För vår/sommar 2019 har Ida Klamborn flyttat från den dimmiga, trånga lokalen på David Bagares gata där hon visade sist, till Stora Spegelsalen på Grand. Vilket kan tyckas korrespondera med temat; modeskaparens fascination av den konventionellt tjejiga estetiken har lett till ett utforskande av Disney-prinsessan vår generation har vuxit upp med. Resultatet av undersökningen är en kollektion som gör upp med den tecknade, kvinnliga 80- och 90-talskunglighetens symbolik. Klamborn dekonstruerar henne, vilket är mindre makabert än det låter. Den estetiska identiteten är fortfarande en svävande saga om en no fucks given-gullis som kickar en avslappnad stranden- möter slottet- möter kontoret-look.

Märkets vår/sommar 2019 ramas in av detaljerna – strumpor i det prinsesskompatibla materialet tyll nedstoppade i sponsrade Doc Martens-sandaler, med matchande transparenta tyllhattar. Lika härligt opraktiskt från topp till tå. Denna moderna dekonstruktion bär också kläder, även om nakentrenden är närvarande i Klamborns visning. Sportshorts, korta tajta eller vippiga och asymmetriska kjolar, vida resårbyxor i spröda material och transparenta, blombroderade toppar och kjolar utgör huvudelementen i uniformen. Det finns en femmeig Comme des Garçons-vibb över valet av siluett och färgskala, framför allt i looksen som består av byxa och topp.

En av höjdpunkterna, utöver den icke-funktionella sockan, är den glittriga, transparenta klänningen med överdriven ryggringning. Den lilla spets-boxertrosan under syns nästan mer än plagget självt. Jag ber om ursäkt för corny metafor, men klänningen beter sig som det yttersta lagret av ett vattenfall i solsken — små stänk av existens.

Klamborns kärna som modeskapare är dikotomin sött och hårt – du kan se ut som en vän kunglighet och samtidigt vara gränslös och vild, men även vice versa. Ståndpunkten är att ens uttryck inte är direkt kopplat till ens inre utan de är två separata delar av en helhet — beroende av varandra men också självständiga. Vilket speglas i Haj300:s musik som ackompanjerar modet, där Lana del Rays lena a cappella möter hårda technotrummor.

I kontrast till märkets höst/vinter 2018, som bestod i en intim performance-presentation i en okonventionell visningslokal, presenteras som nämnt den nya säsongens kollektion i ett av Grand Hôtels pampiga utrymmen. Designern själv förklarar att hon hämtade kraft i den lilla presentationen, och fick därigenom energi att skapa något mer omfattande. Men jag kan inte låta bli att sakna den konceptuella omgivningen vi som betraktare skänktes sist. Ida Klamborns kläder kommer till sin mesta rätt när de aktiveras, befinner sig i ett sammanhang bortom mode för modets skull. Men, precis som design och tema påpekar – icke-man får göra vad fan icke-man än vill.