Tina Turner sjunger i sin låt We don’t need another hero från 1985, skriven för post-apokalyptiska filmen Mad Max: Beyond the Thunderdome, att vi inte behöver ännu en hjälte, vi behöver inte veta den exakta vägen hem – allt vi önskar är en tillvaro bortom Thunderdome. Thunderdome är gladiatorarenan där de löser de politiska konflikterna i staden Bartertown, var Aunty Entity (spelad av Tina Turner) härskar under press av de som kontrollerar kärnkraftverket i staden. Thunderdome innebär döden för den som förlorar.

Den tionde Berlinbiennalen We don’t need another hero utgår ifrån låten som släpptes under en tid då Berlin genomgick en stor politisk förändring, som skrev om landets narrativ. 1985 var Berlinmuren fortfarande intakt, och delade upp öst- och västblocket, men fyra år senare ska den rivas och ena staden igen. Berlinmurens uppförande handlade om att stoppa flyktingströmmarna från öst till väst, men marknadsfördes av östsidan som en antifascistisk vall, skapad för att skydda invånare. Yvette Mutumba från utställningens curatoriella team påpekar att låten blev en enorm hit i väst 1985, men även letade sig in i östblocket genom hemliga radiokanaler där den annars var förbjuden. När muren revs 1989 kom Tina Turner-hiten tillbaka till Tyskland.

Men historiens arv är nu. Vi lever fortfarande i en tid där politiken förpackas i en designad kapsel av löften och retorik, visuella tecken framställda för att instifta hopp. Samtidigt reser sig de högerextrema partierna i Europa och rustar upp för strid, med exakt samma grafik och retorik. Det är svårt att känna tillit över huvud taget när alla designar sin politik och sina frågor på samma sätt, oavsett mål och mening. Den tionde Berlinbiennalen beskrivs som att den tar avstamp i Europas position, Tyskland och Berlin, i konversation med världen och konfronterar kollektiv psykos. Utställningens huvudcurator Gabi Ngcobo och hennes team som består av, utöver redan nämnda Mutumba, Nomaduma Rosa Masilela, Serubiri Moses och Thiago de Paula Souza, gör aktivt motstånd mot eurocentrism.

Biennalen började redan för ett år sedan, med det offentliga programmet I’m not who you think I’m not. I projektets manifest står det: ”If there’s war in one place there’s war in all places. If there’s a wall in one place there are walls in all places.” Programmet har cirkulerat kring att ifrågasätta förutfattade meningar baserade på sociala konstruktioner, och har strävat efter att iscensätta situationer som undgår dessa. Events, performances och workshops har hållits i Nairobi, Johannesburg och Berlin. Och eventen i Berlin fortsätter under sommaren med klubbkvällar, konserter och performances. Det finns en extremt stor ambition i allt som omringar biennalen och curatorernas sätt att arbeta aktivt med publiken under en längre tid än de tre månader som utställningen i Berlin pågår. Samtidigt är det kanske just detta som har gjort den så pass mycket mindre än 2016 års biennal, ledd av New York-baserade kollektivet DIS, som hade med mer än dubbla antalet konstnärer. För den som inte har följt alla happenings runtomkring kan årets relativt småskaliga utställning kännas underväldigande.

Som många andra kritiker har påpekat, är den politiska strävan större än effekten av utställningen i sig själv. Curatorerna uttrycker att biennalen är en konversation med konstnärer som tänker och agerar bortom konst, och att de för ett krig. Samtidigt är valet av de olika utställningslokalerna väntade och många av verken är abstrakta målningar, och skulpturer som känns väldigt mycket som ”bara konst”, vilket belyses av Patrick Jimmy Reed på art-agenda.com.

Men det finns även storskaliga, effektfulla verk, ett av dem är Dineo Seshee Bopapes installation i huvudutrymmet på KW Institute of Contemporary Art i Mitte, en av de fem olika lokaler som utställningen äger rum i. Bopape har konstruerat en stor byggarbetsplats, eller snarare en rivningsplats. Ett oranget ljus ligger tungt över rummet. En video på Nina Simones uppträdande med låten Feelings från 1976 syns på en liten skärm i den ena änden, mot vilken man som betraktare dras till. Bopapes verk går i linje med vi behöver ingen (enskild) hjälte-temat, genom att tre andra konstnärer har bjudits in att ta del av installationen – en hyllning till kollektivism och samarbete.

Seshee Bopape visar också en video på ZK/U Zentrum für Kunst und Urbanistik, som är löst baserad på domstolstranskript av våldtäktsåtalet mot tidigare sydafrikanska vicepresidenten Jacob Zuma. Filmen Title unknown at time of publication, 2018, adresserar sexualvåldsbrott i Sydafrika och hypersexualiseringen av den svarta, kvinnliga kroppen. Det visuella språket och skådespelet mellan den unga kvinnan och den äldre mannen i filmen ger kalla kårar, och den suggestiva stämningen och de flimrande bilderna känns nästan ockulta. Det finns så mycket ilska i filmen, som tar sig ut och berör.

På Akademie der Künste visas Sondra Perrys video IT’S IN THE GAME ‘17 or Mirror Gag for Vitrine and Projection, 2017. Sondra Perry visades för inte längesedan på Moderna Museet i Stockholm, som en del av utställningen Manipulera världen. Verken som ställdes ut då bestod av videoskärmar fästa i träningsmaskiner, och hånar den kapitalistiska västvärldens besatthet av produktivitet samtidigt som animationerna på skärmarna diskuterar rasism genom en avatar av Perry själv. Hennes bidrag till Berlinbiennalen undersöker krafterna som kontrollerar samhället, och tar avstamp i ett EA Sports basketspel som innehåller renderingar av riktiga elit-basketspelares kroppar. I videon beskrivs, utifrån deras animerade alter-ego, vad de olika spelarna har för kroppsliga och själsliga egenskaper IRL. Videon visar även en dokumentation av konstnären själv som interagerar med kulturella artefakter på British Museum (London) och Metropolitan Museum of Art (New York), vilket också knyts samman med en museumscen från 2018 års storfilm Black panther. De populärkulturella referenserna till djupare koloniala beteenden som lever kvar idag skapar ett otroligt starkt verk som är visuellt tilltalande för en millennial, men motivet för filmen är hemsökande och tvingar betraktaren till självrannsakan.

En annan ambitiös installation är Tony Cokes videoupplevelse på ZK/U Zentrum für Kunst und Urbanistik. Med videoskärmar fulla av citat, bland annat en video i skrikande rött med vit text med citat av Trump om kvinnor och feminism till musik av Pet Shop Boys (Evil.66.1 War on women II), är källaren i lokalen en blinkande kreation av vemod. Huvudverket i nattklubbsatmosfären som utgör installationen är Black celebration (1988). Videon visar nyhetsinslag från demonstrationer mot polisrasism i Watts, Boston, Newark och Detroit från 1965. Genom att täcka nyhetsankarnas röster med en låt från kanadensiska bandet Skinny Puppy, och fylla skärmen med olika texter från bland annat Barbara Kruger och Morrissey vill konstnären leverera en motkommentar till den kollektiva ”sanningen” att upproren var kriminella.

I vår tid, där konst och aktivism sammansmälter, så har konsten en viktig roll. Men den kan inte förändra samhället självständigt – utan upplysa och genomföra metamorfoser genom omskrivning och kunskap. Och det är Berlinbiennalen 2018 inte bara en påminnelse om, utan ett bevis på. På planet hem, i sig en symbol för vår tid, ekar curator Gabi Ngcobos ord i mitt huvud: ”somliga hjältar är förråda av tiden”. Självrannsakan, aktivism och avlärande är metoder som biennalen erbjuder för att se på historien och således framtiden på nya sätt.

33 år har gått sedan Tina Turner släppte sin låt. Vi behöver fortfarande ingen hjälte, vi behöver inte en tydlig väg hem – vi behöver kollektivism och en tillvaro bortom hierarki, (post-)kolonialism, rasism och sexism. Bortom vårt Thunderdome – den kapitalistiska marknaden – där liv spills för att sörja andra. Vi behöver inte ett parti, en revolutionär. Vi behöver en gemensam strävan efter förändring.