Jag har väldigt mycket svarta kläder och därför vill jag gärna ha accessoarer som bryter av. Min väninna Liza Marklund hade en blå väska från Louis Vuitton som jag hade sagt att jag tyckte var jättesnygg, och så gav hon mig en hallonröd variant av samma modell när jag fyllde 50. Det är en tygväska, stor och rektangulär, och så himla fin och praktisk. Man får ner alla sina saker i den, både mappar och pärmar, så den är perfekt för jobbet. Jag hade kånkat runt på den i tre års tid när den satte igång den här debatten i januari 2010. Den hade varit på bild flera gånger tidigare men det var ingen som tyckte att det var intressant förrän nu. Det berömda fotot togs efter en partiledardebatt i riksdagen, Svenska Dagbladet hade ordnat med fotografering och vi skulle alla sitta i en soffa. Jag hade med mig min väska som vanligt. När vi skulle ta bilden gav jag den till min sekreterare. Men fotografen tyckte att bilden blev så mörk, alla utom Maud Olofsson hade mörka kläder på sig – jag hade en grafitgrå dräkt, jag tror att det var en av de två som jag har låtit sy upp. Fotografen fick syn på min väska och föreslog att vi skulle ställa den vid soffan för att få lite mer balans i bilden, så det gjorde vi. Det var ingen som tänkte mer på det just då.

När den sedan hamnade i rampljuset på det där sättet kände jag att jag måste tvätta den – eftersom det var en tygväska hade den blivit väldigt smutsig – men min kemtvättare vägrade. ”Är det den väskan?” frågade han, och när jag svarade att det stämde, då ville han inte. Så jag stod och skrubbade den själv hemma.

De flesta runt omkring mig i riksdagen blev jätteglada att jag fortsatte kånka runt på väskan. Maria Wetterstrand till exempel sa att hon bara ville gå med mig på möten om jag hade väskan med mig. Den blev som ett kaxigt utropstecken. Jag tyckte att själva debatten var så urlöjlig att jag inte ens ville kommentera det då, det var bara intressant att stå vid sidan om och se på.

Fredrik Reinfeldt har en jättedyr portfölj, men det är ingen som pratar om det. Och nej, jag tror inte att det har att göra med att han är en högerledare och jag en vänsterledare – oavsett politisk åsikt måste man klä sig för att visa respekt för den plats man är på eller för det man gör. Om jag ska upp på ett bygge och prata eller om jag ska träffa en ambassadör klär jag mig olika. Om man är kvinna är det lite mer komplicerat än om man är man, då kan man för det mesta bara sätta på sig en kostym. Så jag tror framför allt att det här har att göra med att jag är en kvinnlig vänsterledare. Det var ingen som frågade Göran Persson om hans kostymer.

Jag kom in i riksdagen som väldigt ung, bara 25 år, och då var det mycket striktare klädregler. Första gången jag skulle in och tala skickade talmannen hem mig för att byta kläder, jag hade på mig ett par jeans, nyköpta och fina, och en sidenskjorta, så jag tyckte att det var ganska snyggt, men det tyckte inte talmannen.

Jag är rätt klädintresserad själv. Socialdemokraterna har ingen klädkod och jag har aldrig haft en stylist, men jag har en kompis som är bra på kläder, Anders Di
Marco, som jag går och shoppar med ibland.

Men tillbaka till väskan. Är det onödigt att ha en så uppseendeväckande accessoar? Det är klart att jag har en väska för att den ska synas. Man vill vara snygg. Kvinnliga attribut har vi ju för att de ska synas, eller hur? Jag använder den fortfarande, och den väcker fortfarande uppmärksamhet. Det är ju så att man ska säga i Sverige att det inte är någon skillnad på att vara man och kvinna i politiken. Men det här gjorde det väldigt tydligt att det visst är en skillnad. En stor skillnad.”

Detta har hänt

Plats Riksdagshuset

Tid 21 januari 2010

Efter en partiledardebatt publicerar Svenska Dagbladet ett grupporträtt på alla riksdagens partiledare. Vid Mona Sahlins fötter står en väska som sätter eld på debattsidorna under veckorna som följer. Göran Greider kallar den för ”ett hot mot socialdemokratin” och Katerina Janouch beskriver väskan som ”en tydlig symbol för politikernas människoförakt”. Andra tycker att debatten inte är något annat än ett exempel på hur kvinnors konsumtion skuldbeläggs. Mona Sahlin har fram tills nu inte uttalat sig.