Tensta Konsthall vibrerar just nu med kosmiska energiflöden. Anton Vidokles tre poetiska filmer ställs ut sida vid sida med Arseny Zhilyaevs verk Solens lönearbetare, och hela utställningsinstallationen är skapad av arkitekterna Nikolaus Hirsch och Michael Müller. Utställningen Kosmism behandlar den rysk-ortodoxa filosofin från tidigt 1900-tal med samma namn. Kosmismens hisspitch och slagord är ”evigt liv för alla”. En radikal men inkluderande lära som anser att varje person som någonsin har levat, lever nu och ska födas förtjänar materiell återuppståndelse. Döden är ett misstag, som kan korrigeras genom forskning och teknisk utveckling. Det centrala för idén är att evigt liv ska vara ett gemensamt mål som förenar mänskligheten. Kärlek ska översättas till detta syfte, och bli en universell kraft snarare än individuell och egoistisk som sexuell kärlek kan uppfattas vara. För att resurserna ska möta hela mänsklighetens behov, ska en kolonisering av kosmos ske.

På plats finns en timeline över åskådningens utveckling, där man kan förkovra sig med hjälp av en liten iPad som skiner starkt i ett annars dovt belyst rum. Ett runt bord med tillhörande stolar agerar bibliotek, en vink till kosmismens centrala filosof Nikolai Fyodorovich Fyodorovs yrke – bibliotekarie, men bjuder också in till gruppsamtal besökare emellan. I e-flux-artikeln ”No man’s space: on Russian cosmism” från 2016 beskriver Marina Simakova hur Fyodorovs lönearbete formade honom – skapade ett engagemang kring och en förståelse för arkivets viktiga roll i samhället. Vilket översätts i lärans syn på museet som central för dess mål, för att nå återuppståndelse en plats för studier och preservation. Under Fyodorovs livstid hölls hans verk nära honom; filosofen levde efter kristendomens tankar om att det är en dygd att vara modest. Vidare, efter hans död när texterna började spridas, gifte sig inte kosmismens grundtankar med det Sovjetiska styrets, och dess följare blev tvingade i exil eller mördades under Stalins regim. Idag har den fått uppmärksamhet igen, och börjat spridas brett, inte minst inom konstvärlden. Boris Groys, renommerad konstvetare, är en av de som noggrant studerat läran och även påverkat Vidokles praktik.

Arseny Zhilyaevs parodiska vägginstallation är intrikat, rolig och kritisk. I hans imaginära framtid har människor övergett jorden, och istället befolkat yttre rymden. Men de återvänder ändå till museerna, där mänsklighetens historia har bevarats. I dessa hypotetiska samlingar finns verket. Utformat med en blinkning till den tidiga modernistiska bildkonsten i sin återhållna estetik, men gjort i ett billigt material ifrågasätter verket den erans elitistiska värdeskapande av minimalistisk konst. Suprematismens grundare Kazimir Malevitjs svarta kvadrater refereras i kristallerna i solpanelerna som är centrerade på väggen. De viskar även om en dystopisk men samtidigt hoppfull framtid – fångar upp det falnande ljuset från solen som kommer att släckas, och genom det skapas en koppling till universums början, solens strålar som livets och energins hittills enda men inte eviga kraft. Solpanelerna ska räcka tills dess att en ny stjärna tänds, och människan överlistar universums begränsningar för ett ändlöst liv.

Det som slår mig, som jag egentligen redan vet men sällan vill förstå, är att det är för sent för rättvisa.

Anton Vidokles verk befinner sig i ett gränsland mellan essä-, dokumentär- och performancefilm. I en tygbeklädd, svart kvadrat i mitten av konsthallens utställningssal (av arkitekterna ett listigt refererande till Zhilyaevs verk och suprematismen) rullar Vidokles, som även är en av grundarna till publiceringsplattformen e-flux och dess magasin e-flux journal, tre videor. De blandar monotona repliker laddade med effektfulla budskap, med ljust, frenetiskt blinkande, med fiktiva historier, med dokumentärt porträtterande. Texter av Fyodorov och andra kosmistiska tänkare blandas in, exempelvis Alexander Tchijevskys studier om hur solens 11-åriga cykel påverkar mänskligt beteende. Ibland slår den stora skärmen om i enfärgat, och återkommande i alla tre filmerna är de lysande, vita raderna ”Immortality and resurrection for all!” mot en klarröd bakgrund. Vidokle förklarar i ett samtal med museichefen Maria Lind varför kosmismens jämlika syn på evigt liv är relevant idag: ”… Dagens version på det här temat är så styrd av en extremt individualistisk, neoliberal modell, att om det [evigt liv reds. anm.] lyckas blir resultatet sannolikt en sorts elit av odödliga miljardärer, medan resten av mänskligheten kommer att få leva med försämrade förhållanden och förkortad livslängd. Vilket betyder: Odödlighet för de få och mer elände för resten av oss.”

Utställningen på Tensta Konsthall är genomtänkt, stark och lustfylld, men den kräver mycket av sin publik. Hisspitchen allra minst, och gärna ytterligare information, är viktig för att ta sig vidare in i budskapet. För att hitta det faktiska värdet i konsten. Med det sagt så är Vidokles filmers fabricerade, stela uttryck inte bara snygga men också komiska och de behöver därför ingen manual. Denna introduktion till idéläran frestar en att läsa vidare. Det som slår mig, som jag egentligen redan vet men sällan vill förstå, är att det är för sent för rättvisa. Det enda sättet att nå dit skulle vara genom återuppståndelsen, att ge de liv som tagits en ny, evig chans. Det betyder inte att vi ska sluta kämpa för den, utan snarare se till att mänsklighetens arkiv och historia aldrig blir preskriberade – att vi bär med oss misstag in i framtiden som minnen istället för att framställa nya versioner av dem. Att vi fortsätter skriva om historien för att ta den närmare en universell sanning. Kosmismens grundläggande budskap – radikala, antikapitalistiska metoder för att nå jämställdhet och rättvisa – förtjänar att gå på repeat i evighet.