Ida Klamborn undrar hur man kan anamma ”power dressing” på ett nytt sätt. Det gör inte jag efter att ha botaniserat i den sammetsröda visningslokalen på David Bagares gata. Det är genom kavajer i metalliska färger, transparenta skjortor med överdimensionerade kragar och tighta, glittriga klänningar. Att förhålla sig till sina egna regler, både när det gäller klädval och livsval, är makt. Vilket castingen reflekterar. Vi träffar Arvida Byström, Sara Boljak, Ofelia Jarl Ortega och Bonander som med sina performances tar oss vidare från en traditionell presentation och med in i deras kraftfulla, personliga universum.

Ida Klamborn har i sin kollektion funderat på self gaze – hur vi tittar på oss själva. I det första av de fem rummen som lokalen utgörs av möter vi Arvida och Lovisa, som hänger sig åt just det. Arvida speglar sig, iförd en vit tight klänning smyckad med volanger, i glasväggen medan Lovisa i ett liknande svart fodral fotograferar sig. Sen möts de i en selfie stick session där vinklar prövas och omprövas och alla är såklart perfekta.

I det andra rummet dansar Ofelia utan hämningar i vida sidensammetsbyxor och en transparent 70-tals-vibrererande skjorta. Hon har kontroll över alla i rummet, tillsammans med de fyra andra iklädda Ida. De övriga plaggen bildar en armé av kontrastrik struktur. Vi ser en skräddad kjol med ett utskuret parti vid rumpan och en något stel, glittersprayad mesh-klänning med spagetthiband som ett ligger på modellen som ett skyddande, frostigt genomskinligt lager och byxor i tung ull som stöter bort allt.

Det tredje rummet täcks av ett plastskynke som vi skymtar tre modeller igenom. Nyckelplaggen här är en lång kavaj som tar sig ned till mitten på låret, en croppad kavaj i skimrande blått och en omlottblus i siden. Ida beskriver skynket som en markör för behovet av personal space, och alla besökare stannar – som vi bör på – vår sida om det.

I rum fyra får vi vara en del av Bonanders mega-musikaliska värld, hon glittrar i rosa ögonskugga och överdel. I rum fem ackompanjerar Sara musiken, i en mörkblå sammetsoutfit med korta, tighta shorts och en magkort överdel med vida armar, med rörelser runt en polestång.

De 70-talsosande sammetsväggarna skapade en trygg sfär och Tereza Ortiz casting byggde tillsammans med Ida Klamborns kläder mäktiga vågor som är nyttiga att drunkna i för den som tvivlar på sig själv. Det finns mycket makt i att våga vara personlig.