Carin Rodebjer bläddrar bland de små glasflaskorna som står uppradade på en hylla, ordnade efter nyans. Klassiskt rött, brudigt cerise, franskt blekrosa? Hon väljer ett mörkt blått, på gränsen till svart, nagellack. Sedan sätter hon sig ner och sträcker fram händerna, får dem insmorda, masserade och omhändertagna som bebisar. De två damerna som driver manikyrstället på 85:e gatan, ett kvarter från Central Park West, pratar oavbrutet med varandra på koreanska. En nageltork surrar i bakgrunden. Genom dörren sipprar trafikbruset in.

– Det känns ibland som att jag kokar i New York. Jag har varit upstate och tänkt att ”åh, vi måste flytta upp”, för min hjärna nästan grillas här. Jag kan inte sortera alla intryck, säger Carin med fingrarna utsträckta framför sig på bordet.

– Bodde jag downtown skulle hjärnan förmodligen brinna upp. Här, där vi har valt att bo, är det ändå något lugnare. Jag älskar Upper West Side. Den här stadsdelen har inte ögonen på sig på samma sätt. Det är skönt att slippa den där hipphetskänslan. Man möter inte heller tretusen turister när man går ut på morgonen. Folk bara bor här, lugnt och sansat och går till jobbet, liksom.

De har varit här i snart tre år nu, Carin, hennes man Jesper och dottern Judith, och har börjat hitta sina rutiner. Varje morgon vaknar de till Morning Joe på MSNBC och somnar till Rachel Maddow Show på samma kanal. När Judith inte är på dagis går de på American Museum of Natural History och tittar på dinosaurieskelett eller leker i Central Park. Att fixa naglarna på salong brukar vara Carins och Judiths lördagsnöje.

– Det var ett helt privat beslut att flytta hit. Jag kände att jag hade somnat lite i Stockholm. Jag ville lära mig något nytt och se vad det gjorde med mig själv och min kreativitet. Slipa till instinkterna lite grann. Och man vaknar väldigt snabbt när man flyttar.

Kvinnan på andra sidan bordet drar mörkblå penseldrag över Carins kortklippta naglar. Efter några minuter under torken är vi ute på gatorna igen. En lätt dimma ligger över Manhattan. Det är början av december och julbelysningen blinkar i skarpa färger genom det blekgrå diset. Carin bär höga svarta pumps med liten platå, svart kimono och en bylsig munk-jacka med high school-tryck som hon lånat i Jespers garderob. Hon drar den stora luvan över huvudet. Klackarna klapprar rytmiskt mot trottoaren.

Den senaste tiden har Carin Rodebjer tänkt väldigt mycket på sex. Det är temat för den kommande höstens kollektion som precis blivit klar. Nu håller hon och hennes medarbetare på att planera visningen under New Yorks modevecka.

– Sex är mitt favoritämne. Jag är väldigt förtjust i hela inspirationen. Vi har tittat på modevärldens sätt att angripa sex och pratat mycket om huruvida sexighet är en upplevelse från någon annan, utifrån, eller från sig själv, inifrån.

Under hösten har Carin också suttit klistrad framför Masters of Sex, tv-serien baserad på historien om sexualforskarna William Masters och Virginia Johnson som bedrev banbrytande arbete på området under sextio- och sjuttiotalet. I sitt laboratorium på Washington University, St. Louis gjorde de empiriska studier av upphetsningsnivåer och orgasmer.

– Sex driver ju allt på något sätt. Särskilt tydligt blir det när man är i fortplantningsåldern. Jag tänker att det ska bli skönt när den är över. Så man får bort det där som distraherar väldigt mycket.

Runt hörnet från hennes lägenhet svänger Carin in på en blomsterhandel. Hon har börjat köpa hem blommor, regelbundet, något hon sällan gjorde när de bodde i Stockholm. Därinne luktar det fuktig jord. Pioner med yppiga klot av rosa blad sträcker sig mot oss. Carin fingrar på några långa gröna stjälkar och berättar att alla dessa tankar på sex kokades ner till en höstkollektion som påminner om ”ett irrationellt myller”, mer genomskinlig än vanligt, med fler nakna ytor och luckor där kroppen anas.

– Det är mer förföriskt. Men subtilt. Det är fortfarande classy. Med tryck som har en lite porrig, sexig tanke. Svulstiga bär och sånt där. Jag vill inte att det ska vara på kundens bekostnad. Att man har ett samlag på kroppen.

Hon köper tre pioner och två stora mörkgröna blad. Därefter tar vi trapporna upp till lägenheten i ett brunt tegelhus ett kvarter från Central Park. På ytterdörren sitter en lapp där det står Rodebjer/Versfeld. Våningen är relativt liten, i etage, med en smal spiraltrappa som leder upp till övre plan och en privat terrass. Genom badrummets ventilationssystem anas de gräsrökande franska grannarna.

Carin ställer blommorna i en vas och rättar till en tavla som hänger någon centimeter snett.

– Så… vi höll på och pratade sex hela tiden, och funderade på olika riktningar. Och så ville jag addera någonting. Nästan alltid har jag inspirerats av någon människotyp som lever lite vid sidan av. Normen inspirerar mig inte så mycket, generellt.

Hon och designern Lisa Sander hittade den amerikanska feministen Rita Mae Brown som 1973 utkom med en kontroversiell lesbisk kärleksroman vars titel, ett slanguttryck för de kvinnliga genitalierna, passade perfekt som namn på kollektionen.

– Jag ville ha med något med könet, som man kan närma sig utan att det liksom heter… fitta. Och då blev det Rubyfruit Jungle.

Carin halvligger i den stora hörnsoffan i vardagsrummet, lätt febrig av en vinterförkylning.

– Vi har sådana historier kring våra kollektioner. Ibland har jag kommunicerat dem, men ibland har jag inte vågat. För vi dyker så djupt. Vi tenderar att bli enormt nördiga. Och berättelserna är sällan baserade på något estetiskt. De finns alltid i huvudet. Vi har nästan aldrig någon konkret inspiration. Typ fåglar. Jag kan bara inte gå igång på det. Vi har provat det med, men det händer ingenting. Det bara intresserar mig inte tillräckligt. Så vi har de här mentala platserna och kvinnorna och så tänker vi ”när skulle hon ha på sig det här?” och ”är det här när hon packar och reser dit?” och ”tar hon på sig den här när hon ska gå och röka opium?”

Sådär som man gör.

– Ha ha, som man gör så himla mycket. Eller ”när hon ska träffa sin kille, vad vill hon ha på sig då?” Det är mer sådana saker för oss.

Hur brukar det börja?

– Det är väl som med allt annat. Man har en vag känsla och så börjar det kristalliseras. Det är så konstigt med det kreativa. Det finns ju inget rätt eller fel. Och ändå vet jag precis när jag tycker att det är rätt.

Har det alltid varit så?

– Nej. Det har gått upp och ner. Beroende på hur utarbetad jag har varit eller hur mycket jag har jobbat eller hur livet har sett ut.

—

Första gången Carin Rodebjer bodde på Manhattan var det sent nittiotal. Hon och illustratören Liselotte Watkins delade en minimal etta på sextonde våningen i Chelsea där de sov skavfötters i en 110 centimeter bred säng. Oftast satt de vid varsitt skrivbord någon meter isär och arbetade. Carin gjorde mönster och sydde. Liselotte ritade. De levde så nära inpå varandra att de nästan växte ihop. Enligt Liselotte Watkins tog det väldigt lång tid innan dörrmannen i deras hus förstod att hon och Carin var två olika personer. En dag när han såg dem tillsammans utbrast han: ”Men Gud ni är två!”

– Liselotte var den första tjej jag mötte i min ålder som gjorde det hon ville, säger Carin. Jag kom ju från landet, från Gotland, och det var lätt att tro att alla som gjorde det de ville var några slags specialmänniskor.

Hon och Liselotte hade lärt känna varandra i Stockholm, där de fikade på Svart kaffe och festade på Hannas källare. Liselotte var den som emigrerade först. En tid senare följde Carin efter, hon hade kommit in på Fashion Institute of Technology.

– FIT var jätteroligt, även om jag höll mig lite vid sidan av. Jag var lite tapet. Men det var spännande på alla sätt. Jag var väldigt omtumlad av upplevelsen.

Sakta fick de små inblickar i dåtidens, analoga, modevärld. Liselotte hade en vän som arbetade på Vogue, hon fick besöka deras arkiv och hörde talas om den diaboliska Anna Wintour som avskedade alla som inte bar högklackat. När de var lediga gick de runt på marknader och letade efter plagg att sy om. Eller frekventerade bokhandeln Strand där de djupdök i gamla reportagetidningar och böcker, upptäckte stilikoner som Jane Birkin, modelegender som Diana Vreeland, och fantiserade fram karaktärer de ville se ut som, i stil med ”stjärnreporter från sjuttiotalet”.

– Vi hade ju inte pengar, så det vi gjorde mycket var att gå, säger Carin. Vi gick runt i stan, promenerade och promenerade. Det blev en kvällssyssla. Vi gick runt hela New York och tittade på folk. Och så gick man till Rite Aid och köpte ett läppstift ibland. Jag sydde alla våra kläder. Liselotte har så mycket fula experimentkläder som jag har sytt.

Efter ett tag började folk fråga vad de hade på sig. ”Det är jag som har designat”, svarade Carin. ”Jaha”, sa personen. ”Ja, men kom in i min butik och visa vad du har.” Butiken beställde några plagg och Carin sydde upp dem hemma i lägenheten. När det senare ringde i telefonen vågade hon inte svara, hon trodde att de skulle klaga, men butikerna ville bara beställa mer.

Hon minns vartenda plagg från den här tiden. Klänningen som var ringad ända till svanken men helt täckt fram. En kavaj med hål för armbågen och byxor med hål för knät – Carin sparade pengar hela säsongen och köpte ett par Miu Miu skor att ha till. Den röda plastbyxan, även känd som knullbyxan. (Man fick väldigt snygg stjärt i den.)

– Jag sydde redan innan jag kom till New York. På Hannas hade jag skittajta plastbyxor och en ljusblå t-shirt med en stjärna som det stod ”Södertälje” på. Indie på överkroppen och knullbyxor på underkroppen. Och där är vi väl fortfarande i dag… Indie på överkroppen och, ja… eller tvärtom.

Carin tog aldrig sin examen från Fashion Institute of Technology, för då hade hennes företag börjat rulla. Hon flyttade hem igen och den första riktiga kollektionen kom våren 2001.

– Det fanns inte någon plan från början. De första tre åren fattade jag ingenting. Jag sydde och lärde och utvecklade mig hela tiden, men jag fattade inte vad jag höll på med. Och jag byggde ju inget varumärke. Utan det handlade om att tillfredsställa ett personligt behov. Jag ville se ut på utsidan så som jag kände mig på insidan.

I början gjorde Carin det mesta själv. Hon har tagit kurser i allt från drapering, gradering och mönsterkonstruktion. Nu, med flera anställda, händer det fortfarande att hon gör plaggskisser och förklaringar till fabrik, men allt mer sällan.

I dag har Rodebjer kontor både på Manhattan och i Stockholm, och säljer på runt 20 ställen i USA även om Sverige – med två egna butiker – fortfarande är den viktigaste marknaden. Sedan starten vid millennieskiftet har märket vuxit i sakta tempo.

– Runt tio-tolv miljoner kronor i omsättning, där kan man ligga ett tag. Nu är det runt 30, säger Carin.

– Från hösten har vi adderat en del dyrare plagg till kollektionen. Vi har valt att göra ett brett prisläge. Jag vill inte att vi ska ha en målgrupp med en speciell ekonomi. Det handlar mer om ett ställningstagande och ett mindset än om hur mycket man har i plånboken. Det exklusiva är inte vad man har råd att köpa, utan vem man är.

Så vem är hon egentligen, Rodebjerkvinnan?

—

Vårens kollektion var den tredje som presenterades i New York. På terrassen till Maritime Hotel mellan Chelsea och Meatpacking District visades grafiskt mönstrade kaftaner, lösa svepande klänningar, kimonos och paljettbeströdda kjolar. Den här gången hade titeln hämtats från ett citat av arkitekten Eileen Gray: ”Formulas are nothing, life is everything.” Carin Rodebjer återkommer hela tiden till en viss kvinnotyp, ofta hårt arbetande esteter eller tänkare från det förflutna – som Gray, Rita Mae Brown, eller journalisten, feministen och aktivisten Gloria Steinem. De är sällan
kända som stilikoner. Många av dem var aktiva under sextio- och sjuttiotalet.

– Jag vet inte varför jag har fastnat så hos dem. Det har jag också funderat på. Om det är det att tiden går som gör att det känns så exklusivt? Det är ju hela counter culture-eran. Det finns något mer jordat i deras sexighet. Den nutida sexigheten har jag lite svårt för, den är så ytsexig liksom. Det känns som att de var mer… rotsexiga. Det är väl den jag vill åt, rotsexigheten.

Rodebjers klassiska plagg – boxiga kavajer och klänningar, svepande caper och kaftaner – är ofta ganska långt från den typiska bilden av ”sexigt mode”.

– Det är ofta sensuella mjuka tyger som följer kroppen. Men det är inte alltid så här… kroppsnära. Jag vet inte. De män jag känner, det känns som att de gillar tjejer och kvinnor, inte så mycket en tajt klänning. Jag har väldigt svårt att relatera till den här [säger med slemmig röst] ”släpp ut ditt hår och sätt på dig en tajt klänning så ska vi gå
på middag…”

Mannen som går och köper raffset till sin tjej.

– Det är fine såklart. Det är bara att jag inte riktigt förstår det helt. Jag har inget problem med snygga underkläder, det måste bara vara det egna valet. För mig i alla fall. Jag är överlag intresserad av lust. Arbetslust, livslust, sexlust. Det kommer verkligen inifrån. Och börjar man förtrycka inifrånlusten, då tror jag den kommer dö. Går man hela tiden som kvinna och tänker ”är jag sexig, kommer han att tycka att jag är sexig, vad tycker han?” – då får man ju jaga ihjäl sig. Och hittar man ens sin egen lust och sexighet om man ska jaga alla andras eventuella lust till en själv? Det är ett sådant otroligt slöseri med tid.

– Det jag tycker är spännande, och återkommer till i mina kollektioner, är det oförklarliga och det irrationella. Kanske för att jag ibland är plågad av min egen rationalitet. Mycket med sex och känslor är ju verkligen inte logiskt. Och det provocerar mig så mycket. Framför allt provocerar det mig när jag ser på kvinnor som gör dåliga val med sina män. Många kvinnor gör det tycker jag. Vilket ger dem ett jobbigt liv.

Vad är ett dåligt val?

– Män som förgör, eller inte hjälper till, eller inte delar på bördan. Det finns fortfarande så många sådana. Och tittar man bakåt var det ju ännu mer så.

Att ni valde just en lesbisk ikon på sextemat, var det någon tanke med det?

– Nej. Det var ingen plan. Men det är många lesbiska, eller oklart lesbiska, kvinnor som har inspirerat mig under åren. På ett sätt är läggningen irrelevant, men på den tiden gjorde det att kvinnorna kunde verka, om de valde bort familj. Det gjorde ju Gloria Steinem, hon valde bort det medvetet. För på den tiden fick man alltid gå genom mannen till all yttervärld. Det var bara mannen som kunde skriva på avtal. Jag känner en sådan aggression när jag tänker på det. Det är sjukt att det var så, för inte så länge sedan. Och fortfarande är så, på många ställen i världen.

I beskrivningen av Rodebjer står att märket är inspirerat av den feministiska rörelsen, men Carin påpekar att det främst är enstaka kvinnor hon gillar snarare än rörelsen i sig. Och att hennes plagg aldrig är lika progressiva som tankarna bakom dem.

– De här kvinnorna ska verka och fungera på sina arbetsplatser. Jag vill inte att man ska känna sig utklädd när man går in i ett styrelsemöte. Det är mer det man gör, än hur man ser ut.

Under åren har hon själv blivit allt mindre imponerad av vad människor har på sig.

– När jag började välja män och anställa efter folks inre och kompetens snarare än deras klädstil så blev livet väldigt mycket lättare. Det är det som kan vara jobbigt med mode ibland. Det har ju betydelse det där hur man ser ut. Förr kunde jag lockas mer av det, bli bländad av det. Jag trodde att ett intressant yttre måste innebära ett intressant inre. Det har jag lärt mig att det absolut inte hör ihop.

Hon säger att hon ibland till och med ”avkonceptar” sina plagg medvetet, tar bort onödiga detaljer, för att den som bär dem inte ska bli ett ”säsongsstatement”.

– Jag gör det trots att jag vet att många vill köpa sig det självförtroendet. Men jag vill lämna över det ansvaret på varje person, vem de vill vara.

Det låter som att du har en politisk agenda.

– Ja, jag hade inte stått ut annars. Jag har ingen agenda, men det är ett människoideal. Det skulle kunna vara ett mansideal med. Jag skulle älska den mannen, som är Rodebjerkvinnan, ha ha. Det finns något självständigt tänkande hos den där kvinnan som jag gillar.

– Vi har faktiskt många killar som köper Rodebjer också. Odessa–kappan. Den dubbelknäppta kavajen. Vi har några spensliga snyggingar som köper.

Ska du börja göra herr?

– Jag vill det. Men vi är inte riktigt i mål än med dam.

—

Carin Rodebjer flyttade till Stockholm så fort hon kunde efter gymnasiet. Hon växte upp i Klinte några mil söder om Visby, på en gård där det fanns hästar och en vind full av kläder. Hennes mamma som vävde behövde plagg att göra trasor av. För Carin blev vinden en gigantisk utklädningslåda.

– Jag fick en väldigt naturlig relation till silhuetter. Jag hade ett sådant starkt klädbehov redan på högstadiet och då var jag tvungen att hitta vägar. Jag hade ju ingen veckopeng på några tusen. Det var ett sätt att mejsla ut mig själv. Det är egentligen därför jag har en sådan tilltro till kläder. Det är verkligen ett verktyg.

Tillhörde du någon subkultur?

– Det fanns inga subkulturer på Gotland. Men jag var nog lite goth. Fast det fanns ingen att gotha sig med. Jag föraktade alla brudar. Jag tyckte de intresserade sig för konstiga saker. Smink och killar.

Trots sin excentriska klädstil höll sig Carin, precis som när hon gick på Fashion Institute of Technology, mest i bakgrunden i skolan. Hon förstod aldrig riktigt poängen med att räcka upp handen och lära utantill. I stället tränade hon dressyr på elitnivå och sydde. Även i dag säger hon att det finns två versioner av henne. En riktig Carin och ett ytskal som inte gör så mycket väsen av sig.

– Ibland är det skönt att bara inte synas. Man förlorar så mycket tid på att skapa drama. Den här strategin har jag haft sedan jag var liten. Ska man åka Gotlandsbåt i fem timmar till exempel, då måste man hitta ett sätt att se till att man inte syns. Jag bara försvinner in i omgivningen på något sätt. Och det är väldigt skönt.

Hur är den riktiga Carin?

– Hon är mer argsint. Men skulle jag släppa ut henne överallt skulle det bli massa stök. Och det orkar jag inte reda upp. Likaså när man går ut på krogen när man är ung, man orkar inte synas, för då måste man stå och prata med massa idiotkillar. Det är så skönt att inte synas. Så väljer man själv när man vill prata med någon. Man sparar jättemycket tid helt enkelt.

Det är som en osynlighetskappa.

– Ja, jag har en osynlighetskappa. Den är jättebra.

I Stockholm läste Carin 36 poäng lingvistik på universitetet innan hon, 23 år gammal, fick en praktikplats på modemärket Soot och hoppade av studierna. På den tiden hette märkena på den minimala svenska modescenen sådant som Bric-a-brac och Nygårdsanna.

– Alla är så unga i dag när de vet vad de vill göra. Men på min tid fanns ju modebranschen inte riktigt. Så man kunde inte veta. Men på något sätt visste jag ändå. För jag kände att jag blev så kraftfull, jag hade sådan ork när jag höll på med det. Jag kunde hålla på hur länge som helst. Det fanns inget stopp. Jag kunde jobba dygnet runt. Gillar man inte vad man gör blir man trött. Jag blev aldrig trött under de första tio åren.

Efter den första kollektionen tilldelades Rodebjer Nöjesguidens Stockholmspris. Det blev början på en rad av utmärkelser som skulle hagla över märket under de kommande åren. För Carin kom uppmärksamheten och synligheten i början av karriären som något av en chock.

– Glappet mellan att sitta och jobba dygnet runt med sin lilla symaskin till att kliva upp på scenen och ta emot ett pris, det var så enormt att det nästan blev smärtsamt att hantera det. Jag tyckte att det var jätteångestladdat. Och megaångesten jag fick efteråt gjorde att det knappt var värt det.

Vad var det som var så jobbigt?

– Jag vet inte. Det var väldigt långt ifrån osynlighetskappan, tror jag. Extremt långt. Nu låter det som att jag är trehundra år gammal, men när jag gick i skolan i Klintehamn så fanns det inte att man skulle ta plats framför någon annan. Jag hade aldrig upplevt det. Mina föräldrars mentalitet, de är födda på trettiotalet, var i princip ”håll käften om du inte har något att säga”.

– Jag har lidit helt fruktansvärt av det, att bli synlig. Eller, det är klart att jag vill bli erkänd, det kan man inte sticka under stol med. Det är klart att jag vill att vårt arbete ska synas. Men jag blev väldigt överrumplad av det. Jag förstod över huvud taget inte att det skulle uppmärksammas så. I början tyckte jag att det var sjukt jobbigt. Det fanns perioder när jag egentligen inte ville visa något. Det där att bli synlig är en utmaning. Men det blir lättare med tiden.

Det har blivit eftermiddag. Vi skiljs åt och jag tar trapporna ner från lägenheten och ut i decemberdiset på Upper West Side.

—

Den kvällen ses vi på El Quijote, en spansk restaurang och cocktailbar från trettiotalet belägen i samma hus som Chelsea Hotel. Ovanför oss sägs Jack Kerouac ha skrivit On the Road (hög som ett hus, på en rulle toalettpapper enligt legenden), där (i rum 100) hittades Sid Vicious flickvän Nancy Spungen knivhuggen till döds i oktober 1978, där uppe någonstans fick Leonard Cohen ett blåsjobb av Janis Joplin och blev så inspirerad att han skrev en låt om det.

Carin har bytt om till knytblus och jeans, hon lutar sig fram över den långa bardisken i trä och beställer en strawberry daquiri av en bartender i kritvit skjorta och svart väst. För femton år sedan bodde hon och Liselotte på hörnet i samma kvarter. Då hade den stora städningen av staden börjat, påhejad av borgmästaren Rudy Giuliani. Skitiga, farliga stadsdelar transformerades sakta till dagens hippa, turistvänliga och dyra kvarter. Carin berättar att hon nyligen såg dokumentären Blank City om de filmskapare och konstnärer som höll till på Lower East Side under sent sjuttiotal och tidigt åttiotal, ”vid dekadensens klimax” som regissören John Waters uttrycker det i filmen.

– Jag kan nästan längta tillbaka till när det var så där rufft. Om man nu kan längta tillbaka till när man själv inte fanns, säger hon.

– New York är ju speciellt i dag för att det är så jäkla dyrt. Folk får jaga livet ur sig för att ha råd att bo här. Men jag gillar också att det är så hårt att den här överlevnadsinstinkten drar igång. Den gör något positivt med människan. För när allt bara går och man somnar lite grann… Det blir liksom inget tryck i kanonerna. Jag kan gilla livstrycket här.

Hur ser du på den amerikanska drömmen, den mentaliteten?

– Jag tror inte att den är möjlig att uppnå i dag, för det är väldigt tydliga klasskillnader. Är man fattig så är det i princip omöjligt att klättra upp, tror jag, om man inte råkar vara privilegierad med någon enorm talang som man får fäste i. Men det är ju en promille av mänskligheten, liksom. Så jag tror inte så mycket på den. Det jag tror på, och gillar, är kämpaglöden drömmen väcker i människor. Det inspirerar till den där viljan. Även om man inte når fram gör det en ibland lyckligare ändå att kämpa. Det finns något destruktivt i att förhålla sig lite passiv till sitt eget liv och inte göra sitt bästa.

En välklädd man i medelåldern slår sig ner på barstolen bredvid mig. Han sitter tyst en stund innan han vänder sig mot oss och frågar varifrån vi kommer.

– Sverige? säger han. Det är bra. Bra livskvalitet.

– Well, jo, säger Carin.

– Jag läste just en artikel om hur Sverige påminner om Schweiz. Vi har goda vänner i Schweiz och de säger att de är så lyckliga att de blir uttråkade. De har en bra livskvalitet, bra hälsovård, folk lever ett bra liv. I Bern finns en bro som kallas självmordsbron. Vi åt middag utomhus en kväll när vi plötsligt hörde ett ”splash!”. Och våra schweiziska vänner sa: ”Oh… there goes another one…” Folk är så lyckliga där att de blir deprimerade, säger han och återgår sedan till sin middag och sin tidning.

I New York å andra sidan, menar Carin, är många så pressade att skalet till slut krackelerar. Hon berättar om en taxichaufför som skällde ut henne en gång. Han frågade om han kunde släppa av henne på en annan adress än den hon skulle till och Carin, som hade viss packning med sig, svarade att hon helst ville bli avsläppt på den rätta adressen, att det var därför hon tog en taxi.

– Och då fick han spel. Han bara: ”Ingen tänker på mig, ingen tänker på mig, alla bara tänker på sig själva!” Han var väl helt slut. ”Ingen tänker på mig heller när jag jobbar”, sa jag. Det är många taxichaufförer i New York som är helt slut. Överlag är det många människor som inte kan hantera stressen här. Så de blir otrevliga. Det är en överenskommelse, liksom, man vet att man inte riktigt står ut med allt som händer. Man bara: ”Ok, de har haft en jobbig dag.” Det kan vara samtal där någon bara får nog. Eller man kan sitta på tunnelbanan när någon bara: ”Uuuuhhhh!!” Det händer ofta att folk inte riktigt orkar hålla emot. Det är intressant också. Då kommer man åt något som är sant i den människan.

Själv säckade Carin ihop en kväll i just den här baren. Hon och en kollega satt precis där vi sitter nu och skålade och pratade om livet och existensen när Carin plötsligt fick en svår yrselattack. Hon ramlade ner från stolen, försökte ställa sig upp igen men var tvungen att ta tag i bardisken för att inte tappa balansen. Yrseln höll i sig en vecka. Så fort hon blev det minsta stressad började det snurra.

– Det känns som att jag har tagit ett djupt andetag och sen kört, så jävla mycket jag bara kan, säger Carin.

De senaste 15 åren har hon jobbat oavbrutet. Gradvis har nittiotalets naiva modedrömmar och hemmasydda röda plastbyxor förvandlats till dagens Rodebjer som recenseras på Style.com. Jag påpekar att cirkeln på något vis känns sluten, Carin är inte bara tillbaka i staden där allt en gång började, hon har också flyttat till meckat för den typ av kvinna hon intresserar sig för.

– Ja, precis. Jag är 43 nu och det är lätt att hitta förebilder här. Det känns som att många börjar blomma här i min ålder. För här är det så svårt att lyckas, det känns som att man måste bli minst 40 för att ha möjlighet att hamra sig igenom. Om man inte jobbar med att vara en it-girl eller någonting.

Carin minns när en annan svensk designer som emigrerat till New York, Katja Geiger, Katja of Sweden, en gång ringde och ville köpa en kimono av henne – det kändes stort. Inte bara för att Katja Geiger var en pionjär inom svenskt mode, utan också för att Carin kan relatera till mentaliteten hos nordiska sextiotalsmärken som Katja of Sweden eller Mah-Jong eller Marimekko, som hade liknande tankar om rörliga kroppar och intellekt, och kanske klädde dåtidens motsvarighet till Rodebjerkvinnan.

– Jag har sett de kvinnorna så mycket, min mamma umgås bara med sådana kvinnor, yrkesverksamma hantverkskvinnor. Och de tenderar att bli lite för introverta. Jag vill trycka ut dem. Jag vill göra dem moderna, uppdaterade och låta dem ta plats. Jag vill ta den kvinnotypen in i framtiden.

En annan milstolpe i märkets historia var när Meryl Streep för några år sedan sågs iklädd en röd klänning med broderade pärlor från höst/vinter 2011-kollektionen.

– Jag såg Mitt Afrika, där hon spelade Karen Blixen, när jag var tolv, och det var nästan den största aha-upplevelsen i mitt liv av vad det innebär att vara kvinna och göra någonting enligt sina ideal eller sträva som hon gjorde. Den rollprestationen, den är helt otrolig.

Vi sitter tysta en stund och pillar i oss friterad bläckfisk. Baren börjar fyllas av sena middagsgäster. Mannen bredvid rullar ihop sin tidning, drar på sig ytterrocken, tittar på oss och säger ”Stockholm – Venice of the North” innan han försvinner genom dörren. Där ute faller ett lätt duggregn. Carins naglar blänker mörkblått i ljuset från baren. Hon sörplar upp det sista av strawberry daquirin.

– Jag skulle aldrig ha gjort det här så mycket om jag bara var intresserad av att göra olika kläder som var tuffa för säsongen. Då skulle jag aldrig ha stått ut. Det är idén om den där kvinnan. Det är det som driver det. De ska ut och fram! Det är så många andra nötter som står längst fram och tjatar.

***

Carin om kollektionerna

 

S/S 01
”Min första kollektion. Den hämtade inspiration från en fantastisk hästbok som varit en favorit sedan barnsben.”

 

A/W 03
”Temat var något slags mörk art deco och alla plagg hade poetiska namn som Thank Goodness, It’s Cold Outside.”

 

S/S 04
”Jag inspirerades av tanken på att ju mer män vågar laborera med sin feminina sida desto sexigare blir de. Jag var besatt av Andy McCoy och Hanoi Rocks.”

 

S/S 05
”Jag har alltid gillat delar av proggrörelsen, energin, vad den stått och kämpat för. Men jag upplever den också som lite hopplöst oorganiserad och stabbig. Jag ville hylla idealen från proggen men ge den mer kropp.”

 

A/W 05 – Erotiskt vemod
”Den här kollektionen skapades ur uppbrottet från en lång relation. Jag flyttade till New York ett halvår och hyrde ett andrahandsloft av en konstnär som gjorde installationer med döda späddjur i burkar. Ur detta kom en kollektion som jag döpte till Erotiskt vemod. Jag ville göra en uniform som var skör och kraftfull på samma gång.”

 

S/S 06
”Första gången jag gjorde Odessa-kappan, den har verkligen blivit ett ikonplagg för oss. Vi hade Meryl Streep i Kramer vs. Kramer som hårinspiration. Kollektionen hade lite safaritouch med fina kappor och jackor kombinerat med djupa urringningar.”

 

A/W 06 – From & flitig
”Kanske min mest introverta kollektion. Vi hade Kristina Lugn som hårinspiration till visningen på Nalen. Temat var from och flitig, ganska roligt så här i efterhand, men jag var inne i en period när jag var sjukt provocerad av att allt var så högljutt och kortsiktigt. Jag letade efter ord som var så långt från trenden som möjligt.”

 

A/W 09
”Nancy Cunard-kollektionen. Hon levde ett ganska destruktivt liv, vilket säkert var oundvikligt på den tiden för en progressiv kvinna som kämpade för rätten att äga sig själv och sina åsikter. Tanken var att drömma sig in i den garderob hon hade med sig när hon lämnade sitt trygga brittiska överklassliv för ett mer turbulent liv i Paris.”

 

A/W 11 – The Year of Magical Thinking
”Vi visade sent på kvällen på Bukowskis och stämningen var laddad och magisk. Kollektionen handlade om liv och död och rymden.”

 

A/W 13 – Childhood Mysteries
”Vår första presentation under New York Fashion Week. Det var snöstorm ute och Nina Persson gjorde en egen tolkning av Visa från Utanmyra. Kollektionen befäste det som alltid varit tongivande för Rodebjer: mötet mellan det lugna och långsiktiga Gotland och det högenergiska New York.”

 

S/S 14 – Formulas are Nothing, Life is Everything
”Vi förälskade oss i Eileen Gray och hennes holistiska syn på arkitektur. Hennes modernism ledde vägen och vi följde med.”