Lap-See Lam tog sin kandidat i fri konst år 2016 på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Nu är hon aktuell i samarbete med sin kusin Wingyee Wu med verket Mother’s tongue. Tillsammans med Lams installationer och skulpturer bjuder det in betraktaren, med sci-fi-esque-estetik, till att återupptäcka en familjär men ändå undangömd del av staden – kinakrogen. I de olika videosegmenten agerar 3D-modeller av kinakrogar kuliss till berättelser från tre generationer kvinnor som på något sätt är kopplade till platserna. Varje narrativ inleds med en datorgenererad röst som poetiskt för oss in i de mer konkreta, både humoristiska och sorgsna, historierna. Verket har funnits tillgänglig som app sedan november 2017, och producerades tillsammans med Mossutställningar.

Maria Bonnier Dahlins stiftelse tilldelade Lap-See Lam 2017 ett av de årliga stipendierna, bland annat för Mother’s tongue. På onsdag kväll öppnar utställningen till följd av utdelningen på Bonniers Konsthall med en anpassad version av videoverket och platsspecifika installationer. Lo Hallén har pratat med Lam och Wu om verkets teman.

I en intervju med C-print Journal pratar du, Lap-See, om dikotomin som den kinesiska restaurangen i Sverige på ett sätt representerar, eller i alla fall resulterar i. Vill du förklara vad den är och vad den har för konsekvenser?

Lap-See Jag ser det som att kinakrogen har en dubbelhet i sig själv, i sin natur. Den är på ett sätt något välbekant svenskt men identifieras samtidigt som något exotiskt. Kinakrogen har kanske gett en illusion om en närhet till den kinesiska kulturen, men då på samma gång skapat ett större avstånd till den – och framförallt till de människor som verkat i den. Även om kinakrogar är en scenografi av en sorts fantasiplats, så är det också en kuliss där livet utspelat sig och den här kluvenheten inför den har varit en intressant utgångspunkt att tänka utifrån.

Jag kommer ihåg när jag var på din utställning Room with a view på Kungliga Konsthögskolan 2015. Den bestod i fotokollage av kinesiska restauranger i Stockholm. Senare har du arbetat med allt från storskaliga installationer till video. Vilket är ditt favoritmedium?

Lap-See Jag har nog inget favoritmedium, ofta får själva idén bestämma medium och den slutgiltiga formen.

Maria Bonnier Dahlins stiftelse har delat ut ett stipendium till dig, bland annat för den interaktiva videoverksserien Mother’s tongue, ett verk i samarbete med din kusin Wingyee Wu, filmskapare och konstnär. Hur har det varit att samarbeta som konstnärer och kusiner?

Lap-See Det har varit så kul och givande att samarbeta med Wingyee. Jag upplever att det finns en grundförståelse mellan oss, i det vi vill göra. Jag hade aldrig kunnat göra Mother’s tongue utan Wingyee.

Wingyee Det upphör fortfarande inte att förvåna mig, hur bra det funkar och hur kul det är att samarbeta med Lap-See. Grundförståelse verkligen, och vi kompletterar varandra bra.

Den första vernissagen i november 2017 bestod i att betraktaren gick en stadspromenad guidad av en app. Vill ni berätta vilka platser som besöktes och hur verket utforskar dubbelheten Lap-See nämnde tidigare?

Lap-See och Wingyee Kinakrogen har starka konnotationer hos folk, så vi har medvetet använt oss av ett tillvägagångssätt som är nedtonat där narrativet får smyga sig på åskådaren, bit för bit, in under dennes hud. Dubbelheten finns inbakad i verket, i allt från animationerna till språket men framförallt i hur berättandet styr dina tankebanor när du upplever verket, och där det förhoppningsvis gör något med dig och avslöjar något om din blick. Verket utspelar sig på tre platser i Stockholm, med start från Medborgarplatsen, men kan upplevas helt och hållet virtuellt.

Mother’s tongue har beskrivits som ”[…]en muntlig historia längs en matriarkal linje. Uppbyggd som ett antropologiskt tvärsnitt som utforskar språk, identitet och kultur, avslöjar verket dolda historier och framtidsberättelser.” Vill ni utveckla hur historien ni berättar är matriarkal? Och vad innebär en framtidsberättelse här?

Lap-See och Wingyee Ordet matriarkal kan vara missvisande. Vi bestämde oss tidigt under processens gång att berätta utifrån ett visst perspektiv: om specifika relationer mellan kvinnor från olika generationer och kulturer, där friktion ändå uppstår – trots det gemensamma de bär på. I verket låter vi kvinnornas röster tala till punkt och andas i miljön.

Vi valde även att arbeta med ramverket tidsresa, då framtidsberättelsen gav oss större möjlighet att styra perceptionen av den nutida, faktiskt existerande, platsen, liksom gav oss ett större djup i känslan av förändring av Kinakrogen som fenomen.

Hur kommer det att följas upp och visas på Bonniers konsthall?

Lap-See och Wingyee Appen finns att laddas ner och kan upplevas när man vill. Till denna utställning har vi tagit fram en version av Mother’s tongue i form av en videoinstallation.

Lap-See Utöver den så kommer jag att visa ett nytt och två äldre verk, men de blir också del av ett helhetskoncept som ska framhäva idén om restaurangen som scenografi. Jag har lekt med rummet utifrån en tanke om ett yttre och ett inre tillträde till platsen.