”Ingenting är riktigt vad det verkar i Shrigleys universum”. Så skriver Spritmuseum i utställningstexten till Exhibition of giant inflatable swan things. Jag tycker tvärtom. Allt är precis och exakt vad det verkar vara. Utställningen består av David Shrigleys enorma, uppblåsbara Swan things. Det är alltså svanar som dessutom ser lite ut som kukar, men det är så uppenbart att det inte behöver vara med i titeln eller utställningstexten. Svangrejerna ler lite, fast tomt. De är uppumpade i fyra minuter, och sedan tas luften ur dem i åtta minuter. Sen fylls de upp igen. Det är tolv stycken uppblåsbara svangrejer som fylls och töms, fylls och töms.

Varje höst visar Spritmuseum en av konstnärerna ur Absolut Art collection. Samlingen initierades 1986 av Andy Warhol, och den består av 850 konstverk av 550 konstnärer världen över.

Shrigley öppnar utställningen med ett konstnärssamtal i avsmakningsrummet på Spitmuseum. Han inleder med att uppgivet berätta att han har spenderat hela veckan med att förklara varför han har gjort en utställning som består av enorma, uppblåsbara svangrejer. Fortsättningsvis berättar konstnären att han för 18 år sedan gjorde sin första Swan thing. En liten figur i plast som då bara hette Swan. För några år sedan kontaktade ett australiensiskt merchandise-företag honom, som Shrigley återkommande jobbar med, och frågade om de fick göra den till en pool-leksak. Och Shrigley sa ”javisst”, och ”thing” adderades till namnet. Shrigley förklarar under samtalet att syftet med utställningar är att fylla upp rummet. Och att det är samma poäng med att rita, det vill säga att fylla ut pappret. Han började sin karriär med att illustrera. Det var det lättaste och mest kostnadseffektiva sättet att jobba på, och han hade ingen ateljé med plats nog att skapa mer omfattande verk. När det började gå bättre för honom och han bokades till större utställningar blev även de fysiska utrymmena han skulle fylla större. Då började han göra storskaliga skulpturer. Följer gör en detaljerad berättelse om David Shrigleys karriär, inramad av en väldigt specifik torr sarkasm som är omöjlig att återge. Spritmuseum gav David Shrigley fria tyglar och sa att han fick göra precis vad han ville med utrymmet, men inom rimlighetens gränser. Och det gjorde David Shrigley. Han avslutar med orden:

– Gällande utställningen, posta gärna bilder av den på Instagram. Det är vad den är till för.

Om vi ska prata om social media-fällor i utställningar, så är väl Exhibition of giant inflatable swang things ett av de mest distinkta exemplen på det. Men denna är så jävla bra och kul, för det är egentligen inte en fälla. Greppet blir att vara totalt transparent med att allt är poänglöst, och det är inte sagt med en ironisk underton. Det är inte meta. Det handlar om att vi är lättpåverkade och lättlästa. Att vi går igång på enorma pool-leksaker som ser lite ut som snoppar, som är lite skrämmande för att de är tolv stycken helvita svårdefinierade grejer och som kan falla ned i huvudet på en. De är gigantiska uppblåsbara svangrejer.