Akademie der Künste — Patricia Belli
I ett trångt utrymme mellan två vinklade väggar på Akademie der Künste ligger tolv stycken huvuden i verklig storlek utspridda, gjorda i polysteren och resin. Lackade i en grå nyans påminner de odiskret om döden i sina halshuggna tillstånd.

Konstnären Patricia Belli ifrågasätter kanon kring smak och estetik, och undersöker vad etablerade uttryck har för underliggande ideologier. Vi som besökare uppmanas att sparka till skulpturerna i verket Desequilibradas (Unbalanced) (2018), men det vill man knappast — snarare vara så långt ifrån som möjligt. Varje huvud innehåller en vikt som gör att de rätas tillbaka upp när de blir manipulerade av betraktare. Sex av dem utger läten kopplade till trauma och sjukdom, som tar sig ut genom en perforerad yta i skallarna.

De till synes över golvet utspillda huvudena för tankarna till en katastrof eller ett krigsfält, och korresponderar med orden som curator Gabi Ngcobo uttryckte vid biennalens presskonferens där hon beskrev hur de äntrade historien för att ändra framtida narrativ — ”vi är i krig”.

Akademie der Künste och KW Institute of Contemporary Art – Sara Haq
Runt om i utställningssalarna sticker vasstrån upp ur springorna på trägolvet, som om ett vattenbryn vilade under de tunna plankorna. Har naturen brutit sig in på kliniska Akademie der Künste på Hanseatenweg?

Det har den förstås inte. Konstnären Sara Haq har transplanterat naturen, och kilat fast stråna i de nästan osynliga mellanrummen i golvet. Verket heter just Trans:plant (2018), och är ett eko av konstnärens tidigare verk då hon planterade frön i ett hål utanför det administrativa centret på ett sjukhus för psykiatrisk vård. Detta som ett slags uppror eller motstånd. Naturen i relation till det konstruerade skapar en känsla av både sorg och glädje – en påminnelse om vad som finns bortom det dagliga urbana livet och konsekvenserna det har på psykisk hälsa.

Sara Haq visar också abstrakta teckningar på KW Institute of Contemporary Art, Things I did that nobody noticed (but that changed everything) (2018), som är sprungna ur en tanke om att hantera och gå vidare från trauma genom teckningsuttrycket. Att läka komplexa känslor av ångest och sorg påverkade av externa situationer och omforma dem till något vackert.

ZK/U Zentrum für Kunst und Urbanistik — Emma Wolukau-Wanambwa
I den upphackade lokalen ZK/U Zentrum für Kunst und Urbanistik rullar en 22 minuter lång video i ett halvt gömt rum längst till höger från entrén. Essävideon Promised lands (2015) av Emma Wolukau-Wanambwa, visar en stilla kväll. Kameran är placerad framför Victoriasjöns norra kust i Uganda och Kenya. Den rosa himlen blir dovare och de i början distinkt konturerade löven som rör sig stilla framför kameran blir suddigare.

Emma Wolukau-Wanambwa undersöker i sin konst olika världsperspektiv i kölvattnet av kolonialismen i Östafrika. Sedan 2010 har hon jobbat med projektet Uganda in Black and white, en serie verk som konstnären förklarar började som en undersökning av kollektivt och privat minne, och förändringen av land, byggnader och kroppar i Uganda. Senare utvecklades det till en studie av sen kolonialism.

Promised lands visar en statisk miljö, som rör sig mot natt. Under de 22 minuterna presenteras olika narrativ, som växlar mellan historiska fakta och kritisk reflektion. Ett om polska flyktingar som tog sig till den afrikanska kontinenten under andra världskriget och såg det som en fristad. Ett perspektiv är konstnärens eget, som handlar om förtryck mot flyktingar från afrikanska länder i Europa. Videon adresserar också europeiska Theodor Hertzkas manifest från 1890 kring att skapa ett utopiskt samhälle i Östafrika — en kontradiktorisk strävan förpackad i marxism utan reflektion kring konsekvenserna för de som koloniseras. Att lyfta dessa historier till ytan är att belysa mörkade (post-)koloniala sociala strukturer, och medvetet bortglömda narrativ.

De historiska och samtida skildringarna blandas upp med att ord som fiktion och konst förklaras med beskrivningar som tagna ur lexikon. Fiction[…] A belief or statement which is false, but is often held to be true because it is expedient to do so. I relation till social konstruktion och postkolonialism är det lexikaliska inslaget ett performativt uttryck för den låga sanningshalten i dagens historieskrivning.

KW Institute of Contemporary Art — Dineo Seshee Bopape
Dineo Seshee Bopapes stora rivningsplats i nyckelutrymmet på KW Institute of Contemporary Art i Mitte är verkligen en av huvudupplevelserna på hela biennalen. Det storskaliga skapar förundran och det orangea ljuset i rummet resulterar i känslan av ett eget post-apokalyptiskt universum, separerat från den övriga institutionen.

I Untitled (Of occult Instability) [Feelings] (2016-18), tidigare visad på Palais de Tokyo i Paris, utforskar Seshee Bopape tänkande genom ljud och litteratur. Verkets utgångspunkt är sydafrikanska författaren Bessie Heads roman från 1974, A Question of Power, som följer en kvinnas mentala sammanbrott, och Nina Simones framträdande av Feelings från Montreux Jazz Festival 1976. Hela rummet är otroligt välcurerat, dammet och bråtet till trots är det frestande att promenera runt i det varma ljuset länge. Nina Simones emotionella uppträdande visas på en liten, liten skärm längst in i rummet, men fyller det ändå.

Kollektivism och samarbete är fokus här — Bopape har bjudit in konstnärerna Jabu Arnell, Lachell Workman och Robert Rhee att placera verk inom installationen.

Arnells Discoball #9 (2009) — en stor boll i kartong, som en sol av sopor, hänger från taket. Tejpen som håller ihop den är lossad på några ställen och liknar skimrande droppar som rinner nerför pappen.

En projektor i ett av rummets främre hörn är riktad mot en vit t-shirt. Lachell Workmans verk Justice for _______ (2014) för tankarna till bevisföring, med diabilderna som växlar mellan ingenting och en ruta som lyser upp plagget framför med samma text som verkets namn. Frågorna som uppstår är — vem skipar rättvisa för vem? Kan rättvisa i dagens klimat någonsin vara rättvis?

Rhee presenterar skulpturer från serien Occupations of uninhabited space (2013-). De består av i metall inkapslade kalebasspumpor. I sina trånga fängelsen modelleras pumporna av metallen, och böjs i surrealistiska former. Frukterna buktar utåt som om de försöker spränga sin bur, men utan framgång.

Installationen som helhet reflekterar över historia i relation till psykisk ohälsa. Konstvetaren Portia Malatjie drar i biennalens utställningskatalog paralleller till filosofen och revolutionären Frantz Fanons teorier, som har haft stor påverkan på postkolonial och kritisk teori. Han undersökte bland annat mental ohälsa i relation till kolonisering, och vad dekolonisering resulterade i socialt och kulturellt.

Volksbühne Pavillon — Las Nietas de Nonó
En suggestiv stämning befinner sig i den lilla paviljongen utanför Volksbühne-teatern som ligger mellan Mitte och Prenzlauer Berg. Den har tagits över av Las Nietas de Nonó, två systrar (Lydela och Michel Nonó) från det halvt rurala, halvt industriella området San Antón i Carolina, Puerto Rico. Den lilla paviljongen känns som en symbios mellan ett växthus och ett laboratorium, där till synes slumpmässigt utspridda objekt — möbler, provrör, växter och techprylar — kommunicerar om djupare geopolitiska frågor.

Las Nietas de Nonós praktik sammanfogar teater och performancekonst, uppfinningar och dagliga ritualer. Deras farfars gamla hus i Barrio har inte bara blivit duons hem och ateljé, men också Patio Taller – ett multifunktionellt kollektiv som både nyttjas av lokala ungdomar som fritidsgård och av internationella konstnärer som tillfälligt boende. De dagliga händelserna där, blir en del av utövandet, tillsammans med konstnärernas självbiografiska utgångspunkt.

Deras verk för Berlinbiennalen, Ilustraciones de la Mecánica (Illustrations of the Mechanical, (2016-18), rör sig kring rasism och klassdiskriminering. Det belyser förtryckande institutioner i Puerto Rico, så som skolor, läkemedelsindustrin och fängelser. Under biennalens livstid kommer det i utrymmet utföras sporadiska performances av systrarna som bland annat imiterar provtagningar på en apatisk patient. Stora ”hudar” gjorda av kombuchasvamp hänger centrerat i paviljongen, en referens till hur svarta kvinnor har utnyttjats för kliniska experiment i Puerto Rico.

I allt det mörka, finns glimtar av ljus. En av rummets installationer består av växter, iPhones och iPads. På skärmarna rullar filmer av olika grönskande miljöer — växterna blir en kultiverad och Apple-produkterna en simulerad version av naturen. En natur som fortfarande finns och kan bibehållas och inte minst uppsökas för att komma bort från de socialt konstruerade lagren som samhället består av. Det blir även en symbol för Barrio som både ruralt och industriellt område, vilket konstnärsduon plockar med sig en bit av till Berlin.

Genom spänningen i den lilla paviljongen, som belyser grova övertramp av mäktiga personer och institutioner, instiftas förhoppningsvis en förståelse hos betraktaren för den historiskt laddade situationen i Puerto Rico. Men den verkliga förändringen genom praktiken verkar ske på hemmaplan, genom kollektivism och att duon lever som deras egen konst lär.