Det har gått tio år sedan Bodil Malmsten sålde allt, tog körkort och drog till Finistère, jordens ände med hus och stor trädgård i södra Frankrike. På bloggen finistere.se började hon publicera den sortens skruvade, lågmälda betraktelser som blivit hennes signum, som lyckas vara både roliga och upprörande på samma gång. Bloggen blev i sin tur till en serie loggböcker, där den femte och sista kommer ut i augusti. Fjärde delen, nyss utkommen, handlar om flytten tillbaka till Stockholm. Den är återhållet rasande, på bästa Bodil-sätt humoristiskt beklagande över allt som blivit sämre i hemlandet sedan hon lämnade det. Hon är ”för det svenska folket ställföreträdande och på denna plats utagerande förbannad”, ilsken också på svenskarna som inte har vett att vara tillräckligt arga.

– Jag tycker att det finns en trevlighetsterror i Sverige. Folk är arga, men de är aldrig raka med det. Det är tyst och surt, men riktig vrede är väldigt riskabelt. Och folk som har det riktigt dåligt vågar verkligen inte säga någonting.

Till skillnad från i Frankrike?

– Ja, där har man ett helt annat sätt att förhålla sig till vad man tycker. Om du yttrar dig i en diskussion eller offentligt över huvud taget är det alltid tydligt att det är din egen åsikt, och att den av nödd är annorlunda andras åsikter. Fransk tv har flera olika debattprogram som är jättebra, och där går de alltid i taket. Men det är inte farligt att de gör det. Det är en diskussionstradition som inte finns här.

Vad tror du att det beror på?

– Frankrike hade ju sin revolution, som inte var så trevlig. Men under allt det våldsamma och röriga fanns faktiskt en produktiv ilska, det fanns folk som sa: ”Ni får inte säga att vi ska äta bakelser när det inte finns bröd, vi hugger huvudet av er.” Det har säkert också en grund i det katolska, att man kunde leva ut och sen bli ursäktad. Och så finns det en formuleringskultur, folk pratar jättebra. När man intervjuar sportstjärnor uttrycker de sig på ett sätt som våra politiker skulle önska att de kunde formulera sig.

Så om man vet hur man ska formulera sig och har ett kulturellt kapital så blir det lättare att uttrycka ilska?

– Ja, eller man formulerar den elegantare framför allt. Och debatten är en form av umgänge. Det är inte bara Janne Josefsson som hoppar på någon som står och ljuger, eller vice versa, haha.

Du har sagt att du har jobbat på att bli argare i många år. Varför?

– När jag gick i skolan var saker egentligen inte så himla annorlunda mot när min mormor gick i skolan. Som flicka skulle man inte synas, inte höras, och många kvinnor i min generation är präglade av det här. Att man inte får vara arg, utan ska vara angenäm och behaglig. Och när jag visar vrede har jag alltid ett behov av att be om ursäkt efteråt. Det var ingen som sa till mig att jag inte fick vara arg, det var bara självklart att flickor inte skulle ta för mycket plats.

– Jag var med i Skavlan för ett år sen, och han uppmuntrade oss att prata mycket, gå in och avbryta varandra. Och det gjorde jag, flera gånger. Jag följde uppmaningen och Skavlan var nöjd, men jag hade ändå lite ont i magen när jag gick hem. Jag kände väl att jag kanske inte gjorde det så charmigt. Att ska man vara högljudd kanske man måste vara det på ett lite gulligt sätt, lite tilltalande.

Är skrivandet en bra avstjälpningsplats för ilskan?

– Jag tycker inte att formulerandet gör att man blir av med
någonting. Jag skriver för att göra saker tydligare för mig själv. Men när man publicerar sina texter är det inte som när man sitter och skriver dagbok för sig själv – man har ett ansvar och man påverkar andra. Och jag vill gärna få folk att bli arga själva.