Nyfikna på den fortsatt växande konstscenen i Los Angeles har CFHILL återigen riktat blicken västerut. Resultatet är grupputställningen LA Dreams 3 – Light Touch.

En utställning som hålls samman av att konstnärerna bor i samma stad kan vara svår att sammanfatta. Dessutom är utställningens curator Emilia Yin noga med att poängtera att urvalet inte är menat att definiera Los Angeles, utan att utforska det. Trots det, är det där utställningen hämtar sin logik. Los Angeles konstscen är lika bred som staden utspridd, och inte olikt Los Angeles avsaknad av mitt finns det utgångspunkter snarare än gemensamma nämnare. 

Jag överhör när konstnären Kira Maria Shewfelt – en av nio konstnärer som finns representerade i utställningen – får frågan ”vad är trendigt i Los Angeles just nu?”. Hennes svar är att ”Alla säger att allt är fire. Det betyder att något är coolt.” 

På något sätt kapslar det in Los Angeles som plats och fenomen. Att den första trend hon kommer på handlar om semantik, det vill säga hur Angelinos uttrycker att de tycker att något är coolt. Vad de sedan anser är coolt är för individuellt för att identifiera. Dessutom finns det en tragikomik i att man säger just fire som om det vore ett slags självbevarelsedrift. Löpeld är lika mycket del av landskapet som palmer, slående solnedgångar och svårslagna vandringsleder. Om det är något som är återkommande i utställningen så är det miljöbilder från och omkring Los Angeles.

Även om resultatet är vitt skilt – från en videoinstallation med filmat material från timmar på motorvägen av Jessica Taylor Bellamy till fotografier som utmanar idéer om femininitet i ett kitschigt Hollywoodpalats av Ilona Szwarc – så är det uppenbart att Los Angeles på ett eller annat sätt färgar konsten som skapas där. 

Utställningens titel LA Dreams 3 – Light Touch har enligt Emilia, flera lager. Dels handlar det om hur konstnärerna uppfattar deras närmiljö och porträtterar det omtalade Kalifornien-ljuset, men också om deras unika sätt att skapa textur. Yoab Vera börjar varje tavla med en stärkande bas av cement för att i förebyggande syfte öka chansen att hans verk överlever en jordbävning medan Astra Huimeng Wang skjutit 400 kulhål i ett piano som hon sedan klätt i röd sammet med operan Historien om en soldat av Igor Stravinskij som inspiration.

I slutändan är Los Angeles en kuliss, och det är människorna som får platsen att komma till liv. Men att träda in en kuliss kan göra saker med en, och i Los Angeles fall är den frigörande och uppmuntrar dig att uppnå din fulla potential. 

När jag pratar om potential så tänker jag inte i första hand på berömdhet och ekonomiska framgångar – även om Los Angeles är kändisarnas högfäste – utan om att det ligger i kulturen att inte låta sig begränsas. Från ett svenskt utanför-perspektiv är det nära till hands att avfärda det här sättet att leva som en naiv kvarleva av ”manifest destiny”, 1800-talsidén som beskriver tron om att USA är utvalt av gud och därför kan motivera sin territoriella expansion. Men av de nio konstnärerna i CFHILLs utställning att döma så finns det snarare en ödmjukhet i hur de närmar sig konsten. För dem handlar det inte om att predika deras sätt att se på världen. Det som är fire just nu är att anamma det personliga, att blicka inåt och bakåt för att därifrån skapa något nytt.