Emelie Janrell dammar av antikens begrepp hybris, och förnyar det genom att sätta sig själv och andra kvinnor på en piedestal. För om det är några som förtjänar att ha hybris, så är det ju vi. Detta demonstreras genom kortkort och tightight, sammetsskräddat och siden. Inga av utstyrslarna ursäktar sig. Emelie själv beskriver att kollektionens essens är en känsla som alla kvinnor borde få ta del av, den som är: Här är jag och jag är fucking fab. Hennes eget signaturkännetecken; måttbandet kring halsen; återskapas dekorerat med Swarowskikristaller och hänger löst och ledigt kring modellernas nackar och mäter ned till höften. De djupröda, skimrande fransarna som klär väskor, klänningar och suiting refererar tillbaka till Emelies eget mörkröda hår.

Kollektionen vibbar lyxigt 20-tal och ett ännu lyxigare 80-tal, med en raffinerad relation till 90-talet. Håret är stort, klänningarna är korta, fransarna långa, knickersbyxorna lågt skurna och glansiga. Den andra looken är en av de starkaste – en röd asymmetrisk klänning med slängiga fransar som är så välskräddad att den faller som honung rinner. I midjan sitter kedjeskärpet som är en återkommande accessoar i kollektionen. Även den skiftande mörkblå-lila kostymen är som en hägring. Sömmarna sitter prick där de ska och även om en skräddarsydd, tredelad kostym i linne- och sidenblanding låter traditionellt känns detta helt nytt. Byxorna är lågt skurna, och har en lätt bootcut. Västen är kort och bärs utan något under. Kavajen med kontrasterande, stela slag flörtar inte så diskret med smokingens kraft.

Som för att förstärka den kvinnliga närvaron (som är stark) visas en liten ensam herrlook – en skräddad kostym som accentueras av en naken bringa. Undantaget som bekräftar matriarkatet.

Med tanke på Emelie och hennes teams tekniska färdigheter och öga för detaljer är det inte mer än rätt att de alla har hybris – vi tackar för underbar bärbar couture. Och tar med oss att det inte finns något att ursäkta sig för. Self love är self care.