Judith Kiros texter och redaktörskap karaktäriseras av en vilja att lyfta marginaliserade röster, trycka på deras styrka och relevans, behandla laddade -isms som feminism och rasism samt skapa utrymmen där dessa ämnen står i centrum. När hon skriver för exempelvis DN och Kontext Press utmärker hon sig som en pålitlig berättare genom sitt träffande och övertygande språk. Nu är hon aktuell med sin debut O som kom ut tidigare i år, men när hon pratar om den så beskriver hon den som gammal. Boken tar trots allt avstamp i Shakespeares Othello (1603), och är en omskrivning och ett utforskande av såväl pjäsen som dess uppsättningar. 

    I Shakespeares drama går den moriske generalen Othello – oftast porträtterad som svart – sitt tragiska öde till mötes som följd av en beräknande hämnd organiserad av sin avundsjuka sergeant Iago efter att Othello befordrat den yngre Cassio framför honom. När Iago i första akten anklagar Othello för att ha använt häxkraft för att vinna sin oskuldsfulla och vita fru Desdemona, är det bara början. Det råder aldrig några tvivel om att det är Iago som driver pjäsens handling och att Othello står till hans förfogande att utnyttja. Med sina retoriska talanger  – och Desdemonas näsduk – som främsta vapen (spoiler!) lyckas Iago vända Othello mot sin älskade Desdemona och dräper henne innan han inser Iagos nyckfulla plan och även tar sitt eget liv. I O konstaterar berättaren att “Den vita antagonistens motiv förblir, även efter pjäsens slut, relativt kryptiska.” Men för huvudkaraktären i O, med samma namn som debutens titel, är det desto tydligare: “Jag ser ut att vara en vara.”

     Judiths O är mycket mer än Othello. O är en genreöverskridande resenär vi får följa genom tid, texter och rum i en intellektuell och språkligt precis poesisamling. I centrum står svartheten – som behandlas på ett beläst och genomträngande sätt, från 1600-talet till idag. För att formulera komplexiteten i svarthet som konstruktion finns referenser till bland annat afropessimism och en av förra seklets främste förespråkare för avkolonisering, Frantz Fanon. Judith påpekar att det, för henne, inte handlar om att komma fram till ett definitivt svar, utan att hon vill testa och se vad som händer när hon som svart kvinna skriver in sitt perspektiv i litteraturen.

     Det är alltså främst med nyfikenhet som O utmanar både historiska och rådande strukturer som systematiskt kategoriserar den svarta kroppen som omänsklig. I O agerar scenen och boksidan som exempel på platser där ras, rasism och stereotyper skapas och cementeras med hjälp av upprepade bilder och texter som kopplas till ett visst utseende. I en av Judiths dikter har O “smugit sig in bakom scenen och ser tyst på medan hovdamerna” som uppträder som skönhetssökande nymfer i Ben Johnsons pjäs The masque of blackness (1608) iförda blackface “tvättar av sig sin mörka färg i silverskålar. Deras renskrubbade hy är så röd att den måste målas vit igen: de gnider in sig i ambra, pudrar sina ansikten med krossad alabaster, mandlar, målar tunna blå vener i urringningarna.”

     Även om fientliga tankar och alienerande idéer enträget reproduceras i vår kultur och de konstnärliga uttryck vi konsumerar börjar mitt och Judiths samtal i en förenande suck över hur akademiska studier inom humaniora blint strävar efter att vara nytänkande i onödan, eller åtminstone på ett ibland kontraproduktivt sätt. Judith gör observationen att om man vill göra karriär av att vara en skrivande person förväntas man angripa personer och deras texter. Med O bevisar hon att motsatsen är möjlig och går istället Shakespeares text till mötes. Resultatet är mångfacetterad poesi som gör Shakespeare till en fortsatt relevant utgångspunkt, och som avslöjar att vår samtid fortfarande har en förvrängd uppfattning om vem som inkluderas och inte inkluderas i kategorin människa.

Din poesisamling O är på många sätt sprungen ur en annan text, och går i dialog med Shakespeares Othello snarare än attackerar den.

– Jag ser O som ytterligare en uppsättning av Othello och tycker det är ganska viktigt att veta innan man läser boken. Den är ju inte på något sätt en definitiv guide till Othello, utan det är en tolkning med en väldigt personlig ingång. Politisk, absolut, men också personlig.

– I moderna uppsättningar av Othello läggs så mycket enfas på svartheten. Den blir en karaktär i spelet. På så vis handlar det mycket mer om vad jag har sett när jag upplevt uppsättningar av Othello än texten i sig.

Du har också bytt genre, från drama till poesi. Det i sig skulle jag säga har performativa egenskaper som klingar väl med idén om O som en uppsättning bland andra.

– Det här med att byta genre handlar om att försöka närma sig materialet med någon form av lekfullhet. Kanske är det det som talar mest för att O bara är ytterligare en uppsättning, att den verkligen byter spår och också går in i en annan pjäs under den förvandlingen.

Vill du berätta mer om förvandlingen?

– Boken utgår ju ifrån en karaktär som heter O. För många har O varit Othello, men jag tänker att det finns många lager av texter och historia som ackumuleras kring det O:et. Det är inte bara shorthand för Othello utan det är annat också. Boken följer O:et medan det muteras och går in i andra texter. Vid en punkt så förvandlas det till en svart kvinna. Då går det i dialog med en annan text som också är skriven i början på 1600-talet och heter The masque of blackness. Det kändes naturligt att ta in den pjäsen i texten för att se hur svarta kvinnor skrevs fram under samma tidsperiod. Men O:et har ju också fler lager, såsom att O:et också blir [Virginia Woolfs] Orlando till exempel. Det blir ett element av magi precis som genrebytet blir det.

Jag reagerade på att din huvudkaraktär är väldigt ensam. Samtidigt är det som händer O och de bestraffningar som O står inför inte bara påverkar den enskilda individen utan även sipprar ner på något slags kollektiv som trots sin frånvaro ändå är närvarande i texten.

– Jag tänkte jättemycket på ensamhet, just eftersom jag utgick från Othello – upplevelsen av att vara helt isolerad och underkastad alla andras blickar. En del av det tragiska är att stå ensam. Jag tänker att ensamhet också uppstår i förhållande till ett kollektiv man är splittrad eller fjärmad från. De passager som innehåller mest motstånd gentemot det är också de som använder sig av ett “vi” eller tilltalar ett väldigt specifikt “du”. Då uppstår man i relation till någon annan på ett helt annat sätt. Det gör också andra saker möjliga. Det gör kamp möjlig, det gör motstånd möjligt. 

Shakespeares Othello är naiv, en egenskap som bidrar till hans fall. Med vetskapen att O inte bara är Othello så är jag nyfiken på hur du tänkte kring din karaktärs egenskaper?

– O:s egenskaper hänger ihop väldigt mycket med O:et som form och figur. Jag har kopplat O:et och även nollan till svarthetens funktion i kulturen i stort, med O:et som ingenting, en hålighet, eller en avgrund, men som ändå är grunden på vilka alla andra står. Det har jag sedan kopplat till idén att det mänskliga definieras mot det svarta och att man blir mer och mer mänsklig ju längre bort man kommer från svartheten. Medan jag skrev så läste jag om Frantz Fanon – för att jag är den mest förutsägbara människan på jorden – och han beskriver det koloniserade subjektet som splittrat i två. Fanon utgår framför allt från män och det intresserade mig att undersöka hur en kvinna skulle förhålla sig till den splittringen, alltså att vara splittrad längs både kön och ras – kön i relation till maskulinitet, ras i relation till sin svarthet – samtidigt som man upplever en slags splittring från sig själv som person, en alienation i grunden. Vilka egenskaper innebär det att man har då? 

– Jag tror att det som är intressant med O är att hon eller hen eller han är en hybrid av många olika karaktärer och många olika texttyper. Och att det kommer ur idén om det koloniserade subjektet som splittrat i förhållande till sig själv. Jag menar, it would make more sense, för när man läser pjäsen så saboterar ju Othello det för sig själv hela tiden! Det är ju också det som pågår, han skrivs in i en roll som gör att han bara kan agera på ett specifikt och deterministiskt sätt som jag tänker är ganska typiskt för tragedier. 

Jag upplever också att det sker ett skifte när O blir kvinna.

– Det tror jag absolut stämmer. En kvinna, för mig i alla fall, står i relation till världen på ett helt annat sätt än en man. På många sätt är det mer begränsande men på andra sätt så ger det fler möjligheter.

På vilket sätt?

– För att vara superkonkret: det handlar om att när O i ett tidigt skede är en svart man så är hans roll så tydligt förknippad till Othello, men när det skjuts in andra element från andra texter som Orlando och nymferna [i The masque of blackness] så skjuts också fler möjligheter in. Jag har även tänkt på begränsning som en typ av möjlighet, att begränsas gör en också mer kreativ. Det gör att man nästan blir ännu bättre på att hitta andra vägar ut… Idealiskt skulle det vara så i alla fall. 

– Det låter också lite som en hippie new age nyliberal floskel: SE DINA BEGRÄNSNINGAR SOM MÖJLIGHETER. Gud, Blondinbella ringde och ville ha tillbaka sin ingång i livet.

Är det så du ser på ditt eget skrivande?

– De texterna som jag har läst och som har varit viktigast för mig är sådana som inte ser sina begränsningar som begränsningar, eller som inte accepterar det tankesättet. Nu dog ju Toni Morrison nyligen men hon är ett typexempel på någon som har en ingång som säger “Det är klart jag ska skriva om de här sakerna och de här människorna! De som inte vill veta av dem jag skriver om kan ju läsa något annat”. Sedan handlar det så mycket om att vilja bli uppmärksammad i vissa sammanhang, som man aldrig kommer att bli. Typ, jag kommer ju aldrig bli Lena Andersson. Men det är helt okej, det har jag förlikat mig med!