Sanning är hett just nu. Eller snarare diskursen om dess icke-vara. Det känns som att narrativet om gränserna som suddas ut mellan fiktion och fakta berättas om och om – i media, vid middagen, i föreläsningssalen, i kulturen. Jag tror att postmodernismens tryck på relativism, som självklart har goda konsekvenser också, lätt kan få en att acceptera den påstått uppluckrade skiljelinjen. Men det är viktigt att anse sig ha rätt till sanningen i en tid där ledande politik ofta verkar handla om förvriden information och orättvisa prioriteringar, vilket den nya budgeten manifesterar. Den 1 januari försvinner investeringsstödet för hyresrätter och studentbostäder. Naturvårdsverket drabbas av nedskärningar, samt Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. I vår ska Sveriges 18 statliga museum införa inträde igen. Jämlikhetsmyndigheten ska avvecklas. Samtidigt som skatten sänks för höginkomsttagare, rutavdraget höjs och flygskatten avskaffas till sommaren.

Jacques Lacan-citatet ”I always tell the truth, but not all the truth” täcker just nu Bonniers Konsthalls glasfasad. Dora Garcías utställning Jag talar alltid sanning, bestående av en handfull verk och en långfilm, fyller merparten av institutionen fram till 17 februari 2019. Rummen upplevs tomma, ekande, de flesta av verken är målade direkt på golv och väggar. Det första man som betraktare möts av är två män som delar ut fotokopior av ett schema som täcker nästkommande 24 timmar och frågar om de får läsa upp sina profetior för en. Den inledande profetian är att två unga, attraktiva män ska ta kontakt med en. Schemat rör sig sedan vidare genom olika evenemang som pågår i Stockholm och andra små uppdrag som männen ska utföra i konsthallen. När jag besöker, den 7 december, så får jag bland annat veta att de ska avsluta dagens profetiska performance genom att framföra en dialog från musikalen Saturday night fever. Och mycket riktigt så händer det.

” Språket är nyckeln till både fiktion och sanning och kan därför verka emot båda, och förklä det ena till det andra på ett mer än övertygande sätt.”

De här profeterna anspelar på den tillknycklade filmaffischen som hänger inramad centralt i stora salen på Bonniers. Det är en tysk version av postern för Alla presidentens män från 1976, i vilken Dustin Hoffman och Robert Redford spelar de två journalister (Carl Bernstein and Bob Woodward) som avslöjade Watergate-skandalen kopplad till president Nixon, ett avslöjande som ledde till hans resignation. Garcia menar att journalisterna var en typ av profeter för att de lyckades se och föra fram en berättelse mer trovärdig än den officiella. Eftersom den är ett slags fiktion i relation till vad majoriteten har lärt sig tycka blir den därför subversiv – ibland är det som anses fiktivt det mest sanna. Dora García säger i ett samtal med curatorn Caroline Elgh Klingborg: ”På något sätt vinner alltid språkets koherens, och när vi påvisar att någon ljuger är det inte för att vi på något magiskt sätt kan se vad som är fallet utan på grund av andra diskurser, andra påståenden som är ömsesidigt förenliga, inte kan vara förenliga med ett falskt påstående. Så det finns skönhet i sanningen, den skönhet som finns i den perfekta strukturen.” Språket är nyckeln till både fiktion och sanning och kan därför verka emot båda, och förklä det ena till det andra på ett mer än övertygande sätt.

Tidigare samma vecka var jag och såg Anna Odells nya film X&Y på Zita i Stockholm. Filmen inleds med en introduktion av Odell där hon säger något i stil med att det bästa med produktionen är att ingen utanför filmteamet kan veta vad som är sant och vad som är fiktion. Filmen lever estetiskt i ett slags gränsland mellan dokumentär, spelfilm och teater, och utger sig även för att göra det i sin metod. I en intervju med Bon säger hon att ”Utgångspunkten för projektet var att det skulle röra sig mellan fiktion och verklighet för att skydda oss själva och skådespelarna. För att våga blotta sig själv och vara öppen krävs det att man känner sig trygg. Vi både spelar bilden av oss själva och är oss själva, men ingen vet när vi är vad. Tänk om allt är sant? Och i så fall, på vilket sätt, vad är sanning och vems sanning är det?” Jag undrar om det är därför filmen inte lämnar något efter sig hos mig, trots att jag älskade Odells debutfilm Återträffen och respekterar henne som konstnär. X&Y kändes platt även om den innehöll många roliga och djärva inslag, just kanske för att det inte gick att urskilja vad som var verkliga känslor och handlingar – allt kan lika gärna vara manus. Och X&Y som spelfilm är inte speciellt intressant, eftersom den enbart rör sig kring stereotyperna Anna Odell och Micke Persbrandt och således bygger vidare på en redan etablerad myt vilket inte föder några nya idéer, inte hos mig i alla fall.  I det här fallet stämmer det bibliska citatet, som också är skrivet på golvet i Bonniers konsthall: ”You shall know the truth, and the truth shall make you free”. Eller, i alla fall, vara mer kunskapsbärande än gråzonen i X&Y.

1900-talsfilosofen Hannah Arendt menade att totalitarismen kan vinna när personer tappar kontakten med sina medmänniskor och verkligheten, när de inte längre kan skilja fakta från fiktion är de som mest mottagliga för en centraliserad icke-demokratisk makt. Trots våra subjektiva uppfattningar finns det urskiljbara, definierbara verkligheter som sträcker sig förbi ideologi och åsikt vilket kan vara viktigt att påminna sig om. Ett exempel på det är att vi har en rådande klimatkris. Och att strukturellt förtryck är konstant närvarande i samhället. Och att kultur hjälper med ens välmående. Katastrofbudgeten skiljer inte fakta och fiktion eftersom den inte är förenlig med dessa påståenden, och det känns som att Moderaterna och Kristdemokraterna i stöd av SD hoppas att befolkningen inte heller ska kunna skilja på de två. Tur att vi lever i en demokrati, och att många redan påvisat sina klara uppfattningar genom att demonstrera och motsätta sig. Jag vill ifrågasätta acceptansen av narrativet om att de här gränserna håller på att luckras upp. Fler röster, fler forum, mer information kan också göra linjerna skarpare, tillföra mer kunskap. Jag vill inte leva i en faktion. Jag vill veta vad som är manus och vad som är äkta.