Jag har höga förväntningar inför min första Diana Orving-visning. Inte inför hur kläderna kommer att se ut i stort – för jag kan med säkerhet utan att ha sett kollektionen tänka mig printsen, den dramatiska känslan i plaggen och hur de tunna materialen kommer att lyfta vid modellernas minsta rörelse. Nej, min spänning vilar i ovissheten om presentationens form.

Frågan visningsgästen ställer sig innan Orvings mode-halvtimme är: på vilket multidisciplinärt sätt kommer de vackert designade, teatraliska klänningarna, kaftanerna och seten visas denna gång? Svaret idag lyder: genom artisten Lunes säkra men spröda toner, omringade av fri dans. Den här gången handlar det inte om perfektion som i vår/sommar 2017-presentationen, när professionella balettdansöser minutiöst delikat rörde sig i Orvings kreationer i Moderna museets lokaler på Skeppsholmen. Det handlar inte om vibrerande allvar som under höst/vinter 2018, när Ylva Freds sorgsna komposition fyllde Spegelsalen på Grand Hôtel medan modellerna tog tunga steg nedför catwalken. Den här gången handlar det om ett slags eufori.

Castingen är som vanligt en av de bästa under modeveckan, och alla modellerna (med eller utan dansutbildning) klarar konststycket att röra sig fritt och ohämmat till Lunes musik framför sittande, filmande, fotande publik. Genom att i pressreleasen skriva ut allas fulla namn som deltar, förflyttas fokuset från produkt som visas upp till konstnärlig gemenskap. Den aktionen speglar också de teman som Orving beskriver att kollektionen har; lust, systerskap, glädje och kreativitet.

När jag skriver att jag inte känner en förväntan inför kläderna, betyder det inte att de inte håller hög standard. Tvärtom, just för att jag vet verkshöjden och stilen kommer ingenting att vara en chock. Men jag blir alldeles varm och glad när de raffinerade klänningarna från Orvings atelierkollektion gungar framför mig. Hårt veckade stycken av bomullstyll är asymmetriskt omslingrade runt klänningarnas voluminösa siluett. En är silverskimrande i siden med kontrasterande tyllärmar. Ett tekniskt mönster av insnitt utanpå är dess bästa detalj, vilket är återkommande i flera av kollektionens plagg. Mönstren är Orvings egna kollage av textila texturer, vilka syns i olika gröna och blå tappningar på böljande klänningar. Enhetligt röda pyjamasset och smaragdgröna morgonrockar lyfter färgskalan till en ny nivå.

Diana Orvings estetik är nischad, ibland på gränsen till för förväntad och inte för alla. Men att presentera mode på ett inkluderande och intressant sätt skapar en tillgänglighet till och nyfikenhet inför designen. Det spelar ingen roll om du själv vill bära plaggen, du vill ändå uppleva dem.