Alla Alejandro Montero Bravos verk behandlar på olika sätt det kraftfulla i det feminina, men även det förtryckande i maktstrukturer. I kontrast till de sprakande färgerna ryms element med mörk symbolik. Bildäck, spännband, latex, chiffong och broderier blir abstrakta kollage av styrka och motstånd.
Barndomsidolerna var kvinnor som Lil’ Kim och Anna Nicole Smith, och med bland annat videon till Cardi B:s Bodak yellow och konstverk som Thank god it’s femme fortsätter hyllningen. Montero Bravo är nyligen examinerad från Konstfack, och på väg någonstans – mot biennaler, södersjukhuset, en ny ateljé och kanske New York, Miami eller Mexico.
***
Du är precis klar med skolan! Vad är nästa steg för dig nu, efter avslutad master?
– Drömmässigt så är nästa steg för mig att flytta utomlands, men jag väntar på att min pojkvän ska plugga klart. Då vill jag flytta någonstans större. Där det finns puls och massa olika områden. Jag saknar olika typer av konstnärsscener i Stockholm. New York, Miami eller Mexico kanske. Jag kommer att söka assistentstipendium i USA. Det vore så roligt att jobba för någon annan och lära mig mer om en konstvärld utanför Sverige. Jag fick ett smakprov när jag var i Peru i våras och var med på en utställning där, genom en kurs på skolan. Det var väldigt kul att se hur konstnärer arbetar utanför Sverige. Det fanns en helt annan känsla för materialitet. Det var befriande. Men först ska jag vara med i en utställning i Italien som heter Academiae Biennial– ArtintheAlps. Jag kommer att visa tre verk där, två installationer och en tavla. Sen ska jag även visa i Marieholm utanför Lund. I höst kommer jag ha en till utställning i Stockholm, i loungen på Konstnärshuset. Alla tre känns jätteroliga! Men mest av allt ser jag fram emot att få tillgång till den ateljé jag fått stipendium för.
Ja, wow. Grattis!
– Tack! Det är en ateljé i Hökarängen som jag kommer att dela med en elev från Mejan. Det känns så skönt! Mamma blev helt överlycklig när jag berättade. Jag behöver verkligen utrymmet eftersom jag arbetar med en offentlig gestaltning för Södersjukhusets nya våningar. Sex stora verk och 28 mindre, som kommer att sitta i patientrummen. Det kommer bli en blandning av skulpturala tavlor och ljusverk. Det ska vara klart till nästa höst. Så jag kommer att arbeta med det fram till april nästa år.
När jag läste din bio och gjorde research på dig så kändes det tydligt att din konst är självbiografisk.
– Ja, jag vill försvara sånt som jag väldigt tidigt i livet lärde mig var fult, det som ansågs trashigt eller osvenskt. Jag vill representera det. Alla ämnen jag behandlar i mina verk ska visas upp stolt. När jag pratar om femininitet eller det feminina inom mig så vill jag inte presentera det som skört eller sorgligt. Jag vill presentera det som något starkt. Kanske för att det länge har funnits inom mig som något deppigt, eftersom jag har tryckt undan det. De senaste åren verkligen känt såhär – ”Bam! Jag ska släppa ut de sidorna.”
Vill du utveckla, på vilka sätt?
– Efter min kandidat började jag fatta varför jag gör sakerna jag gör. Jag hade försökt anpassa mig efter institutionen, det var inte personliga berättelser lärarna ville höra. Så jag kämpade med att förstå hur jag skulle applicera något konceptuellt som hade anknytning till konstvärlden eller grundade sig i forskning på min konst. My new fake pearls var det första av mina verk då jag verkligen kände – nej, jag ska göra det jag gillar och det ska handla om min personliga berättelse. Jag ville visa hur min rasifierade kropp värderades högre efter att jag började på Konstfack. När jag sa att jag utbildade mig där så förändrades uppfattningen om mig. Då var jag inte bara den där chilenaren längre. Jag ville med verket betona att jag fick dessa pärlor från Konstfack, men att de var oäkta eftersom jag är samma person med eller utan institutionen. Jag upplever att när du kliver in första dagen på Konstfack så förväntas du praktiskt taget redan vara en konstnär, liksom ha det självförtroendet och ett färdigt uttryck. Vilket också leder till att många exkluderas för att de inte har tillräckligt kulturellt kapital. Till en början var det en chock för mig att gå där.
– Ibland tänker jag också på mina verk som en form av drag. Drag handlar om alter egon och för mig är det lite samma sak med min konst. Med den kan jag presentera sidor av mig själv som personer annars inte läser in. För jag vet ju att när folk ser min kropp läser de mig som en typisk man. Vilket jag inte identifierar mig som. Jag identifierar mig som en feminin person.
Du sa att de inte ville höra personliga historier? Hur upplevde du det?
– Jag tror att lärarna hade svårt att relatera till min personliga historia eftersom många av dem var vita med en annan bakgrund. Då blev det istället som om de försökte styra in mig mot ett helt annat håll än jag själv ville. Jag blev till exempel varnad för att arbeta med rasism. Men jag hade vissa lärare som var helt fantastiska, till exempel Johan Paalzow.
Varför är den personliga historien så viktig för dig?
– Bland annat för att det är ett sätt att få fler intresserade av konst. Jag kommer själv inte från en konstnärlig bakgrund, min mamma var inte intresserad alls. Och jag hade väldigt svårt att förhålla mig till konst som yngre. Så för mig är det viktigt att komma ihåg vart jag kommer ifrån. Det som lockade mig var estetiskt starka uttryck, som kunde dra in mig. Som fick mig att vilja läsa konceptet bakom. Så jag försöker nå samma publik som jag själv tillhörde. För att visa att konsten tillhör alla.
Berätta om verken du ställde ut på Konstfacks vårutställning!
– I min masterutställning Adjusting for their comfort visade jag dels två tavlor – det kändes symboliskt att utnyttja ett medium som är bland de mest traditionella, och förändra det. I den ena tavlan, Pink teens jobbade jag med jeanstyg och spännband. Den är en hyllning till alla fjortis- och kickerstjejer jag var kompis med som liten. De hördes alltid och tog plats, var uppkäftiga mot alla. Och samtidigt är den en hyllning till flamboyanta bögar. Men jag vill också visa att den typen av identitet kommer med ett pris, man kommer få ta skit och ta skada av det. Spännbanden, som är väldigt maskulint kodade, representerar det som begränsar dem som besitter dessa personligheter och identiteter.
– Den andra tavlan heter Piel ajustada som betyder typ ”Adjusted skin”. Där ville jag jobba med hur jag som rasifierad i Sverige måste anpassa mig för att inte upplevas som ett hot eller en stereotyp, som också är ett återkommande tema i min konst. Ormskinnet i tavlan representerar att om jag inte konformerar mig och ”drar åt min hud” så blir jag farlig i folks ögon. Ibland har det för mig i Sverige liksom hjälpt att jag är bög, att när jag säger att jag är bög får personer ett helt annat förhållningssätt till mig.
För att somliga känner sig mindre hotade av dig då?
– Exakt, det blir som att de läser in att jag är gullig och snäll i det. I Chile accepteras min kropp på ett helt annat sätt medan min sexuella läggning är mer hotfull där. För mig blir det viktigt att ifrågasätta hur vi läser folks kroppar och försöker bestämma vad de är, vad de borde vara och vad de får vara.
– Alla verken handlar om att anpassa sig för andras skull, vilket jag inte vill göra längre. Jag gjorde även en rumsinstallation – ett rutnät av rep för att betraktaren inte skulle kunna gå nära de två tavlorna. Det blev besökarna som var tvungna att anpassa sig efter min konst, inte vice versa. Jag inkorporerade latex för att det är ett material som anses sexigt och over the top. Jag jobbade med höjd för att det skulle kännas storslaget, placerade tavlorna högt för att skapa en religiös stämning. Det skulle upplevas som stolt och mäktigt. En Lil’ Kim eller Rihanna i en tavla, liksom.
”I början förstod jag inte – varför lyssnar den här douchiga killen på mig men inte min vän? Men sen fattade jag att det var för att även om jag beter mig som tjejerna, så behandlas jag annorlunda baserat på mitt utseende.”
På vilket sätt arbetar du med stereotyper?
– Jag behandlar stereotyper utifrån hur och varför de är skapade, av en vit, heteronormativ värld för att bli hånade; det har lärt rasifierade personer att vi inte får ha vissa egenskaper. Om vi har dem blir vi en karikatyr. Men samtidigt innehåller stereotyperna egenskaper som man behöver få uttrycka. Till exempel som att man som rasifierad inte får visa ilska. Att lära sig att man inte får vara arg för att det blir för hotfullt från en tidig ålder begränsar ens personlighet så otroligt mycket. Som latino så får man inte vara för sexuell eftersom man då blir typisk. Följden blir att ens sexualitet begränsas. Därför tycker jag att det är en väldigt viktig fråga att arbeta kring – stereotyper och hur vi med socialt tvång tar bort de egenskaperna hos vissa personer och begränsar dem. Det går emot idén att alla kroppar har samma villkor och får utvecklas organiskt.
– Samma sak gäller homosexuella män. Hur den vita bögen har blivit accepterad – det är för att det har skapats en bild av en fin bög som ser ut och beter som en straight vit man. Det har blivit det nya idealet för hur en bög ska vara enligt samhället. Den feminina, flamboyanta bögen är en stereotyp och därför mindre värd. Så jag, när jag bara är mig själv, blir en stereotyp. I mitt verk Bend over behandlar jag just den bilden av hur vi förväntas vara. Det verket är inspirerat av både en böneposition och doggy style, en sexposition med gay-konnotation. Verket handlar delvis om att vi ber böner om att ens få finnas, vi är fortfarande inte accepterade. Queers får anpassa sig till den straighta världen, inte vara oss själva.
Du pratade förut om att du identifierar dig som feminin, och ett av dina verk heter T. G. I. F. – Thank god it’s femme. Varför är femme viktigt för dig både som konstnär och privatperson?
– Ofta när man pratar om femininitet så framställs det som något skört. Verket T. G. I. F. är presenterat på ett enligt mig ganska maskulint sätt – stort och högt. Det är en hyllning till min mamma och mormor – matriarkatet som jag själv växte upp i – och till kvinnor överlag som tar plats. När jag var liten var mina idoler liksom Lil’ Kim och Anna Nicole Smith. Sådana personer tyckte jag var asnice och jag såg verkligen upp till dem. De hade något jag själv inte kunde ha då – vilket var det skrikigt feminina. De blev shameade, och deras uttryck ansågs som smutsigt, stereotypt eller too much. Jag vill bevisa att det också behövs, som en balans mot allt det maskulina.
– Det är viktigt att prata om femininitet hos män också, så att de förstår att de också kan bära på och utveckla en stark femininitet. Att män fostras till att vara maskulina är en av anledningarna till att världen ser ut som den gör. Jag hoppas att framförallt yngre personer kan se värdet i att vara femme, kanske bland annat genom min konst.
Tycker du att folk misstolkar din konst för att den är just femme-ig? Att den inte tas på allvar?
– Jag har själv inte mött ett så stort motstånd. Delvis har inte folk kritiserat mig så mycket under min utbildning, kanske för att de är rädda för att göra det. Och kanske beror det på att jag presenterar min konst med väldig stolthet.
– Jag har alltid haft svårt att förhålla mig till min egen kropp för att jag är mer intresserad av den feminina världen. Samtidigt är det ju privilegierat att ha en maskulin kropp, vilket såklart också påverkar hur folk läser min konst. Jag kommer ihåg när jag var liten och upptäckte att när jag umgicks med mina tjejkompisar så lyssnade många mer på mig än dem, även om vi sa samma saker. I början förstod jag inte– varför lyssnar den här douchiga killen på mig men inte min vän? Men sen fattade jag att det var för att även om jag beter mig som tjejerna, så behandlas jag annorlunda baserat på mitt utseende.
Vad gillar du att arbeta med för medium? Jag vet att du har gjort både video, som den alternativa musikvideon till Cardi B:s Bodak yellow, skulptur, installation och tavlor.
– Jag tror att jag jobbar med många olika medium för att jag ändras hela tiden. Jag kommer aldrig att jobba med bara en grej. Just nu är jag helt frälst av tyger, men om ett år kan det vara film eller vad som helst. Men jag lyckas alltid jobba med kollage. Som med mina tygverk och skulpturer, folk kanske inte ser dem som kollage men jag gör det. Jag plockar olika material med helt skilda historier som jag pusslar ihop till en berättelse. Samma sak med video. Gällande Cardi B – jag älskar henne – så visste jag direkt när jag hörde Bodak yellow att jag var tvungen att göra en video till den. Och det är med hjälp av olika element i videokollaget, som jag skapar en väldigt hård kvinnlig historia vilket jag anser att hon är eller bär på. Tuff och feminin samtidigt. Hon representerar det väldigt mycket, som Rihanna också gör. Stolta över sig själva och skiter i att vara en konventionell förebild.
VERK AV ALEJANDRO MONTERO BRAVO
