Jeannette Ehlers bor och är verksam i Köpenhamn. Hon är en konstnär som adresserar koloniala frågor på ett rättframt och transparent sätt. Nyligen har hon fått pressen att gå varm med sitt projekt I am Queen Mary. Nu visas hennes första soloshow i Stockholm, hemma hos konstsamlaren och galleriägaren Eva Livijn-Olin. De två nyckelverken i utställningen är The invisible empire, där konstnärens pappa står i centrum, och performanceverket Whip it good. Vi har pratat med Ehlers, tillsammans med Silvana Lagos som är kurator för projektet, om deras samarbete, Ehlers konst och Skandinaviens koloniala historia.

***

Jeanette, du har nyligen fått mycket uppmärksamhet för ditt senaste projekt, I am Queen Mary, ett samarbete med konstnären La Vaughn Belle. Berätta om den monumentala skulpturen och historien den förmedlar.

Jeannette Den sju meter höga skulpturen I am Queen Mary behandlar ett narrativ om motstånd. Queen Mary var en av ledarna för arbetsrevolten 1878, även kallad The Fireburn, mot danska kolonisatörer på karibiska St. Croix. Skulpturen som är upphöjd på en piedestal är placerad i Köpenhamns centrum vid hamnen, framför det Västindiska Magasinet där konstsamlingen Den Kongelige Afstøbningssamling numer visas. Skulpturen avbildar en svart kvinna som sitter i en pampig rottingfåtölj, hållandes ett verktyg som användes för att skära sockerrör i ena handen och en fackla i den andra. Piedestalen är byggd av gamla karibiska koraller. Skulpturen skapades i samband med 100-årsjubileumet av Transfer Day som ägde rum förra året. Transfer Day var dagen då Danmark sålde the Virgin Islands, St. Croix, St. Thomas och St. John till USA. Danmark var en kolonialmakt i området i över 200 år. Rikedomarna som landet tjänade in på slavhandeln, och industrierna kopplade till den, var grundstenen för exempelvis den danska guldåldern, en period man kan se tydliga spår av i byggnaderna i Frederiksstaden i Köpenhamn.

Även om den koloniala historien är inbyggd i stadens arkitektur, har den här delen av dansk historia blivit utsuddad från det kollektiva minnet. Skulpturens mål är både att förändra narrativet kring Danmarks koloniala historia och dess påverkan på samtiden, men även att få rasifierade personer att känna att de är representerade på ett positivt sätt i det offentliga rummet. 98 procent av offentliga skulpturer i Danmark avbildar vita män. I am Queen Mary försöker ”skapa utrymme för en framtid som inte ännu har hänt men måste hända”, för att citera [Reds anm: den feministiska forskaren] Tina Campt.

Din kommande utställning i Stockholm heter The invisible empire: Confronting the Scandinavian colonial amnesia. Hur skulle du förklara titeln och temat för verken i projektet?

Jeannette De flesta av mina verk behandlar kolonial problematik, ett ämne jag försöker närma mig från ett dekolonialt perspektiv. Jag tycker att det är viktigt att behandla alternativa narrativ i den eurocentriska diskursen som dominerar våra samhällen, och framför allt att göra det som svart, europeisk konstnär.

The invisible empire är en video från 2010 i vilken min afro-karibiska pappa är berättare och protagonist. Verket adresserar trafficking och kopplar dagens människohandel till den transatlantiska slavhandeln. Som jag nämnde tidigare råder en stor förnekelse kring kolonialt deltagande i den skandinaviska regionen, och det är precis vad jag försöker konfrontera genom att belysa den problematiken från olika vinklar i mitt konstnärskap.

Utställningen äger rum hemma hos galleriägaren och konstsamlaren Eva Livijn-Olin. Hur kommer verken att presenteras i denna något ovanliga omgivning?

Silvana Eva Livijn-Olin och jag har känt starkt att Jeannettes verk behöver visas i Sverige, och sedan vi träffades har vi varit i konstant dialog om bristen på mångfald och utrymme för konstnärer från diasporan här. Det är något som behöver adresseras. Evas hem, fullt av gamla familjeklenoder och porträtt av svenska och danska hertigar, är faktiskt den perfekta miljön för Jeannette Ehlers verk. Inredningen är i direkt konversation med de ämnen som verken behandlar.

Ofta har frågorna som tas upp i verken inte diskuterats i de offentliga rummen, utan snarare inom slutna cirklar. Vilket egentligen är i direkt kontrast till hur vi känner att detta behöver diskuteras. Varför ska dessa problem stanna bakom lyckta dörrar? Till exempel, i verket Black magic in the white house, ser vi en borttynande, speglad kvinnofigur dansa. Det är Ehlers som utför en voodoo-dans vid byggnaden Marienborg, som har stark anknytning till den transatlantiska slavhandeln. Huset byggdes 1744 som sommarresidens till befälhavare Olfert Fischer som sedan sålde det vidare till handlaren Peter Windt, vilka bägge samlade ihop en stor del av sina tillgångar via slav- och sockerhandeln. Peter Windt tog även med slavar till sitt hem i Danmark. Många andra handelsmän har ägt och satt sin stämpel på Marienborg. Idag spelar platsen fortfarande en viktig roll i landet, eftersom det är den danska statsministerns arbetsbostad. Att figuren i performancet sakta försvinner är en kommentar på byggnadens koloniala historia, som idag är ignorerad och bortglömd.

Jeannette Jag är väldigt glad för den här utställningen och så tacksam för att jag blev inbjuden att ställa ut i Evas hem. Många ser kanske fortfarande videokonst som svårsmält, så jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att visa hur video kan vara en del av en hemmiljö. Eva är så vänlig som öppnar upp sitt hem för både vänner och obekanta att komma och se en utställning som till största del består av videokonst. Jag är säker på att miljön adderar till upplevelsen av verken.

Berätta om ert samarbete som kurator och konstnär. Vilka har varit de största tillgångarna och svårigheterna med att arbeta tillsammans?

Silvana Efter att ha kommit i kontakt med Jeannettes konstnärskap, kunde jag personligen identifiera mig med många av de ämnen som diskuteras – dels det dubbla arvet som huvudtema, men också det kroppsliga och bristen på transparens. När jag såg hennes performance Whip it good, där Jeannette själv är iklädd en haitisk voodoo-dräkt och med kritad piska i handen stöter hela sin kroppsvikt framåt mot canvas på vilken piskans slag lämnar ett sotat märke, fick jag rysningar i hela kroppen. Det var så kraftfullt, så enkelt. Inte bara konfronterade hon något på ett ärligt sätt, det kändes även som att hon gjorde fred med det. Hon ger sig själv full rätt att ta i dessa frågor, vilket är modigt.

När vi först pratade om Whip it good med Jeannette ville jag visa performance fysiskt på plats. Men efter att ha förstått hur mycket energi det tar från henne varje gång det utförs, förstod jag att vi inte kunde visa det så. Men jag visste också att videdokumentationen aldrig skulle göra det full rättvisa. För den här utställningen bestämde vi därför att en ny tolkning skulle ge ett annat perspektiv. Jeannette litade lyckligtvis på min vision, och har låtit mig visa det för första gången som en hyllning, en lovsång, till arbetet bakom verket. Det är det första verket man möts av i utställningsrummet, nästan som en offergåva när besökaren kliver in.

Jeannette Det har varit ett nöje att arbeta med Silvana som kurator. Jag känner verkligen att hon förstår vikten av de frågor min konst berör. Och som en bonus är hon extremt proffsig och effektiv. Hon respekterar min konst, vilket betyder allt för mig. De svårigheter vi har stött på har varit utom vår kontroll, och de har hon ändå löst. Vi har ännu inte träffats, men jag kan inte bärga mig för att träffa henne och ge henne en stor kram. Jag känner mig väldigt ödmjuk inför den här möjligheten.