Phoebe Philo på Céline har sagt att hon hellre skulle gå runt naken på stan än använda Facebook. Hennes attityd till att synas på internet är lika minimalistisk som hennes design. ”Det chicaste är att inte existera på Google”, sa hon i amerikanska Vogue tidigare i år. ”Gud, jag skulle älska att vara den personen!”

Det är hon förstås inte, även om hon sällan ger intervjuer och tycks sky media som pesten. Det är lite svårt att vara ogooglebar med ett namn som Philos konstaterade The Guardian. Det vore lättare ”om hon döpte om sig själv till Google Maps eller @”.

Hennes motsats är kanske Nicola Formichetti. Han som använt sin internetpersona för att göra kometkarriär som stylist, blåsa liv i Mugler och nu tagit över som artistic director på Diesel. ”The baddest panda in town” har närmare 200 000 följare på Twitter och det första han gjorde på nya jobbet var att starta tumblrn Diesel Reboot, börja värva ”ambassadörer” till märket och dela ut olika uppdrag till fansen genom korta filmer gjorda med skakig mobilkamera.

De här två väsensskilda sätten att förhålla sig till offentligheten har en lång historia bland modeskapare. Rei Kawakubo säger sällan ett ord för mycket. Martin Margiela byggde hela sitt märkes identitet på anonymitet. Och motsatsen, flamboyanta modeexhibitionister, har förstås också alltid funnits.

Skillnaden är att det i dag börjar bli mycket svårare att inte höras och synas än att höras och synas. Vilket plötsligt gör anonymiteten mer attraktiv. Det oåtkomliga blir det begärliga.

***

Tom Wolfe skrev 1976 i New York Magazine om ”lyxen, som så många miljoner vanliga människor njuter av, att uppehålla sig vid det egna jaget” – en lyx som tidigare generationer inte smakat på. Hans text om The Me Decade beskrev hur efterkrigstiden skapat en ny medelklass som plötsligt hade tid med sådant som de före dem aldrig haft. Amerikanerna hade inlett en intensiv kärleksrelation med sig själva som kulminerade på sjuttiotalet i en extatisk narcissism.

”När de små trista jävlarna började få pengar på 1940-talet, gjorde de något häpnadsväckande – de tog sina pengar och drog. De gjorde något som bara aristokrater (och intellektuella och konstnärer) antogs göra – de upptäckte och började avguda Jag! De har skapat den främsta eran av individualism i amerikansk historia! Alla regler är brutna! Profeterna har fått lägga ner! Vart det Tredje Stora Uppvaknandet kommer att leda – vem kan säga det?”

Till Instagram? I jämförelse med den samtida självförälskelsen känns sjuttiotalets individualism inte speciellt extrem. Men något började hända då som nu eskalerar.

I somras kallade Time Magazine alla födda mellan 1980 och 2000 för the ME ME ME generation och förfasade sig över att ”förekomsten av narcissistisk personlighetsstörning är nästan tre gånger så hög för personer i tjugoårsåldern som för generationen som i dag är 65 år eller äldre”.

Sedan kan man visserligen fråga sig om alla som fläker ut sitt privatliv på nätet verkligen har en uppenbar längtan efter att göra just det, i många fall beror det nog på en upplevd känsla att man borde eller måste. Eftersom alla andra gör det.

***

I boken Delete: The Virtue of Forgetting in the Digital Age som kom för några år sedan varnade författaren Viktor Mayer-Schönberger för konsekvenserna av de digitala spår vi hela tiden lämnar efter oss. När det blivit så mycket enklare att spara och minnas än att radera och glömma hänger det förflutna ständigt efter oss. (Motreaktionerna är sådant som självförstörande sms.) Futuristen Juan Enriquez kallar dessa spår för våra elektroniska tatueringar. Allt vi någonsin gjort på nätet finns kvar. Och i det ingår även de digitala motsvarigheterna till svanktatueringen du gjorde fjorton år gammal i Sunny Beach. ”Vad som hänt”, menar Enriquez i ett TED Talk från i våras, ”är att den typ av bevakning som man tidigare bara utsattes för som statsöverhuvud eller stor stjärna” nu gäller alla.

Tekniken för ansiktsigenkänning börjar dessutom bli riktigt bra. I fjol köpte Facebook företaget Face.com, som utvecklar sådana metoder, för enligt rykten runt sextio miljoner dollar. I sommar har nyhetsmedier rapporterat om hur vissa lyxbutiker och hotell i USA och Storbritannien börjat testa ett system för att identifiera VIP-kunder. När människor kommer in i butiken skannas deras ansikten och stäms av mot en databas. Om personen är viktig – rik, kändis – får personalen en signal och sådant som personens shoppinghistoria och storlek dyker upp på skärmen. Samma teknik används av säkerhetstjänster för att jaga rätt på terrorister.

Googles kommande digitala brillor, med kamera i ögonvrån, skulle förstås lämpa sig perfekt för en sådan teknik. Företaget har visserligen sagt att de kommer att förbjuda alla officiella appar för ansiktsigenkänning i Google Glass på grund av hänsyn till privatlivet. Men utvecklare hävdar att det finns massor av sätt att komma runt det problemet.

Om man är aningen dystopisk till sin läggning kan man se framför sig ett scenario där alla sökbara detaljer om en person finns kopplade inte bara till namnet utan även till den fysiska uppenbarelsen – och all form av anonymitet är ett minne blott. Då hjälper det inte att byta namn till @.

I sitt TED Talk vänder Juan Enriquez på Warhols profetia: ”Vad händer om du [i framtiden] bara kan vara anonym i 15 minuter?”

***

Det här numret handlar en del om privatliv. Om våra dekadenta skosamlingar, längtan efter kroppsdoft och privata modefantasier. Det handlar om gangsters (vi åkte till en excentriskt inredd Saltsjöbadsvilla och var med på inspelningen av Tarik Salehs kommande film), om glamour (vi träffade Olivier Rousteing på Balmain som berättar om den slingriga vägen mot modetoppen och sin kärlek till överdådig estetik) och om gråt (panelen i modesamtalet pratar om säsongens höjdpunkter och visningarna som fick dem att börja böla).

Det handlar om saker vi gör när hela världen tittar på. Och sådant vi gör (och har på oss) när ingen ser.