jobb, så de pushar en i en kommersiell riktning. Till slut når man en punkt där man håller på att tappa bort sig själv. De bryr sig inte om ens personlighet. Jag var borttappad. Jag var lite rädd. Jag pratade med mina föräldrar och var liksom, ”jag älskar mode, men jag tror inte att jag vill hålla på med det här längre”.

Och du hoppade av?

– Jag hoppade av. För jag visste att det inte var bra för mig. Och jag ville resa mer.

Stöttade dina föräldrar dig i ditt beslut att ägna dig åt modedesign till en början?

– Nej, de ville att jag skulle bli jurist. Men jag är superenvis. De sa vad de ville, men jag gjorde vad jag ville.

Kunde du ens föreställa dig själv som jurist?

– Först tänkte jag att ett jobb inom internationell juridik vore fantastiskt för jag gillar att resa. Men jag började plugga och var så uttråkad. För mycket teori. Jag tittade mer på killarna än i böckerna. Så jag sa: ”Let’s do fashion!”

Som artonårig avhoppare från en modeskola åkte du direkt till Italien, varför?

– Jag verkligen älskade Versace. Så jag gick till Via Manzoni… Okej, jag ska berätta sanningen för dig. Jag gick till Via Manzoni eftersom jag inte hade några pengar. Mina föräldrar hade slutat att ge mig pengar. De bara: ”Okej, Olivier, nu har det gått ett år, du måste börja jobba. I alla fall göra någonting för vi ser dig bara på Facebook, ute på klubbar eller whatever, och även om la dolce vita är fantastiskt, så – babe, du måste jobba nu.” Vid den tiden sov jag nästan på Milanos gator, så jag gick till baren tvärs över gatan från Versace, som öppnade vid sex eller sju, ställde ner min resväska och väntade på att kontoret skulle öppna så att jag kunde visa dem min portfolio. Jag gjorde det i fyra dagar. Det var en mardröm, men jag hittade till slut ett ställe att sova på, hos en kompis.

Även om det var ditt drömjobb så arbetade du aldrig för Versace.

– Nej. Efter att jag hade träffat dem sa de ”vi gillar dina grejer, vi tycker att de känns väldigt Versace, men du behöver rita en till kollektion och sedan ger vi dig besked om två veckor”. Men jag är superotålig och hatar att vänta – jag har varit så sedan jag var liten – så jag tog tåget till Florens och hade planerat att gå till Cavalli och sedan till Tom Ford på Gucci. Jag kom aldrig till Gucci för jag träffade genast Eva Cavalli. Jag väntade i en korridor och hon bara: ”Vad gör du här?” ”Jag vill visa dig min bok.” ”Okej, visa mig din bok.” Hon älskade den och sa: ”Du börjar om en vecka.”

Vad var det med Versace och Cavalli som du drogs till?

– Det var mer Versace. Eller, faktiskt helt och hållet Versace. Jag menar, Cavalli… jag är inte så förtjust i zebra och leopard. Jag gillar djur, men jag vill inte bygga mitt märke enbart på tryck. Men Roberto är en sådan fantastisk person. Och Eva och Daniele, sonen, de blev som en familj för mig. De hjälpte mig så mycket. Jag var bara ett barn när jag började och det var tråkigt att sluta. Men Versace är mer inspirationen för min estetik, inte Cavalli.

Är det sexigheten, styrkan, eller något annat?

– När man tittar på Versaces visningar från nittiotalet, även när det var minimalistiskt, så var det inte riktigt det. Gianni hade ett fantastiskt sätt att göra sexiga kläder, som en klänning i metallnät som kunde se ut som Helmut Lang, men verkligen var over the top. Han uppfann också en silhuett som var sexig och maskulin på samma gång. Man tänker alltid på Versace som barockt, men jag minns de supervackra, enkla klänningarna där modellerna såg nästan nakna ut. Han älskade att leka med form, broderier och tryck. Gianni är en enorm inspiration.

Efter din tid där, tror du att det finns något italienskt i din estetik?

– Ja! Jag lärde mig teknikerna, men inte attityden. Vad som är fantastiskt med franskt mode är att du kan vara bling och chic. Det är väldigt viktigt – att se chic ut. Jag vill inte att mina kläder ska se tacky ut. Ibland tycker folk att de är tacky, men det är plagg som du om 40 år kommer att se på ett museum för att det är så mycket arbete som ligger bakom.

Du föredrar plagg som har en själ?

– Ja, det är roligare. Det är inget kul att bara göra en svart jacka. Jag kan göra det, och det är för den kommersiella sidan, men jag vill ha kul med broderier eller former som är over the top. Jag vill att Balmain ska vara ett glatt märke. En del människor tycker att jag är korkad när jag säger det. De bara: ”Verkligen? Vem tror du att du är? Mode handlar inte om glädje.” Jag vet att mode handlar om mer än bara glädje, men ibland glömmer vi bort att glädje är en sådan viktig del av livet.

—

Att döma av Olivier Rousteings första två år som creative director för Balmain, är han besatt av Dynastin. När jag frågar honom om det, tjuter han till:

– Dynastin, oh my god, så klart, Joan Collins! Men kritikerna dödar mig med Joan Collins-referenser… Men jag bryr mig inte, jag älskar Joan Collins, det är lugnt. Och jag älskar Sue Ellen i Dallas också!

Vad tittade du mer på när du var yngre?

– Beverly Hills, 90210, så klart! Jag tyckte det var fantastiskt. Det var alltid sommar, folk var heta, det var massa drama. Jag var faktiskt besatt av alla Aaron Spelling-serier. Och jag älskade Fresh Prince i Bel Air. Jag åkte till Los Angeles nyligen och spelade signaturmelodin i bilen [han börjar nynna på låten] och chauffören sa: ”Jag har haft många designer i min bil, men du är den roligaste!”

Har du tid att göra saker utanför jobbet?

– Ja. Jag gillar att resa och i bland försöker jag bli kär.

När du nyligen var i Montreal kombinerade du de båda. Hur länge har du varit ihop med din kille?

– Jag hade faktiskt bara träffat honom en gång tidigare, i New York. Sedan började vi prata i telefon varje dag. Det coola med att vara långt ifrån varandra är att jag kan ringa honom två på morgonen när jag slutar jobbet och för honom är klockan bara åtta. Det är perfekt. Det är så jag kan ha en kille – om han ligger sex timmar före mig!

Var träffades ni?

– På en fest. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var full och han var också full, men inte lika mycket som jag. Och han sa ”vi drar”. Så vi var på väg därifrån, men sen kom en Nicki Minaj-låt och jag sa ”vi måste tillbaka till den där låten!”. Vi dansade och dansade, hela natten, och sen drog vi till mitt hotell… Det var fantastiskt. Men sen behövde jag åka tillbaka till Paris.

Festande verkar vara ett återkommande ämne i ditt liv…

– Jag gillar att festa. För en stund kan man glömma sitt liv, all stress. Allt kan hända på en fest – man kan bli kär, hata festen, hata musiken, älska musiken. Det handlar om simpla känslor, som jag ibland behöver, för mitt liv är inte särskilt enkelt, alls. Jag är inte den som säger ”det här jobbet är lätt”, för det är det inte. Du måste tänka på alla miljoner som ska tjänas, alla säsonger som ska produceras. Människor som arbetar för en som har familjer. Det är ett viktigt jobb med massa ansvar. Så jag älskar att festa för att jag kan glömma allt, för en stund. Jag flyr in i mig själv, som ett barn.

—

Rousteing säger att han drivs av en upplevd brist på identitet, som ett resultat av att ha adopterats och inte känna till sina biologiska föräldrars exakta ursprung. I ett ovanligt dystert tillfälle under vår konversation säger han ”det är viktigt att mina kläder har en identitet för jag vet själv inte riktigt varifrån jag kommer, och kanske för att jag själv aldrig har haft någon”. Sedan skingras molnen snabbt: ”Men i dag är jag lycklig och känner mig gynnad, så mina kläder måste kännas så, också – färgglada och fulla av glada minnen.”

När Olivier Rousteing (som själv beskriver sig som ”mixed race”) anställdes som creative director skrev Robin Givhan i The Daily Beast att det var ”ett tyst tecken på framsteg” att det franska modet – och den franska historien – hade placerats i händerna på en svart man.

– Jag känner att det är ett steg framåt för mode, ja. Jag ser så många människor som har samma hudfärg som jag som tänker ”vi är svarta, vi kan inte”. Så för mig, att vara här, jag tror att det skickar ut ett budskap om hopp. Det visar att man kan nå dit man vill om man tror på det. Men det är viktigare för mig att visa människor att jag är adopterad från ett barnhem. Där finns ett större budskap: du kan komma från ingenstans och fortfarande nå någonstans.

Om du ser tillbaka på de senaste åren, tror du att du har förändrats som person?

– Den svåraste delen av modebranschen är inte modet, det är hur man hanterar sitt privatliv. Du börjar bli berömd och du vet inte om människor gillar dig för den du är eller det du gör. Man börjar se vänner försvinna och nya dyka upp. Man måste hitta en balans… Jag är Olivier Rousteing på Balmain, men jag behöver inte tappa bort Olivier Rousteing från förr. Så det har varit en utmaning, att hålla fötterna på jorden och inte tappa kontrollen. Det, och att inte få ett nervöst sammanbrott.

Bortsett från vänner och familj, har du några andra fasta punkter i ditt liv?

– Mina armband. Jag har haft vissa i tio år. De håller mig kvar på jorden. Vissa är från tiden då jag jobbade med Christophe, när jag var hans högra hand. Jag älskar att se på dem, för de påminner mig om varifrån jag kommer. Några är från semestrar, några är från min bästa vän som gav dem till mig innan jag som artonåring åkte till Italien. Några skyddar mig från det onda ögat… Ibland, när jag är hemma, och röker en cigarett på min balkong, tittar jag på dem och tänker: ”Fuck, väldigt mycket har hänt på bara några år!”

Tar du någonsin av dem?

– Nej. Men några går sönder och trillar av, det händer.

Vad gör du då?

– När de trillar av tar jag inte på dem igen, för… om de trillar av, så trillar de av. Det måste få vara så.

Och då går du vidare till nästa?

– Yeah. För det kommer alltid ett nytt.