Det bästa transportmedlet i Stockholm? Cykeln. Kornél Kovács ankommer med sin ledandes i hand. Visserligen är han några minuter sen, men det gör ingenting för när han kommer fram till vår mötesplats på Söder i staden han är uppväxt i så är han avslappnad. Skön. Några stänk på den gula t-shirten skvallrar om hur han tog sig hit. Det skämtar han snabbt bort.

– Ni får photoshoppa bort fläckarna. Och kanske göra någonting åt det här, säger han och pekar på sitt ansikte.  

Genom åren har han blivit känd som en av Sveriges mest lovande dj:s och elektroniska musikskapare. En fördom man lätt får från andra intervjuer är att Kornél verkar vara en en skojare som säger saker för att provocera. Den bilden får man inte när man möter honom. Han känns varm och har extremt lätt för att småprata. Visserligen humoristisk, men inte på det där vassa viset utan bara med charm och välvilja. Vi gör ett miljöombyte och rör oss genom Stockholm med taxi.

För drygt en månad sedan släpptes hans andra soloalbum Stockholm Marathon – en avstickare från debuten The Bells som kom ut för snart tre år sen. Ljudbilden känns poppigare, mer lättillgänglig för en bredare publik. Dessutom är den inte enbart fokuserad på instrumental dansmusik, utan några spår har fått sång genom inga mindre än Rebecca & Fiona.

– Det började med ett tomt ark. Jag hade inte ett arkiv av låtskisser och idéer att utgå från som vid första skivan. Det var läskigt och jag tvivlade faktiskt jättemycket på min egen förmåga. På ett sätt kändes det som att göra ett album för första gången igen.

Till sin hjälp hade Kornél vänner som han känt i flera år. Istället för att leta genom ljudfiler och gamla mixar så fanns ett arkiv av nära vänner och barndomskompisar som hjälpte till att skriva låtar och att mixa skivan. Förutom Rebecca Scheja och Fiona FitzPatrick fanns jazzmusikern Niklas Skagstedt och dj:n Matt Karmil vid hans sida.

– Den processen kommer fortsätta, men samtidigt finns det en tanke på att byta arbetsmetod för att hålla det intressant. Det skulle vara kul att få till en enslig process där jag gör allt själv. Experimentera på egen hand och kanske till och med mixa och mastra själv.

Albumet väckte också en ny passion för popmusik och en dröm om att producera för andra artister.

– Jag fascineras av popvärlden och skulle jättegärna göra hits och bli rik på låtarna. Rent karriärsmässigt vore det ju smart för just nu är min försörjning helt beroende av dj-gig. Jag älskar dem, men jag är också 33 år gammal och bortrest i princip varje helg. Kanske skulle jag vilja turnera mer periodvis.

Att helt sluta spela skivor är inte någonting som står på önskelistan, men ibland hade det varit skönt med en paus. Frågan om ekonomi och pengar väger dock tungt på hans sinne.

– Alltså jag tjänar ju inte så bra att jag lagt undan en massa pengar och då kan det rent krasst vara ett rimligt karriärsmove att producera musik som fler människor tycker om – alltså med sång och text och med någon snygg som sjunger. Så jag har tänkt leta efter snygga personer som sjunger, helt enkelt.

Vi har nått en plats där vi ser nästan hela Stockholm. På Fåfängan, nära färjeterminalen vid Slussen, är det för dagen nästan vindstilla och solen ligger på. Kornél har förutom en tid i Paris som barn inte bott någon annanstans än i Stockholm. En stad som enligt honom själv är ”långsam”.

Här i staden finns skivbolaget och studiokollektivet Studio Barnhus som såg dagens ljus för snart tio år sen. Kornél startade projektet tillsammans med andra pionjärer inom genren – Axel Boman och Petter Nordkvist. Om det är något som stör Kornél så är det när folk pratar om ”ett klassisk Barnhus-sound”.

– Vad då? Vi har ju släppt grejer som är straight up acid techno! Allt möjligt. Många ville definiera oss som pranksters som sysslade med humor. Det var riktigt provocerande att folk trodde vi var ironiska hela tiden. Visst är humor en stor del av det vi gör, men bara en aspekt av något större.

När Studio Barnhus lanserades följde de inte mallen för samtida instrumental dansmusik, en mall som är starkt förknippad med klubben Berghain i Berlin – monokromt, avskalat, industriellt och seriöst.

– Bergheinsoundet är coolt, men det var inte naturligt för oss. Vi beskriver oss som lite mer färgglada, men det betyder inte att vi gör någon jävla clownhouse som vi ibland får höra. Allt behöver inte vara så anonymt.

I svensk media har Kornél målats upp som något av en superstjärna. I recensioner av båda albumen används superlativ som ”stilfullt” och ”dansmusik som träffar rakt i hjärtat och höfterna”. Att axla manteln som Sveriges nästa dj-hopp är dock någonting han ser rätt nyktert på.

– Alla tar upp det faktum att jag blev framröstad som världens 15:e bästa dj i tidningen Mixmag. De plockade dock bara fram typ 20 djs de ansåg intressanta det året. Sen hamnade jag ju inte alls på topp 100-listor från andra tidningar som Resident Advisor eller DJMag och jag får nog mindre betalt än många andra svenska dj:s som kanske inte får samma hype i svensk media. Däremot så uppskattar jag det så klart! Det vore förmätet att inte vara glad för det. Jag ser inte mig själv som världens 15:e största eller bästa dj. Kanske bästa, men inte största…

Även om mycket av hans musik är till mesta del instrumental så förmedlar den många känslor.

– Jag gillar klyschan ”crying on the dancefloor” och mycket av min musik är emotionell. Fast det som skrivits i svåra stunder med mycket hjärtesorg och ångest tolkas ofta av personer som kommenterar min musik som sorgfri och somrig – jag tycker dock att det känns bra. Det är så banalt, men jag vill bara förmedla känslor.

Kornél började mixa redan som 13-åring och har varit verksam som dj i 20 år. Det är först på senare tid som resorna blivit längre och turnerandet mer fokuserat på internationella spelningar. Med passion i rösten säger han att alla gig är och har varit viktiga för honom.

– Förut kunde jag spela på en företagsfest eller bröllop för att sedan dagen efter på Kruthuset spela riktigt smal dansmusik klockan sju på morgonen framför initierade pundare. Den kontrasten har alltid funkat för mig och gjort mig till en bättre dj. Många glömmer att det också finns en viktig servicedel i yrket!

–  Absolut att det är en konstform, men om man inte anpassar sig efter situationer överhuvudtaget så är man en dålig dj. Och om man bara är en publikfriare och tänker för mycket på vad folk vill ha så blir man också en dålig dj. Det måste finnas något slags tuggmotstånd.

Sedan Kornél har fyllt 30 känner han att han har andra ambitioner än tidigare, men eftersom han dj:at sedan han varit liten är han övertygad om att han kommer fortsätta på ett eller annat vis. Det vore också ”nice” att kunna försörja sig på det.

– Jag vill ha en fru, ett barn och ett hus – allt det klassiska. Om det går att kombinera med musiken så kan jag dö lycklig. Samtidigt är det kanske ironiskt att jag jobbar med att varje helgunderhålla en massa 19-åringar på andra sidan jorden som precis tagit sitt livs första E.

Men oron för att yrket ska försvinna är samtidigt påtaglig. Att arbeta som dj är att jobba i en otrygg miljö där man som artist är beroende av att vara aktuell och omtyckt.

– Allt är så beroende av sköra strukturer och faktorer. Som att det finns välstånd i världen så att folk har råd med kultur och nöjen. Det är ju absolut det första som ryker under en ekonomisk kris. Sen har jag redan ångest över att jag flyger mycket – och om priserna går upp så kommer det blir svårare för mig att turnera, säger han med en skämtsam ton.

En effekt av att många dj:ar har blivit superstjärnor är att hela dansmusikindustrin blivit allt mer fokuserade på det visuella – genom konst och mode. Studio Barnhus kommer själva göra en audiovisuell show på Cirkus i Stockholm i juni – tidigare har det gjort den på Sónar och Way Out West. Kornél påpekar att det är roligare att titta på än tre snubbar med varsin ölflaska i handen.

– Utvecklingen går ju verkligen åt det hållet att dj:ar blir visuella karaktärer. Tidigare har jag omgett mig med människor som varit bra på det visuella, för jag har begränsad visuell fantasi.

För dagen är han klädd i en gul t-shirt från Junior Executive, ett märke som drivs av Måns Ericson och som ofta gör merch åt Studio Barnhus. Kornél säger själv att han är intresserad av kläder men att han har mycket att lära.

– Man kanske inte vill se ut som fan om man headlinear en festival och den aspekten är värd att tänka på.

Samtidigt som danskulturen är större än någonsin har den hamnat längre bort från sina ursprungliga rötter bland främst svarta och homosexuella och kanske därigenom förlorat viss relevans. Men är ravekulturen och den ursprungliga elektroniska scenen verkligen död?

– Det finns fortfarande house och ravekultur som fungerar som en viktig politisk och social rörelse. Den har spridit sig till delar av världen där människor för första gången kan ta till sig den. På ett sätt är det en grundläggande politisk och konstnärlig grej att samlas i ett mörkt rum och dansa hela natten tillsammans. Den funktionen kan inte de stora hedgefondfestivalerna och EDM-monstersuperstjärnorna pervertera – hur mycket de än vill.