Imorgon, lördagen den 17 november, återuppstår Skandinaviens äldsta konstbiennal efter fem års dvala. Luleåbiennalen 2018 är kurerad av Emily Fahlén, Asrin Haidari och Thomas Hämén, och kretsar detta år kring begreppet mörker – faktiskt, politiskt, historiskt – i relation till Norrbottens geografiska position. 37 konstnärer har bjudits in, varav åtta har skapat nya verk. Utställningsrummen är spridda mellan Luleå, Boden, Jokkmokk, Kiruna och Korpilombolo. Biennalens titel, Tidjord, syftar till en periodisk rörelse av jordskorpan, som påverkas av solen och månens gravitation. Ett begrepp som lyfter geografiskt läge i relation till ljus och mörker, flätar ihop något drömskt och abstrakt som förefaller större än oss själva med det vi upplever till vardags, och sammankopplar historia med nutid. Bon har pratat med curatorerna och tre av de medverkande konstnärerna.

Curatorerna om Luleåbiennalen 2018:

Ni har gjort Lulu-journalen, biennalens magasin som släpps i sju nummer, och byggt utställningar på fem orter. Hur har samarbetet sett ut och vad har processen betytt för er?

– Processen har varit jätteviktig. Vi har velat bryta upp den temporalitet som ofta omgärdar en biennals struktur, med en given start- och slutpunkt. Att göra en journal har varit ett sådant sätt. Genom tidningen har vi redan innan utställningarnas öppningar kunnat dela material, research och frågor som vi reflekterat över under arbetets gång. Tidigt bestämde vi oss också för att sprida biennalen i hela Norrbotten och inte bara finnas i Luleå på de institutioner som var givna samarbetspartners. Satellitplatsernas* utställningar på Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, på Havremagasinet i Boden och på Kiruna Konstgille öppnade alla veckorna före invigningen i Luleå. Dessa utställningar har i allra högsta grad tagit form genom en aktiv dialog med de olika kontexterna och personerna som arbetar där.

– På Ájtte har varje rum ett tema som anknyter till den samiska kulturen och fjällregionens natur sett från ett ekologiskt helhetsperspektiv. Luleåbiennalen tar plats mitt i den permanenta utställningen med samtida konstverk som på olika sätt är i dialog med den omgivande kontexten. I utställningens centrum står en skulptur av Neda Saeedi, en get med sprucken yta. Det är en del av ett större verk, Garden of Eden moving; a petrified tribe, som tittar på sociala omvälvningar för den nomadiska gruppen Bakhtiaris i södra Iran. Om hur statlig kontroll splittrade nomadiska traditioner och levnadsmönster genom en påtvingad urbanisering, och hur en sockerfabriks utbyggnad torkade ut markerna. I rummet “På väg” berättas historier om förflyttningar i fjällandskapen, om stigar som knöt samman land och människor och rörelsemönster som förändras i takt med årstidernas skiftningar. Här visas Hiwa Ks arkeologiska berättelse, Pre-image (blind as the mother tongue), om en flyktväg genom 1990-talets Europa. Så även Hanni Kamalys skulpterade gestalt, Selk’nam, ett fragmentariskt porträtt av en människa, på väg i oviss riktning.

Hur gjordes urvalet av konstnärer och verk?

– Av de 37 konstnärer som deltar i biennalen gör åtta nya verk, och dessa valdes ut tidigt i processen, det var en blandning av konstnärer vi kände från innan och konstnärer som vi lärt känna genom ateljébesök under våren 2018. Samtalen med dem har varit väldigt centrala för hur biennalens tema har tagit form. Temat har valts ut i samklang med den tid under vilken biennalen infaller, under årets mörkaste tid november–februari. Vi tar fasta på mörkret både bokstavligt och metaforiskt. Samtidigt har vi arbetat med utgångspunkt i det norrbottniska landskapet och dess geografiska position. Med sin närhet till Finland, Ryssland och Norge, har området historiskt sett varit en aktiv militär zon.

Verken i utställningen talar om militariserade landskap, försvunna landskap och kontrollerade landskap, men också icke-fysiska miljöer, drömska och märkliga. Här kommer mörkret in på nytt, som ett ambivalent tillstånd, på en gång skrämmande och möjliggörande. De befintliga verk som valts ut att vara med i biennalen har tillkommit eftersom, i ett led av associationer. Vissa verk i utställningarna talar med varandra medan andra är skilda åt. Vår curatoriska process är inte sträng på det sättet att alla verk ryms inom ett och samma tematiska tak, men det finns en kedja av relationer dem emellan. Nu medan vi hänger utställningen uppdagas nya sammanhang och ingångar som vi från början inte slagits av, det är jätteroligt!

Hur fortsätter arbetet efter öppningen?

– Vi vill verkligen fortsätta arbeta i Norrbotten, men vi vet inte exakt hur än.

Konstnären Alexandros Tzannis:

Vilken var din relation till Norrbotten innan du blev inbjuden att medverka i Luleåbiennalen?

– Trots att jag har varit i Sverige tre gånger tidigare hade jag ingen direkt relation till Norrbotten. Jag har alltid fascinerats av norra polcirkeln och Kiruna, som jag har hört är en av de mest naturliga och fridfulla platserna man fortfarande kan besöka i Europa. Men jag hade inte kommit i kontakt med just Luleå. Så när curatorerna bjöd in mig blev jag både glad och förväntansfull. Nu fick jag chansen att inte bara uppleva dessa platser som länge har lockat utan också medverka i en konceptuellt stark, visuellt vacker och internationell utställning som Luleåbiennalen.

Vill du berätta om dina verk?

– De senaste åren har idén om att kartlägga platser spelat en stor roll i mitt tecknande. Att orientera sig och utforska, att hitta men också gömma, isolera eller koppla samman områden genom att överföra ens personliga perspektiv och uppfattning på dem. Efter mötet med curatorerna uppstod tanken att presentera nya verk som fortsättning till min serie Blue-black layers over the white cities, och jag sökte ytterligare information om Luleå som stad, och om platsens historia. Redan från starten var jag intresserad av historien kring gruvorna, stålindustrin, och den lokala SSAB-fabriken. Jag drogs till det visuella, det finns något retrofuturistiskt i det som påminner om en dystopisk film. Men stålets historia fortsätter att skapas, som arbetets moder och en central produkt för allting runt omkring oss.

– Jag har arbetat med fem nya, storskaliga teckningar i blått och svart bläck. De är täckta med lager på lager av skisser, sånär som på små ytor som tomma, och representerar kartor från området, ritningar av industriella byggnader och havshorisonter. Fyra av dessa är, tillsammans med två äldre verk som refererar till staden Aten, upphängda på metallkonstruktioner och visas som en skulptural installation i Luleå Konsthall. Det sista verket installerades i arbetarnas lunchrestaurang i SSAB-fabriken.

Konstnären Neda Saeedi:

Vilken var din relation till Norrbotten innan du blev inbjuden att medverka i Luleåbiennalen?

– I början av året, när jag mötte Asrin och Emily i min studio i Berlin, hade jag sedan en tid tillbaka arbetat med ett projekt som behandlar en nomadisk grupp i Iran och moderniseringens och industrialiseringens påverkan på dem och deras region. När jag beskrev mitt projekt för curatorerna såg vi på en gång många historiska och samtida likheter mellan regionen i Iran och Norrbotten, trots den geografiska distansen. Under våren 2018 besökte jag för första gången Norrbotten.

Vill du berätta om dina verk?

– Installationen jag visar under Luleåbiennalen är en produkt av ett långt forskningsarbete som jag påbörjade 2012. Den är en del av en serie verk centrerade kring konstruktion, dekonstruktion och rekonstruktion av byggnader, arkitektoniska platser och urbana landskap. Det formella och estetiska fokuset i serien är relationen mellan den mänskliga kroppen och arkitektur; värdet, materialiteten, kraften och ägandet av kroppen i relation till byggnaders utformning.

– Jag påbörjade mitt senaste projekt, Garden of Eden moving; a petrified tribe, för nästan ett år sedan. När jag var på en forskningsresa i södra Iran besökte jag staden Shushtar-E Nou, vilket betyder nya Shushtar. Installationen utforskar påtvingad sedentism** som ett 1900-talsfenomen – ett resultat av industrialisering. Den ställer denna slags bofasthet i kontrast till likviditet, som kroppslig och ekonomisk term. Med referenser till moderniseringsförsöken i 70-talets Iran, utforskar verket ett projekt i sydvästra delen av landet där målet var att nomadgruppen Bakhtiari skulle kontrolleras av staten. Projektet utfördes på uppdrag av Irans dåvarande shah.

– Min praktik fokuserar på olika sätt på att översätta historiografi och berättelser till skulpturala former, och på så sätt beskriva dem genom objekt och material och deras rumsliga ordning. Den fysiska upplevelsen av att ta del av installationerna blir även en del av berättelserna.

Konstnären Hanni Kamaly:

Vilken var din relation till Norrbotten innan du blev inbjuden att medverka i Luleåbiennalen?

– Det jag kände till om Norrbotten handlade om Kiruna och gruvdriften, och att det är en region som bebos av samer. Jag visste också att marken, i likhet med de norra delarna av Norge, används för militära övningar. Just nu lär sig 50 000 NATO-soldater föra krig på dessa övnings-slagfält. Men redan innan fanns en stark militär närvaro i Norrbotten. Placeringen av militära utposter i avlägsna områden bebodda av ursprungsfolk är enbart ett medel för att utöva makt och kontroll. För mig personligen är detta inget annat än kolonialisering av det land som tillhör samer.

Vill du berätta om dina verk?

– Utgångspunkten i mitt arbete är strukturellt våld och brutalitet. Förtrycket som vill göra monster av de förtryckta, som skapar skam och förnekar den sårbarhet alla människor bär på. Under arbetsprocessen läser, tänker och efterforskar jag så mycket jag kan, och försöker sedan omvandla mina känslor och reflektioner till en upplevelse av skörhet och skönhet.

– Dessa känslor tar sig form som skulpturer. Verken i Luleåbiennalen genererar en upplevelse av “den andre” – en kroppslig varelse som äntrar rummet. Trots att de är gjorda i stål ger de intrycket av mjukhet och känslighet. För mig är de monument, många gånger döpta efter de som lidit offer för förtryck.