Francine Agbodjalou är en multidisciplinär konstnär baserad i Stockholm, som nyligen tog sin kandidatexamen från Mejan. Agbodjalou har länge varit verksam som skådespelare, och inkorporerar det på olika sätt i sin övriga praktik. Med ett intresse för symboler och det kroppsliga ur ett performativt perspektiv befinner sig hennes bildkonst ofta i ett gränsland mellan måleri och skulptur. Verken är materiella, fysiska, abstrakta, diffusa och talande samtidigt. Agbodjalou sätter sig emot mytbildningen kring det ensamma, kreativa geniet, och har själv upptäckt att hon mår bäst av friheten som kollektivt utövande medför.

Du har precis gått ut din kandidat på Mejan. Vill du berätta om installationen du visade under vårutställningen på Konstakademien?

— Jag ställde ut en serie verk, som planen är att fortsätta med framöver. Jag hade två målningar i tyg, en skulptur, ett ljudverk och ett fotografi som tillsammans blev installationen Lost memories. Målningarna från installationen ställdes även ut på Chinatown Soup i New York i somras.

— Skolan utsattes för en brand år 2016 och i min ateljé förvarade jag gamla VHS-band från min barndom, material min mamma filmat. Jag lyckades få ut banden under tiden brandkåren var där och släckte elden och efter det konverterade jag dem. Men alla var påverkade av antingen eld, rök, vatten eller själva digitaliseringen. Bilden var exempelvis svartvit, ljudet var borta, det var någon form av störning i alla. Jag tog avstamp i det digitaliserade materialet och tänkte först göra ett filmiskt arbete. Men under processen kände jag mer och mer att jag inte hade någon lust att bjuda in för att det var så intimt material.

På vilket sätt var filmerna för intima?

— Bland dem hade jag exempelvis en filmatiserad begravningsceremoni för min mormor. Jag visste redan att vi skulle ställa ut på Konstakademien och det kändes konstigt att folk skulle titta in i min familjehistoria på det sättet. Så jag drogs till mer abstrakta former, för att hålla våra hemligheter hemliga. Så jag gick ifrån det filmiska, och skapade mer diffusa verk – målningarna i tyg, ljud och foto – utifrån det rörliga materialet. Och jag döpte allt jag jobbade med till Lost memories __, utan att tänka så mycket över det. Under det året eller nära inpå utställningen så förlorade jag också en nära vän och kollega som jag spelade i scenkonstverket Svarta revolutionärer faller inte från månen med. Och en annan vän hade gått bort ett halvår innan dess. Det var efteråt när jag hade hängt allting, och var klar med min inre stress som jag insåg att det handlade om just dem också.

Trots att installationen bär på en melankoli så är tygverken i starka, slående färger.

— Jag visste att jag ville jobba med minnet för att jag är intresserad av just det förvrängda i minnet. Och jag tror att jag i mina målningar ville förhålla mig till det. De är syntetiska, färgstarka vilket återkopplar till det som främst gick förlorat i filmerna jag framkallade – färginformationen.

Du refererar till dem som målningar, men alla kanske inte skulle kalla dem det? Eftersom de består av meshtyg med silikonapplikationer, och upplevs skulpturala.

– Jag tror att jag i min måleriska praktik är, på grund av min sceniska bakgrund, intresserad av att översätta känslan som är att vara en kropp i ett rum. Jag tror därför att jag drar mig för mer tvådimensionella verk. Jag behöver känna att verket existerar på flera sätt. Jag tänker mig att jag har ett icke-tålamod för konst.

Snälla utveckla!

– Tack vare scenkonsten är jag van vid att man ger något som betraktaren ska få. Så jag själv är intresserad av lust och lekfullhet. Och att det ska finnas någon form av transparens, trots att jag vill hålla på mina hemligheter, av vad konstnären gjorde och var någonstans. Jag kan ha svårt för verk där process och resultat är helt frånkopplade varandra. Ibland när det kommer till projekt som är tungt baserade på process, men där det inte syns tänker jag ”Varför är du intresserad av det här som konstnärlig utövare?”, ”Varför vill du att jag ska titta på det här?” och ”Varför är detta relevant för någon annan än dig själv?”. Om ett verk inte rör mig, berör mig, drar i mig, kallar på min uppmärksamhet eller ber om att bli lyssnat på så har jag ingen lust att ge min energi.

Vad arbetar du med nu?

– Just nu håller jag på med ett filmprojekt om återblickar tillsammans med Hawa Sanneh. Jag fastnade kring fiktion, den fiktiva aspekten av minne. Och försöker utforska det filmiskt nu. Förutom det jobbar jag på lite nya verk inför en utställning som jag inte kan prata om än, men det blir officiellt snart. Jag är också en del av det nystartade konstkollektivet OUFF och ser fram emot att vi ska göra fler saker tillsammans. Vi visade senast ett verk under Gagnef-festivalen i somras. Jag jobbar även med The Non Invaders, ett annat konstkollektiv som jag har varit delaktig i sedan 2014. Jag tycker om friheten i att inte äga allt i ett verk.

Vad är det för frihet?

– Det är att komma bort ifrån alla föreställningar om att konstnärskap som har negativ påverkan på en är värdefulla. Varför ses konstnärskapet som något som är vackrast när det är isolerat, när det aldrig ens är det? Det har ju en väldigt patriarkal bakgrund. Hur många sköter inte markservicen för det ”manliga geniet”? Att se självständiga konstnärskap som det eftersträvansvärda leder inte till en hållbar praktik. Jag har blivit intresserad av hur man skaffar sig ett hållbart konstnärskap.

Och vad betyder det? Vad skulle ett hållbart konstnärskap vara?

– Det skulle vara – hur gör man konst och mår bra? Då behöver man tänka på hela livet. Tänka på hur man ser på andra människor, hur man behandlar dem, hur man bygger ett community kring sig. Jag har gjort mycket inom queer scenkonstpraktik, och varit verksam i många separatistiska rum där det finns en tillit i att vara mer än en själv. Vilket leder till att man kanske blir mer grundad och tryggare. Det är viktigt för jag tror att ett upprätthållande av sitt eget geni leder till olycka. I somras försökte jag ta reda på hur jag kan må bra.

Varför var du tvungen att söka efter välmående i somras?

– Att komma från den kollektiva praktiken till att på skolan få gräva ändlöst i min egen praktik var inget som genererade välmående. Processen blir så extremt liberal. Jag tror att jag fastnade i ett självförverkligande. Inte karriärsmässigt, utan som i att jag skulle pressa ut det mesta av mig själv. I somras befann jag mig på recidency-programmet SOMA Summer i Mexico City och att vara på en annan plats gav mig nya perspektiv kring mitt utövande, och hjälpte mig i sökandet efter att må bra.

Hur var konstskolan för dig ur den aspekten?

– Den innebar en slags isolering för mig.

Hur då?

– Jag var så himla säker innan på vad jag ville få ut av mitt skapande, min utbildning. Så tänkte jag – en konstskola ger resurser, tid och är en plats där jag kommer känna frihet. Jag söker dit och gör min grej. Det fanns lite projekt som jag ville göra. Så kommer jag dit och möter en oförklarlig kyla. Jag tror att om man som jag är van att verka tillsammans med andra, inom ett community, så är man också van vid att spegla sig i dem. Så kom jag in i en miljö där jag inte kunde spegla mig alls. Frågan är: hur växer man då? Jag upplevde att jag hade mycket svårare att motivera saker för mig själv. Jag kom på mig själv med att känna mig förvirrad på ett sätt som kändes främmande. Och hade inte heller ord för vad det var för känsla.

Ångrar du att du gick Mejan?

– Mejan är en resurs, som jag önskar att fler fick ta del av. Att det var en större bredd på vilka som fick den möjligheten. Man får en viss typ av frihet där, och tillgång till väldigt mycket intressant kunskap. Och skolan kan fungera som en validering. När andra tittar på min konstnärsprofil och min portfolio och ser att jag har gått på Mejan så tänker de att min konst är “på riktigt”. Jag tror att jag då tänkte att jag behövde den typen av validering, men jag är inte lika säker idag. Det är nog lättare att fråga mig om tio år, vad konstskolan gjorde för mig.