Vad bär vi med oss från vår dåtid? Var befinner sig de unga föregångarna till de vi är idag? Vad ser vi fortfarande med deras ögon? Hur går vi tillbaka till ett stadie där känslorna inte ännu gick att sätta ord på, och därför stormade fritt snarare än formaterades om med hjälp av rationalitet?

Enno Halleks utställning Portable sunset forever på Konstakademien innehåller verk skapade mellan 1950 och 2018 – nästan 70 år av konstnärlig praktik inhysta i tre stora rum. Konstnären beskriver det själv som att utställningen inte var menad som retrospektiv, utan den skulle snarare vara en improvisation, men att efter många års framåtblickande är det okej med ett möte mellan nu och då. En blick som är estetiskt stringent och levererar en genomarbetad utställning, som ändå är full av överraskningar. Det gäller att kliva närmre verken, att ordentligt läsa de handskrivna klisterlapparna med information om titel och år. Inte ett krav för att uppskatta utställningen, verken talar för sig själva på distans också. Men för att komma riktigt nära Halleks praktik är de putslustiga, ibland kritiska, ibland bara meningslöst roliga namnen på verken viktiga.

Enno Hallek: ”Jag brukar skylla mitt ältande av solnedgångar, speglar och regnbågar på min uppväxt ombord på en kombinerad trålare/husbåt.”

Hallek föddes 1931 i Rus (eller Rohuküla på estniska), Estland och flydde till Sverige via båt tolv år gammal tillsammans med sin familj. Utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm under 50-talet, och kom senare att bli professor där under tio års tid. Hallek, som snart fyller 87 år, har otaliga soloutställningar och offentliga uppdrag, exempelvis utsmyckningen av Stadions tunnelbana, i ryggen. Hans utövande kännetecknas av starka färger som tonas in i och ut ur varandra, och av mjuka former skurna ur plywood som är målade i dessa. Med hjälp av snöre och vingmutter kan de fogas samman i oändliga kombinationer, som ett evigt pussel utan direkta regler, eller logik som självändamål. Dessa kallar Hallek portabla solnedgångar och landskap. Han benämner sitt specifika användande av kulörer som en ”glissando-färgskala” och förklarar sin dragning till dem; ”Alla bär på landskap från barndomen. Ett särskilt fenomen hos flyktingar som inte kan korrigera upplevelserna på platsen. I mitt fall brukar jag skylla mitt ältande av solnedgångar, speglar och regnbågar på min uppväxt ombord på en kombinerad trålare/husbåt. Det nordiska ljuset på Östersjöns vatten.” Han nämner också farvattnet mellan Tallinn och Finland, Ösel i Rigabukten, Listerlandet i Blekinge och vattnet runt Kummelnäs flyktingförläggning som viktiga platser.

Även om de bemålade plywoodskivorna utgör majoriteten av utställningen, finns det andra guldklimpar. En rad fiskfigurer i trä som biter varandra i svansen – den största söker svälja en lite mindre, som söker svälja en lite mindre, som söker svälja en ännu lite mindre och så vidare. Den allra minsta, och blodigaste, jämrar sig i förtvivlan. Skapad 1970 med titeln Sånt är livet… och så är livet än idag… Utställningen innehåller också metaverk, där process och färglära blir en del av betraktarens upplevelse, och titlar som refererar till tidigare abstrakta utövare som Wassily Kandinsky.
Det som ramar in min uppfattning om Halleks praktik är en innerlighet och en tro på sitt eget konstnärsskap. Här finns inget veligt, ingen oro utan enorm skaparglädje och kärlek för konsten. Verken är kreativt hängda från klädställningar, och svävar i luften med hjälp av transparent nylontråd. Att gå in i salarna är att uppleva vad Hallek bär med sig; regnbågens färger, med ett klokt barns och en fantasifull vuxens ögon. Den är ett skämt och ett allvar, nostalgisk och närvarande. Ett fixerat budskap finns inte – som verkens pusselbitar kan betraktarens associationer kombineras oändligt, vilket Hallek lämnar utrymme för.

Hallek påminner mig om att vi inte behöver gå tillbaka till ett naivare tillstånd för att kunna känna utan gränser. Det lekfulla och utforskande kan vi alltid bära med oss som en irrationell storm (eller en portabel solnedgång). Åldrandet märker konsten såväl som oss, utan att vi eller konsten nödvändigtvis blir daterade. Tidens rullande går inte att stoppa – varje dag blir till natt. Men solen kommer aldrig att gå ned över Halleks svärmande minnesbilder.